av Per Ericson

Relativt lite är känt om den amerikanske skriftställaren Albert Jay Nock, utöver vad han uträttade med sin penna. Det var också precis så han ville ha det.

Sitt privatliv värderade han högt. Det berättas att när Nock var redaktör för tidskriften The Freeman på 1920-talet fanns det bara ett sätt att nå kontakt med honom; nämligen genom att lägga en lapp under en viss sten i Central Park.

Det är inte särskilt svårt att känna igen Nock i den beskrivning han själv gjorde av Thomas Jeffersons livsstil: "radical principles combined with Tory manners".

Hans kamp för den individuella friheten gick hand i hand med ett starkt engagemang för det civiliserade samhället. För honom var det lika viktigt att brännmärka statsmakten som att påtala samtalskonstens förfall, lika viktigt att ta avstånd från spritförbudet som att framhålla det nödvändiga i ett liv på inriktat på att göra "the right thing".

Nock betydde otivelaktigt mycket för framväxten av den moderna amerikanska högern. Den unge Russel Kirk läste Nocks essä om Thomas Jefferson på kvällarna i en militärförläggning under kriget och inledde strax en brevväxling. Med skrifter som Our Enemy The State utgjorde han i minst lika hög grad en inspirationskälla för hårdföra libertarianer som Murray Rothbard.

I språkbruket och i vissa val av temata anar man att Nock faktiskt under en tid var verksam som predikant. I essän Isaiha's Job formulerar han på ett målande sätt sin syn på den sociala kritikerns villkor.

"Liksom profeten Jesaja är det kritikerns öde att predika för massornas mestadels döva öron. Det är ändå meningsfullt att lägga fram sina synpunkter till allmänt beskådande, ty någonstans finns en liten Kvarleva som tillgodogör sig budskapet."

Kvarlevan, menade Nock, utgörs av de människor som i kraft av sitt intellekt kan förstå de principer som konstituerar kärnan i ett mänskligt leverne, och som i kraft av sin karaktär i någon mån orkar hålla fast vi de principerna. Massorna består av dem som varken förmår göra det ena eller det andra.

Nocks låga tankar om människosläktets överväldigande majoritet utmynnade aldrig i arrogans. Inte heller kläckte han några planer på att Kvarlevan i kraft av sina kvaliteter borde styra massorna. Det hade varit främmande för hela hans tänkande. För att inte tala om att det hade varit opassande för en gentleman.

Politik intresserade honom egentligen inte: "You can't be a philosophicker and a politicker at the same time". Politiken var i stället själva det problem han gick till angrepp mot.

Den tyske sociologen Franz Oppenheimer påpekade att det finns två typer av medel människor kan begagna sig av för att tillfredsställa sina behov: politiska och ekonomiska. Marknadsplatsens fredliga transaktioner utgör de ekonomiska medlen. Politiken, däremot, arbetar alltid med tvång och våld i överförandet av tillgångar mellan människor. Denna uppdelning tog Nock till sitt hjärta. Staten betraktade han följaktligen som en i grunden kriminell organisation: "Varje stat, från den tidigaste till de mest moderna, är en rövarstat."

Politiken och statsmakten stod för Nock inte till buds som verktyg för att bygga civilisationen. Bara i en självpåtagen förädling av samhällets individuella komponenter såg han en utsikt till förbättring. Det bästa sättet att bidra till ett bättre samhälle är att bli en bättre människa.

Nock började med sig själv, och hyste möjligen också en liten förhoppning att ytterligare någon själ skulle vilja göra honom sällskap på vägen efter att ha läst kritikerns betraktelser.

Det kan tyckas vara en ytterst begränsad ambition, nästintill småaktig. Samtidigt är det kanske både den mest vittsyftande och framgångsrika strategi för ett gott samhälle som är tänkbar i det långa loppet.