17 Okt -98
 

Mitt i vargtimmen (från min sida sett, då) så väckte den lilla svarta
plågomanicken till klocka mig ur min viktiga skönhetssömn. Smidig som
ett dött kylskåp kravlade jag mig ur sängen och ut över golvet för att
med en elegant sömngångarrörelse svepa ned klockskrället från bok-
hyllan för att få tyst på den. Jag irrade sedan obeslutsamt runt i
lägenheten medans jag samtidigt försökte borsta frukost, äta lajv-
kläder, samt ta på mig håret, fast i omvänd ordning då förståss. När
jag till sist fått ordning på det mesta, dvs fått i mig de dagliga 
nudlarna och klätt på mig de första av många lager lajvkläder, så var
det dags att stilla feberyran i huvudet med alvedon. Sedan sysselsatte
jag mig med att försöka fläta håret när dörren dingdongade. Utanför
stod en medeltidaklädd varelse med bara ett enda påpekande:
"Hej. Det regnar." Detta var dock, tyvärr, inte sista gången jag 
skulle få höra DEN kommentaren denna vattenskadade dag. Elin steg in
genom dörren.
Då vi till slut fått någolunda ordning på oss så dök den tredje och 
sista medlemmen i vår lilla skara, Nilla, upp tillsammans med vår
skjuds i en ful, grön bil. Vi stuvade in oss i den lilla plåtmanicken
där min fader satt och såg oförskämt morgonpigg ut. (antagligen BARA
för att retas.. ;)
Resan tillbringades med att studera en faktiskt väldigt bra vägbeskri-
vning och Nillas och mina väldigt enträgna försök till att få upp
Elin på den höga nervositetsnivå som vi själva befann oss på. Vi 
lyckades dock inte så bra, är jag rädd...
Samtidigt försökte även jag med mitt mycket glappande minna både högt
och tyst för mig själv lära mig mina lajvande vänners inlajvnamn.
Detta var ingen lätt uppgift för en sådan som mig, men jag vill med
stolthet säga att jag i alla fall lyckades ganska bra. Efter en timme
eller två.
Så efter ett till synes ändlöst irrande på slingriga skogsvägar halv-
vägs till ingenstans så var vi helt plötsligt framme. Min fader dump-
ade av oss, flinade lite över vädret och åkte sin väg igen. Kvar 
lämnade han tre mycket små och förvirrade lajvare med en stigande
känsla av amatörmässighet. (det stämde i alla fall in på MIG =)
Överallt kryllade (nåja) det ju av folk som alla verkade veta vad de 
höll på med och samtliga såg ut att ha beställt kläderna hos en medel-
tida sömmerska. Nåväl, det var inget vi kunde göra åt det.
Vid incheckningen hos Helena och Hillevi (Maria & Hedvig?) så fick vi
våra nummer på små klisterlappar att sätta synligt, samt ett papper
med numrena på de vi hade fått intriger med. Resten av tiden innan
samlingen gick sedan givetvis åt till ett evigt, nervöst spanande 
efter nummer. Men inte förrän vid samligen så fann jag nummer 12 och
vi hälade på varandra. Han verkade trevlig och jag drog en sjup suck
av lättnad. Åtminstone EN av mina farhågor som inte var befogad.
Den sista samlingen var en stund senare och då såg Nilla redan ut som 
en dränkt katt. 
Det kollades att alla fått mynt (har jag fel, eller var jag bland de
rikaste personerna på lajvet?) och en snabb förklaring gavs om att då
vi kommit uppför backen som stigen slingrade sig på så var det Inlajv!

Trodde nog inte att det skulle märkas så tydligt, men i samma stund 
som vi klev upp på kullen så började Della (Elin) att sacka efter och
Kassandra (Nilla) gnälla om älgar och rövare. Min rollfigur Synnöve
blev givetvis irriterad och samtidigt så ville jag skratta. Trots
regnet oc gyttjan så var det bara så underbart att få lajva igen! Jag
slappnade av och gled in i Synnöve.
Efter en bra stunds klafsande, plumsande och klättrande på den 
kringelkrokiga stigen kom vi äntligen fram till målet, "gömstället",
där alla skulle samlas. Den förste bybon vi såg var Linke som visade 
vägen för de första som kom vandrande och sedan anlände vi till ett
skydd som alla tryckte under. Detta var det obligatoriska substitutet
för det "nedbrända" värdshuset.
Den unge mannen brevid mig sneglade på mig, märkte jag och undrade
lite smått varför. När han sedan talade lite så förstod jag nog ganska
trögt,men till slut i alla fall, att Synnöve hade en beundrare! Annars
så var det förta intrycket av byborna en hög röst som förklarade att
"det här inte var någon storm, minsann, utan att man skulle ha varit
med när Han var ung..." Detta var den gamle mannen, Vidar (rätt namn?)
som livade upp lajvet rejält genom att lägga sin näsa i blöt överallt.
Efter ett tag, då man hunnit bli hemskt dyvåt, och den där killen
hunnit tala lyriskt om Synnöves ögon samt att någon försökt dränka 
mig, så fick man i alla fall igång en välkommen eld. Där samlades 
snabbt nästan alla och en god gryta började puttra över lågorna. (TACK
till den som glömde morötterna!!!!)
Resten av tiden gick mest åt till att försöka torka vid elden för min 
del, medan jag följde på den galne vetenskapsmannens förehavanden och 
lyssnade på gamlingens tokerier. Jag fick även veta att Synnöves
beundrare var en krigsgalen stridsstrateg som försökte samla ihop en
hel arme för att på detta sätt störta kungen.
Efter en god stunds torkande och en liten stunds funderande så 
bestämde sig Synnöve, tuff som hon var, att joina armen. Hon tog 
stridsstrategen (hoppas att jag kommer ihåg rätt och att det var det
han kallade sig) åt sidan och förklarade läget. Varpå han genast
protesterade med argumentet att "man kan bli dödad i armen" sedan
undrade han i tur och ordning om jag inte hellre ville bli strateg
med honom i stället, eller kanske drottning när kungen väl var 
störtad. Samt att han också snabbt lät mig veta att det inte fanns 
några som helst nackdelar med krig.. :) Till sist gick han i alla fall
med på att jag skulle bli soldat, eftersom jag var bågskytt och därför 
hade en större chans att klara mig.

En liten stund senare avblåstes tyvärr lajvet, sex timmar för tidigt
på grund av det strålande dåliga regnvädret. Detta var synd då jag
just torkat tillräkligt för att kunna börja spela igen, men när den
första besvikelsen gick över så var det skönt att få åka hem.
Elin ringde ett antal gånger till sin mor som lyckades köra vilse 
(vänlig själ som lånade ut måbilfån) och till sist så var det bara vi
tre, samt Helena och en till som väntade med oss. Kvar på parkeringen
stod även en bil extra, varpå Helena kom på att rövarna (bland dem 
nr 12 som jag bara skymtade som hastigast under lajvet, tyvärr) var
kvar i skogen och kanske inte meddelats om uppbrytandet! Men de dök
lyckligtvis upp till slut i alla fall efter en stunds letande och 
oroande. Det gjorde även Elins mor så vi fick äntligen åka hemåt. Väl
i bilens torra värme och trygghet så verkade lajvet genast så mycket
roligare och vi började genast planera inför nästa gång vi skulle åka
alla tre ut i skogen och irra...
Förkylningar? Ja...det fick vi alla tre givetvis!

(men vi blev nog alla bitna av en liten lajv-fluga så snart är vi nog iväg igen)