Alla årtal är angivna enligt den romerska tideräkningen.

Alemannerna var ett germanskt stamförbund som länge bott runt floden Elbes nedre lopp. Förbundet bestod av de tre stammarna semnoner, avioner och langobarder, som hade slutit sig samman i en mycket lös federation. De två sammanhållande faktorerna var den gemensamma kulten av Wotan och Ertha och att man i krigstider valde en gemensam kung.

Av för oss okända orsaker utvandrade alemannerna för cirka 70 år sedan från Elbeområdet. De anföll den germanska hermunduriska stammen, som bodde vid Rhen. Hermundurerna, som var ett fredligt och romaniserat folk, besegrades fort av de vilda alemannerna. Dessa kom på så sätt för första gången i direkt kontakt med det romerska riket. Lockade av möjligheterna till krigsbyte beslöt alemannerna att pröva sin lycka och anföll riket år 966. I början gick invasionen väl, men hotet tvingade den romerske kejsaren Antoninus att själv bege sig till gränsen med en stor armé. Alemannerna led ett svårt nederlag och tvingades dra sig tillbaka. Kejsaren återvände i triumf till Rom.

Alemannerna höll sig under de följande åren lugna mot att de fick en årlig romersk tribut i silver och guld. Chatterna, det germanska folk som levde norr om alemannerna, hade år 984 bildat en federation. I allians med chatterna invaderade alemannerna åter riket samma år. Eftersom romarna var upptagna med ett krig mot Persien kunde germanerna med lätthet bryta genom gränsförsvaret. Agri decumates och provinsen Raetia erövrades. Året därpå gick alemannerna över Alperna och härjade Norditalien.

År 986 hade romarna slutit fred med Persien. Kejsar Alexander anförde själv en stor här mot alemannerna året därpå. Istället för att anfalla dem direkt började han förhandla med dem. Det var mycket impopulärt bland soldaterna, vilka gjorde myteri och mördade sin kejsare. Alexanders närmaste man Maximinus utropades till ny kejsare.

Maximinus anföll genast alemannerna och kastade ut dem ur Agri decumates och Raetia. Han nöjde sig dock inte med det, utan förföljde alemannerna in på deras eget område. Alemanner-na försvarade förtvivlat sin hem, men krossades i ett stort slag. Detta fullständiga nederlag minns man ännu med fasa. Det skulle ta lång tid innan alemannerna hade återhämtat sig.

Alemannerna hade återhämtat sig tillräckligt för att genomföra ett nytt anfall år 1007, men de besegrades snabbt av kejsar Gallienus. För att man skulle vara beredd på nya anfall överfördes nya trupper till gränsen. Det var vid denna tid som ett detachement från Legio XX i Britann-ien överfördes till Vicus Aurelius.

År 1011 tvingades Gallienus dra bort en stor del av trupperna från Rhengränsen för att slå ned två uppror på Balkanhalvön. Alemannerna tog tillfället i akt och anföll i allians med markomannerna och frankerna. Tillsammans krossade de gränsförsvaret. Agri decumates, Raetia och stora delar av Gallien erövrades och plundrades. Den romerska befolkningen flydde förtvivlat för att undgå germanerna.

Året därpå trängde frankerna över Pyrenéerna och lade Hispaniens huvudstad Tarraco i aska. Markomannerna plundrade i Noricum och Pannonien, medan alemannerna gick över Alperna och härjade i Italien. De hotade till och med staden Rom. Stadens Senat lyckades skarpa ihop en styrka som skrämde iväg alemannerna. Under tiden plundrades Norditalien grundligt.

Under tiden hade dock Gallienus slagit ned upproren på Balkan. Han hade samlat en stor armé, som till stora delar var beriden. Han tog sig i ilmarscher till Italien. De överraskade alemannerna med grundligt slagna vid Mediolanum, som de höll på att belägra. Under hösten förföljde romarna de flyende alemannerna över Alperna. Samtidigt tvingades frankerna och markomannerna på reträtt.

På våren detta år återtog romarna Agri decumates. Många alemanner hade stupat eller blivit tillfångatagna av romarna. Av de som kom tillbaka hade dock flera lyckats få med sig romerskt byte och romerska fångar. Även romarna är medtagna av fälttåget och gör halt vid den gamla gränsen.

Vicus Aurelius har förstörts av alemannerna under kriget, men befolkas nu igen av de flyktingar som överlevt kriget och den nya garnisonen. Den gamla romerska garnisonen blev så decimerad i kriget, att man tvingats värva germanska legosoldater. En grupp av dessa har förlagts till Vicus Aurelius, tillsammans med resterna av den gamla garnisonen.

Länkar

Denna sida har besökts gånger