Det kanske börjar finnas en marknad för anarkismen också.. När det idag är så mycket snack om Federalism = Decentralism, politikerförakt - allt detta är tradionella anarkistiska ideér... Men det är inte möjligt att ge en exakt definition av begreppet anarkism. Nej anarkismens... An-arki, från Grekiskan An-archos betyder "utan härskare"... Då finns det ingen härskare över begreppet heller... Och det är det som gör att anarkismen alltid kommer att leva vidare.
Anarki och kaos förknippas ofta i massmedia och äldre uppslagsverk. Du har fått lära dig att "laglöshet" är lika med ett ohållbart samhälle, alltså har du fått lära dig att anarki är ett sådant. Men vad "laglöshet" egentligen betyder är ju enkelt: utan lagar. Det är ju lagarna som skapar brotten. Anarki betyder inte: roffa åt dig allt du kan, det finns ändå ingen polis. Anarki betyder hänsyn till andra människor. Du får göra vad du vill bara det inte skadar någon annan. Anarki handlar om den enskildamänniskan. Anarki betyder: tänk själv det kan ingen annan göra åt dig.
Först av allt så skulle alla människor lära sig att samarbeta, besluten skulle fattas av dom som berörs av dom och inte några politiker (stadsmän). Självklart så ska inga beslut inkräkta på någon annans frihet. Och om besluten ska gälla en större ort så skickar man representanter som valts ut av folket. och skicka olika representanter varje gång så inte några blir maktgalna och försöker styra över alla andra, för då är vi tillbaka i det samhälle vi lever i idag.
I det anarkistiska samhället ska inget va uppbyggt runt fixering av pengar och makt, och ingen ska leva i överflöd på någons annans slit. Inga ska behöva svälta och/eller bo på gatan.
Vi kommer inte att behöva lagar för att anarki bygger på medkänsla och respekt. Istället för fängelse så får dom vård. Stölder och brott kommer att bli mindre för vem skulle stjäla det han har eller kan få?
Det omringade A-et är så känt av allmänheten och erkänt av anarkisterna spm traditionell anarkistsymbol, att man tror att symbolen alltid har funnits. Men egentligen är den ganska ny inom den frihetliga ikonografin/hieroglyfin. Symbolen föddes i april 1964 i en internbulletin för Jeunesses Libertaires (frihetlig ungdom) i Frankrike. Det omringade A-et dök upp som förslag till en grafisk anarkistsymbol. Varför just det här förslaget? Man ville ha en enkel signatur för att snabbt kunna underteckna slagord på väggar, en symbol som samtidigt var tillräckligt allmän för att kunna godkännas av alla slags anarkister. Varför versalen A i en ring? Troligtvis kommer idén från den antimilitaristiska symbolen, fredssymbolen, "gaffeln" ersattes av ett A, första bokstaven i ordet anarki på alla europeiska språk. Symbolen vi föreslår, skrev Jeunesses Libertaires, kommer till slut, om den användes ständigt i samband med anarkistisk propaganda, att associeras direkt med själva om idén anarki. Förslaget slog inte riktigt igenom. Men 1966 använde Sacco Vanzettigruppen i Milano symbolen på nytt. Från 1966 till 1968 användes den enbart i Milano. Men under upproret i Paris i maj -68 dök det omringade A-et upp på nytt där det föddes... och sen överallt på väggar, affisher, flaggor.. och spreds över hela världen... Varför är symbolen så använd? För sin enkelhet, sin spontanitet, sin kraftiga grafiska form... A-symbolen tillhör den nya anarkistiska rörelsen, ung och modern, i behov av en samlad symbol gentomot de nationella symbolerna, de nationella flaggorna, en internationell symbol, utan nån grupp eller federation som härskar över den.
Anarkisterna har traditionellt riktat in sin oppostion mot all myndighet på staten - det vill säga den instituiton som kräver monopol på makten inom ett visst område. Det är för att staten är myndighetens högsta uttryck i ett samhälle, och även maktens källa och bekräftelse överallt i det. Dessutom har anarkisterna traditionellt varit motståndare till alla slags stater - inte bara till en kungs, diktators eller erövrares uppenbara tyranni, utan också till sådana varianter som upplyst despoti, konstitutionell monarki, feodalt eller kapitalistiskt fåvälde, parlamentarisk demokrati, sovjetisk statskommunism och så vidare. Anarkister har till och med en benägenhet att säga att alla stater är likadana, att man inte kan välja mellan dem.
Detta är en grov förenkling. Visst är alla stater autkoritära, men lika visst är en del stater mer aukoritära än andra, och varje normal människa föredrar att leva i en mindre auktoritär framför en mer auktoritär stat. För att ge ett enkelt exempel, den här redogörelsen för anarkismen skulle knappast ha kunnat komma ut i någon stat förr i världen, och det finns fortfarande många stater där den inte skulle kunna komma ut. Jag vill hellre leva där den får komma ut, och det vill nog de flesta av mina läsare också.
Numera är det inte många anarkister som har en så förenklad syn på något abstrakt som kallas "staten", utan anarkisterna koncentrerar sig på att angripa den centrala regeringen och de institutioner som härrör från den, inte för att de är en del av staten, utan därför att de är tydliga exempel på myndighetsutövning i samhället. Vi uppfattar staten som samhällets motsats, men vi ser den inte längre som främmande för samhället, som en onaturlig växt. I stället ser vi den som en del av samhället, som en naturlig växt. Myndighetsutövning är en normal form av beteende precis som aggression. Men den är en form av beteende som måste tyglas, och som vi måste växa ifrån. Det kan inte ske genom att försöka hitta sätt att institutionalisera den, utan bara genom att hitta sätt att klara sig utan den.
Anarkisterna protesterar mot statens uppenbart repressiva institutioner - ämbetsmän, lagar, polis, domstolar, fängelser, arméer och så vidare - och även mot dem som är skenbart välvilliga - lokala styrelser, förstatligade industrier och kommunala stiftelser, banker och försäkringsbolag, skolor och universitet, press och radio och allt annat. Var och en kan se att de förstnämnda inte vilar på samtycke utan på tvång och i sista hand på våld. Anarkisterna hävdar att de senare har samma järnhand, även om den bär silkeshandske.
Ändå kan man inte förstå de institutioner som direkt eller indirekt härrör från staten, om man tänker på dem som något enbart ont. De kan ha en god sida, på två sätt. De kan ha en nyttig negativ funktion, när de hindrar myndighetsutövning av andra institutioner, som till exempel grymma föräldrar, snikna hyresvärdar, brutala chefer, våldsamma brottslingar. Och de har en nyttig positiv funktion då de främjar önskvärda sociala verksamheter som till exempel offentliga arbeten, katastrofhjälp, kommunikations- och transportsystem, konst och kultur, hälsovård, pensionssystem, socialhjälp, utbildning, radiosändningar. Således har vi befriarstaten och välfärdsstaten, staten som verkar för frihet och staten som verkar för jämlikhet.
Det första anarkistiska svaret härpå är att vi också har förtryckarstaten, att statens huvudfunktion faktiskt är att hålla folket nere, att begränsa friheten - och att alla statens välvilliga funktioner kan utövas och ofta har utövats av frivilliga sammanslutningar. Här liknar staten den medeltida kyrkan. På medeltiden var kyrkan inblandad i alla viktiga sociala verksamheter, och det var svårt att tro att verksamheterna var möjliga den förutan. Det var bara kyrkan som kunde döpa, viga och begrava folk, och man måste tänka efter för att inse att den faktiskt inte alls hade makt över födelse, kärlek och död. Varje offentlig handling krävde officiell religiös välsignelse - det finns fortfarande kvar i en del fall - och man måste lära sig inse, att handlingen hade precis samma verkan utan välsignelsen. Kyrkan blandade sig i och kontrollerade ofta de sidor av gemenskapslivet som nu domineras av staten. Folk har lärt sig att inse att kyrkans medverkan är onödig och rentav skadlig. Vad de nu måste lära sig är att statens dominans är lika fördärvlig och överflödig. Vi behöver staten lika länge som vi tror att vi så gör. Allt den gör kan göras lika bra eller till och med bättre utan maktens sanktion.
Det andra anarkistiska svaret är att statens viktigaste funktion är att upprätthålla den existerande ojämlikheten. Anarkisterna är inte överens med marxisterna om att samhällets grundenhet är klassen, men de flesta är överens om att staten är det politiska uttrycket för den ekonomiska strukturen, att den är representant för de människor som äger eller konrollerar samhällets rikedom, och förtryckare av de människor som utför det arbete som skapar rikedomen. Staten kan inte omfördela rikedomen rättvist, eftersom den är främsta handhavare av den orättvisa fördelningen. Anarkisterna är överens med marxisterna om att det nuvarande systemet måste raseras, men de är inte överens om att det framtida systemet kan upprättas av en stat i andra händer. Staten är inte bara en följd av klassystemet utan också en orsak till det, och ett klasslöst samhälle som upprättas av en stat kommer snart att bli ett klassamhälle på nytt. Staten kommer inte att dö bort - den måste medvetet avskaffas av folk som tar ifrån härskarna makten och de rika rikedomen. Dessa två handlingar är sammanlänkade, och den ena utan den andra kommer alltid att vara gagnlös. Anarki i den sannaste betydelsen är ett samhälle utan såväl härskare som rika.
Anarkisterna har traditionellt varit antiklerikala, och även ateister. Forna tiders anarkister stod i opposition till kyrkan lika mycket som till staten, och de flesta av dem stod i opposition till religionen själv. Slagordet "varken gud eller herre" har ofta använts för att sammanfatta det anarkistiska budskapet. Fortfarande tar många människor första steget mot anarkismen genom att överge sin tro och bli rationalister eller humanister. Att förkasta all gudomlig auktoritet leder lätt till att förkasta mänsklig auktoritet också. Nästan alla anarkister idag är förmodligen ateister eller åtminstone agnostiker.
Men det har funnits religiösa anarkister, fast de vanligen befinner sig utanför den anarkistiska rörelsens huvudströmning. Uppenbara exempel är de kättarsekter som föregrep en del anarkistiska idéer före 1800-talet, och grupper av religiösa pacifister i Europa och Nordamerika under 1800- och 1900-talet och "Catholic Worker"-rörelsen i USA efter 1930. Det allmänna ararkistiska religionshatet har avtagit allt eftersom kyrkans makt har avtagit, och de flesta anarkister uppfattar nu religionen som en privatsak. De skulle motsätta sig att man slog ner religionen med våld, men de skulle också motsätta sig att man försökte få liv i den med våld. De skulle låta var och en tro och göra vad han vill, så länge det bara berör honom själv. Men de skulle inte låta kyrkan ha någon makt längre.
Under tiden är religionens historia mönstret för statens historia. En gång i världen ansågs det omöjligt att ha ett samhälle utan Gud. Nu är Gud död. Det anses fortfarande omöjligt att ha ett samhälle utan stat. Nu måste vi rasera staten.
Anarkisterna har alltid varit emot krig, men alla har inte varit emot våld. De är antimilitarister, men inte alltid pacifister. För anarkisterna är kriget det yttersta exemplet på makt utanför ett samhälle och innebär på samma gång en oerhörd förstärkning av makten inom samhället. Krigets organiserade våld och förstörelse är en enormt förstorad version av statens organiserade våld och förstörelse, och krig är statens hälsa. Den anarkistiska rörelsen har en stark tradition av motstånd mot kriget och mot krigsförberedelser. Ett fåtal anarkister har stött något visst krig, men de har alltid uppfattats som renegater av sina kamrater, och denna totala opposition mot krig mellan nationer är en av de stora enande faktorerna bland anarkister.
Men anarkisterna har skilt mellan nationella krig mellan stater och inbördeskrig mellan klasser. Den revolutionära anarkiströrelsen har sedan slutet av 1800-talet krävt väpnat uppror för att förstöra staten, och anarkister har aktivt deltagit i många väpnade resningar och inbördeskrig, särskilt de i Ryssland och Spanien. Men fastän de var invecklade i sådan kamp, hyste de inga illusioner om att den av sig själv skulle framkalla revolution. Våld kunde vara nödvändigt för uppgiften att rasera det gamla systemet, men det var gagnlöst och direkt farligt för uppgiften att bygga upp ett nytt system. En folkarmé kan besegra en härskande klass och förstöra en regim, men den kan inte hjälpa folket att skapa ett fritt samhälle, och det hjälper inte att vinna ett krig om man inte kan vinna freden.
Många anarkister har i själva verket tvivlat på att våld över huvud taget spelar någon nyttig roll. Lika litet som staten är våldet en neutral kraft, vars verkan beror på vem som använder den, och det gör inte alltid de rätta sakerna bara för att det är i rätta händer. Naturligtvis är de förtrycktas våld inte samma sak som förtryckarvåld, men även om det kan vara bästa vägen ut ur en outhärdlig situation, är det ändå en nödfallsutväg. Det är ett av de mest osympatiska dragen i det nuvarande samhället, och det förblir osympatiskt hur gott syftet än är. Dessutom tenderar det att upphäva sitt syfte, även i situationer där det verkar välbefogat - som revolution. Den historiska erfarenheten tycks visa att revolutioner inte säkerställs genom våld. Tvärtom: ju mer våld, desto mindre revolution.
Allt detta verkar kanske konstigt för folk som inte är anarkister. En av de äldsta och envisaste fördomarna är att anarkister framför allt är våldsmän. Den stereotypa bilden av anarkisten med bomb under slängkappan är hundra år gammal men lever fortfarande. Många anarkister har faktiskt varit för våld, några har varit för mord på offentliga personer och ett fåtal till och med för terrorism mot befolkningen, i kampen mot det nuvarande systemet. Det finns en mörk sida av anarkismen och det är ingen idé att förneka det. Men det är bara en sida av anarkismen, och därtill en närmast försvinnande liten. De flesta anarkister har alltid varit mot sådant våld som inte är absolut nödvändigt - det oundvikliga våldet kommer när folket skakar av sig sina härskare och utsugare.
De värsta våldsförövarna har varit de som upprätthåller maken, inte de som angriper den. De som verkligen har missbrukat bomber här i världen är inte de tragiska och desperata individerna i Sydeuropa för sisådär hundra år sen, utan de militära apparaterna i varje stat i världen genom hela historien. Ingen anarkist kan tävla med blitzen eller atombomben, ingen Ravachol eller Bonnot går upp mot Hitler och Stalin. Vi kan uppmana arbetare att ta över sin fabrik eller bönder att ta över sin jord, och vi kan möjligen slå sönder fönster eller bygga barrikader. Men vi har inga soldater, inga flygplan, ingen polis, inga fängleser, inga läger, inga arkebuseringsplutoner, inga gaskammare, inga bödlar. För anarkister är våldet det yttersta exemplet på bruk av makt människor emellan, kulmen på allting vi är emot.
En del anarkister har till och med varit pacifister, fast det är inte så vanligt. Många pacifister har varit (eller blivit) anarkister, och anarkisterna har tenderat att gå i pacifistisk riktning, allt eftersom världen har gått mot förstörelse. Några har särskilt dragits till den militanta typ av pacifism som Tolstoj och Gandhi var förespråkare för, och till användande av icke-våld som en direkt aktions-metod, och många anarkister har deltagit i antikrigsrörelser och har ibland haft ett betydande inflytande på dem. Men de flesta anarkister - även de som är direkt inblandade - finner pacifismen för vidlyftig i sitt förkastande av allt våld av alla människor under alla omständigher, och för trångsynt i sin tro att enbart våldets avskaffande kan lösa alla problem i samhället. Där pacifister ser makten som en mildare version av våld, ser anarkisterna våldet som en starkare version av makten. De stöts också bort av den moralistiska sidan av pacifismen, asketismen och självrättfärdigheten, och av dess blida världsuppfattning. Jag upprepar: anarkisterna är antimilitarister, men de är inte nödvändigtvis pacifister.
För de som inte är så bekanta med aktiviströrelsen kan alla olika begrepp vara ganska förvirrande. Jag har därför valt att presentera några former av motstånd. Alla aktivister kanske inte håller med om det som står här. Ganska mycket av texten kan verka lite plogbillsbetonad men det är för att man ska kunna skilja på civil olydnad och direktaktion.
Civil olydnad är en öppen handling, man försöker alltså inte komma undan. Många menar att det straff man får är lika viktigt som aktionen. Handlingen ska ske utan våld och man menar då våld mot levande varelser. Sabotage och skadegörelse är alltså okej. Syftet med civil olydnad är att förändra eller bevara en företeelse.
Den första som använde begreppet civil olydnad var den Nordamerikanska författaren Henry David Thoreau. Som en protest mot slaveriet, förtrycket mot indianerna och Förenta Staternas anfall mot Mexiko vägrade han att betala krigsskatt. Skattevägran var inget nytt, tidigare hade bl a Karl Marx försökt starta en skattevägrarkampanj mot tyska regeringen. Det som var speciellt med Thorearu var att han ville att samhället skulle ingripa mot honom. Straffet var lika viktigt som brottet.
Civil olydnad kan sammanfattas i fem huvudpunkter som de flesta aktivister är överens om.
# Civil olydnad är en öppen handling
# Sker utan våld
# Handlingen är olaglig
# Syftet är att förändra eller bevara en företeelse
# Straffet är lika viktigt som brottet
Självklart finns det civil olydnads-aktivister som inte håller med om dessa punkter. (Själv anser jag t.e.x att det inte är nödvändigt att torska för att det ska vara civil olydnad)
Direktaktioner däremot sker oftast i hemlighet. Vanligaste formen är sabotage och skadegörelse. Till skillnad från civil olydnads-aktivister vill man inte gripas. Sabotage mot byggmaskiner och Scanlastbilar är exempel på direktaktioner. Man kan säga att direktaktioner är militantare än civil olydnads-aktioner.
För att aktionerna, både inom civil olydnad och direktaktioner, ska gå så smidigt så möjligt använder man sig av vängrupper. En vängrupp består av mellan tre och femton personer. Inom gruppen råder koncensus, alla måste vara eniga. Kan man inte enas i en fråga, t ex hur man ska genomföra en aktion, kan man välja att antingen upplösa vängruppen eller strunta i aktionen. Oftast kommer man dock fram till koncensus. Användandet av vängrupper gör att det blir mer direktdemokrati, i en stor grupp med ca 100 medlemmar kan det lätt bli så att folk börjar följa den eller de som talar bäst eller hörs mest. I en vängrupp däremot kan inte en ledare utvecklas och medlemmarna är mer självständiga. Användandet av vängrupper som samarbetar gör också att det är svårare att infiltrera rörelsen, i en liten grupp där alla känner varandra väl håller man obehöriga borta. Däremot är det ganska lätt att som ny bli med i en vängrupp. Oftast får man gå med i en grupp med få medlemmar och när grupperna börjar få för många medlemmar så delar man helt enkelt upp grupperna i flera små.
Några vanliga former av civil olydnad är: samvetsvägran, blockad, ockupation och plogbillsaktion.
Samvetsvägran
En vanlig form av samvetsvägran är värnpliktsvägran. Man kan värnpliktsvägra på olika sätt. En del väljer att helt strunta i inkallelsen till mönstringen, andra går på mönstringen men vägrar att samarbeta. Man kan också vänta med att vägra tills man ska rycka in. Om man vägrar vid mönstringen första gången så får man 60 dagsböter plus en ny inkallelse. Vägrar man även då kan man få fyra månaders fängelse, oftast får man sitta på öppen anstalt och man släpps vanligtvis efter 2/3 av tiden. Straffandet av värnpliktsvägrare kostar samhället ca 50 miljoner svenska kronor varje år. Andra exempel på samvetsvägran är tågförare som vägrar köra vapen, lastbilschaufförer som vägrar leverera materiel till speciella byggen och liknande. Att försöka smita undan en uppgift man inte vill utföra är inte samvetsvägran, man ska öppet vägra att utföra uppgiften.
Blockad
Blockad är nog den vanligaste typen av civil olydnad som används. Blockad kan innebära att man sitter på spåret framför ett tåg som är lastat med vapen eller att klättra upp i träd för att hindra skövling av skog. Att blockera fordon är den farligaste formen av civil olydnad. En amerikansk djurrättsaktivist som blockerade vägen för en köttransport blev överkörd och dog. Föraren trodde att aktivisten skulle flytta på sig så han saktade inte ens ned. Liknande olyckor har hänt i Tyskland vid transport av radioaktiva ämnen. En aktivist blev av med båda benen för att han stannade kvar på järnvägsspåret. Man kan även blockera en arbetsplats och vägra släppa in eller ut personal. En annan variant på det är att punktblockera arbetsplatsen, bara blockera vissa maskiner, områden, rum, kontor eller liknande. Detta gör att personalen kan röra sig mer obehindrat och inte drabbas lika hårt. Blockaderna är ju sällan riktad mot personalen på en arbetsplats och det är viktigt att ha en bra kontakt med dem.
Ockupation
Ockupation är ganska likt blockad men ockupationerna lyckas ofta bättre. En ockupation har oftast ett inehåll, om man har ockuperat ett hus kan man öppna ett kafe´ och bjuda in allmänheten för att informera om vad man gör och vilket mål man har. Ockupationer där man bara barrikaderar sig och vägrar släppa in någon är sällan meningsfulla. En ockupation kan också innebära att man slår upp ett läger i närheten av en plats där det pågår destruktiv verksamhet. Vissa läger kan vara i en vecka medan andra står i flera år. Mest känt är nog kvinnolägret vid kärnvapenbasen Greenham Common. I Stockholm slog Dennis-motståndarna upp ett tältläger i landstingshusparken i en vecka. Varje dag under veckan utförde man minst en direktaktion riktad mot massbilismen.
Plogbillsaktion Plogbillsrörelsen är en kampanj för att avrusta vapen. Aktivisterna bryter sig in på ett område och letar upp t ex ett stridsflygplan som de ska avrusta och slår sönder vissa delar av det. Man slår bara sönder delar av vapnet eller maskinen för att visa att man inte klarar av att avrusta om inte alla hjälper till. När de är klara sätter de sig på marken och väntar på polisen. Verktygen lägger de på marken framför sig för att inte provocera. Plogbillsrörelsen får oftast opinionen med sig, men de kan ändå räkna med långa fängelsestraff och höga böter.
En oftast manlig fascistiskt lagd varelse med stora testosteron ansamlingar mellan öronen. Detta medför en minskad intelligens men eftersom de bara behöver muskler så spelar det ingen roll. Polisen har även penisförlängare som de kallar batong, dessa används så ofta som möjligt och då främst mot ungdomar, knarkare, utslagna och vänstervridna. Även kvinnliga poliser har dessa penisförlängare, varför är ett mysterium (om man inte är Freudian). Poliser, eller snutar som de även kallas, använder bilar och stora bussar då de ska ta sig fram. I bussarna brukar de ha sköldar och hjälmar som de kan använda när de ska slå ungdomar. Orsaken till
Tillbaka: Anarkistens Hemsida