|
Det är en varm och stilla julidag i sydvästra Härjedalen, då jag och min fiskekamrat vandrar stigen som leder ner till den stora sjön. Naturen är helt stilla, inte den minsta vindpust förmår röra de vresiga tallarnas grenar. Till och med fåglarna är tysta. Väl framme vid Rogen kan vi konstatera att även sjön, för ovanlighetens skull, ligger helt blank. Vi hinner knappt börja leta efter en lämplig plats att rasta på, förrän en av sjöns invånare ger sig till känna. Strax utanför udden där vi står, kastar sig en kilosharr upp i ett makalöst vackert head-and-tailvak. Min fiskevän tappar fattningen helt och hållet – möjligen är det värmen i kombination med det oväntade vaket som får honom ur balans. Han vrålar rakt ut, och bryter därmed vildmarkstystnaden: ”Såg du? Såg du? Vilken fisk!”. Ryggsäckarna tas av, och i samma rörelse kontrolleras hur flugan, som sitter färdigtacklad i korkhandtaget, ser ut. Med bestämda, ivriga steg tar vi oss ut på de yttersta stenarna, torrflugan förses med lite fett – och väntan på nästa vak börjar. Denna väntan skulle visa sig bli lång. Efter en stund tröttnar vi, gör några kast på måfå – men ger snart upp. Kaffepannan lockar. Under fikat diskuterar vi de gångna dagarnas fiske i området. På grund av värmeböljan har det varit allt annat än bra. Några matharrar är allt vi lyckats lura upp och vi bestämmer oss för att den stora harrens vak nog är ett gott omen. Därför beslutar vi oss för att stanna en stund där vi är. Eftermiddagen förflyter helt stilla, inte ett enda vak bryter sjöns yta. Vi börjar så sakta misströsta, men så vid niotiden på kvällen börjar det hända saker. Min kamrat står utvadad i viken bredvid udden då en serie vak sprider sig över ytan en bit ovanför honom, helt nära land. Vaken kommer allt närmare och vi börjar ana att det är ett harrstimm som går på födosök längs stranden. Den nu allt mer ivrige kamraten lägger förvånansvärt lugnt ut flugan i den riktning stimmet verkar komma. Den stora nattsländeimitationen syns tydligt på ytan, och rätt vad det är bildas en vakring bara centimetern från flugan. Mannen som håller i spöet svär ljudligt över fiskens bristande målsökningsförmåga, men hinner inte avsluta meningen förrän flugan försvinner i ett praktfullt vak. Han gör mothugg och fisken är fast. Att detta inte är en fisk som kommer att få plats i den medhavda ABU-röken står snart klart. Den rusar rakt ut i sjön och jag ser hur först fluglinan och sedan backingen skär genom vattenytan, allt längre ut. Rätt vad det är stannar fisken, går tillbaka en bit och när den nu mycket upphetsade fiskaren börjar veva in löslina får han ingen mer kontakt med bjässen. Han tittare mot den punkt där fisken försvann med tom blick och ett lidande som påminner om fysisk smärta. Trots förlusten av en fisk som sannolikt skulle ha pressat upp det egna harrekordet med åtskilliga hekto, samlar han sig snabbt och lägger ut flugan på samma plats som förut. Knappt har den träffat ytan förrän den försvinner i ännu en väntande fiskmun. Denna harr är betydligt beskedligare och kan landas efter en kortare fight. Vikten uppskattas till drygt sex hekto, och efter visst bökande får den – tillsammans med en öring av samma storlek – plats i röken. Hälsningar, Göran ! |
| Mail to Göran Ingman | Görans hemsida |
| Tilbake | Neste |