Antagligen har birmakatten uppkommit genom korsning mellan siames och tvåfärgad långshårskatt. Och ser man till huvudet, så visst finns klara drag av siamesen i såväl ansikte som ögon. Som så många andra ädla katter kommer också birman från österlandet. Den kallas "den heliga katten från Burma". Den lär härstamma från hemlandets tempel. Birmakatten hör till den semilånghåriga gruppen och det innebär att den inte är lika yvig i pälsen som t ex en perser, men heller inte lika korthårig som en britt. Det innebär också att dess päls måste skötas. För att få bort lösa hår måste den borstas dagligen. Det är viktigt, eftersom katten annars får i sig mycket hår som kan bilda bollar i magen. Rasen har ett mycket säreget utseende och kan knappast förväxlas med någon annan. Dessutom är individerna mycket personliga. Enligt kattkännarna handlar det om en intelligent katt som gillar sällskap. Den tycker också om att vara tillsammans med andra djur, även om en liten unge förstås fräser om en alltför livlig hundvalp kommer för nära... Birman är inte särskilt produktiv med sina kullar om vanligen tre till fyra ungar per gång. Ungarna liknar de vuxna katterna ganska mycket, även om masken inte är färdigutvecklad. Men om nu kullarna är förhållandevis små, så uppvägs det av att ungarna är stora och friska. De är förstås också mycket lekfulla, vilket f ö är en egenskap de ofta har kvar också som vuxna. Ungarna föds vita, maskfärg börjar komma efter tre till fyra dagar. Enligt utställningsstandarden ska birmakatten vara stor, semilånghårig och ha himalayateckning, som är ett mönster där färgerna är koncentrerade till ansikte, öron, ben och svans. Dessutom ska varje tass vara vit. Vidare ska pälsen vara silkesmjuk och lång, gärna också med en tendens att få vågor på undersidan. Den ska också ha en tjock, yvig krage. De stora fötterna är ännu ett typiskt rasdrag. På de kraftiga benen sitter mycket stora tassar. Svansen ska, liksom kroppen, vara medellång. Huvudet ska vara brett och kraftigt med fylliga kinder och brett mellan öronen. Ögonens form ska vara nästan helt rund och färgen alltid blå. Ju blåare, desto bättre! Färgen på pälsen ska vara jämnt ljus, bortsett från de ställen den koncentreras i himalayateckning. Inom rasen förekommer ett 20-tal färgvarianter. De vanligaste är brunmaskad, chokladmaskad, blåmaskad och lilamaskad. Gemensamt för dem alla är att fötterna ska vara vita.