Hade Karl XII Aspergers syndrom? |
|
| I nr 48(2002) av Läkartidningen lanserar docenten i pediatrik Bengt Lagerkvist teorin att Karl XII led av Aspergers syndrom, en slags mild form av autism. Vad kännetecknar då en individ som lider av Aspergers syndrom? Det mest brukade systemet uppställer fem kriterier: | |
|
Kriterier |
Karl XII |
|
A. Stora svårigheter i fråga om ömsesidig social kommunikation (minst två av
följande) 1. Nedsatt förmåga till social interaktion. 2. Relativt ointresse vad gäller kontakt med jämnåriga. 3. Nedsatt förmåga att uppfatta sociala umgängessignaler. 4. Socialt och emotionellt opassande beteende. |
Karl XII:s liv var envåldshärskarens och fältherrens. Hans obenägenhet att
tala om sina planer var ett resultat av en hög värdering av sekretessen. Men
någon asocial individ var han alls inte. Den som kallats hans bäste och
sannaste vän var prins Maximilian Emanuel av Würtemberg (1689-1709). Kungens
intensiva sorg efter den olycka som kostade hans stallmästare Axel Hård
livet är välkänd, likaledes att han fastade varje årsdag av dennes död.
Längre fram kom han att stå nära sin systerson Karl Fredrik av Holstein och
den unge Axel Löwen. Bland andra favoriter märks den forne läraren Karl
Magnus Stuart, Magnus Stenbock och den trofaste polske greven Stanislaw
Poniatowski. Med personer han hade förtroende för kunde Karl XII emellanåt vara mycket öppen och de
uppteckningar som vi har av sådana samtal ger en fascinerande inblick i
kungens personlighet.
De som stod Karl XII allra närmast var systrarna Hedvig Sofia och Ulrika Eleonora. De rörande brev från kungen till dem som finns bevarade röjer hans humoristiska sida, hans starka kärlek till familjen och hans djupt religiösa livsåskådning. Breven till Ulrika Eleonora innehåller också ofta hälsningar till olika hovdamer. Kungen berättar också om glada upptåg under perioder av lugn: "Här går alt lustigt the" skriver han från Lais i slutet av februari 1701. I ett annat brev från samma tid berättar Karl XII dråpligt om ett besök på ett bondbröllop. En mycket rörande episod från Polen, skildrad av det engelska sändebudet John Robinson, är ofta citerad. Robinson var i sin kaross på väg mot högkvarteret då han på avstånd såg en ryttarskara. När de kom närmare visade det sig att Karl XII var en av ryttarna och Robinson steg ur vagnen för att göra sin uppvaktning. Kungen stannade till, tog av sig hatten, och lyssnade sittande på sin häst till sändebudets framställan. Historien har dock ett ganska humoristiskt efterspel. Någon dag senare visade det sig att Karl XII ådragit sig en förkylning och Robinson meddelar att vissa personer vill ge honom skulden. Hade han inte tvingat kungen att åhöra en lång utläggning i den bistra kylan hade det aldrig hänt. Men, skriver Robinson, kungen har själv försäkrat mig att förkylningen alls inte berodde på detta utan på att han gått ut tidigt utan halsduk och hatt! En verkligt intressant källa till kunskap om den unge Karl XII är protokollen från rådets sammanträden i justitieärenden under åren före krigsutbrottet 1700. Man märker i dem kungens starka respekt för Mose lag, men också en vilja att lindra straff när så ansågs möjligt. Hans starka känsla för likhet inför lagen oavsett samhällsklass framgår tydligt. Ett rörande exempel på romantisk kärleksuppfattning ges också. En ung adlig officer hade trolovat sig med en fattig piga. För att kunna gifta sig trots hans föräldrars motstånd beslöt de att resa till i Norge. Vid gränsen blev de emellertid hejdade eftersom det behövdes pass för utresa. I förtvivlan anordnade de unga tu då en falsk vigsel med hjälp av en dragon, förfalskade en attest och levde sedan som man och hustru. Det hela uppdagades och ledde till rättegång och de inblandade rymde utomlands, men torpardottern och den falske prästen återkom efter många år. Karl XII började med att fråga om officeren ännu höll av pigan och menade att de borde fått tillstånd att gifta sig redan från början. Detta alltså trots föräldrarnas motstånd och K. M:ts förbud mot adelsmän att ingå sådana äktenskap. Under den fortsatta diskussionen hävdade han envist samma ståndpunkt och menade att torpardottern borde slippa straff. Den falske prästen fick ett mindre straff, även om kungen ansåg att hans förseelse egentligen inte var någon synd. Annars är förstås Karl XII:s förhållande till kvinnorna ett gammalt, kärt ämne. Varför gifte han sig inte? Varför hade han inga älskarinnor? Svaret torde vara mycket enkelt: vid 18 års ålder gick den djupt religiöse kungen ut i fält. När skulle han ha gift sig? Att ha älskarinnor passade mycket illa med hans moraluppfattning, bekant är hans låga tanke om Aurora von Königsmarck. Som Frans G. Bengtsson säger i sin biografi över Karl XII: "trohjärtat förmaningstal av liknande art ha oräknade ungdomsgenerationer fått lyssna till; men få lyssnare ha uppfattat det med mindre tankspriddhet än denne unge prins." En av dem som stod Karl XII nära under de sista åren var hans hovpredikant och biktfader Andreas Rhyzelius. I sina levnadsminnen har denne givit några bilder av kungen. Den 2 januari 1718 samtalade Rhyzelius och några andra med Karl XII i mer än 2 timmar. Först fick var och en berätta om sin födelseort, släkt, ålder, tjänstgöringar etc. Därefter ombads Rhyzelius att berätta om landets biskopar, gymnasier, universitet m.m. Karl XII visade sin stora uppskattning för lärarnas insatser och Rhyzelius kamrater förundrades över kungens kunskaper och milda uttryckssätt. Särskilt väl talade kungen om alla de präster som varit i fält, men som nu fått olika tjänster i Sverige. Under samtalets gång vred Karl XII på en av Rhyzelius rockknappar, något han gärna gjorde under deras samtal. Denna gång hade dock denne kommit förberedd och låtit sy fast de översta knapparna extra starkt. När Karl XII misslyckades med att vrida loss knappen log han och sa: "Herr Magistern har en ny råck och en braf skräddare". Under sina samtal med kungen kom Rhyzelius i bland in på landets besvärliga läge och de svårigheter som det långa kriget hade vållat. Någon gång kunde Karl XII brusa upp, men när Rhyzelius stod på sig lugnade kungen snart ner sig och de skildes aldrig som ovänner. I levnadsminnena ges många exempel på Karl XII:s intresse för varjehanda ting och hans uttalade förhoppning att kunna sätta Sverige i stånd igen så snart det blev fred. Rhyzelius berättar också utförligt om den stora oreda som rådde efter kungens död, arméns brådstörtade reträtt och de vanliga soldaternas lidande medan de högre officerarna diskuterade politik. |
|
B. Monomana, snäva intressen (minst ett av följande) 1. Som utesluter andra sysselsättningar. 2. Som stereotypt upprepas. 3. Med inlärda fakta utan djupare mening. |
Karl XII:s till synes envetna intresse för militära göromål skulle här vara
ett starkt bevis. Alldeles bortsett från det faktum att han tillbringade
hela sitt vuxna liv i fält därför att en fientlig koalition anfallit
Sverige, finns det faktiskt också en hel del sprickor i bilden: Under vistelsen i Turkiet intresserade han sig mycket för Orienten och utsände tre olika expeditioner. Mikael Eneman gjorde en resa till Smyrna, den joniska arkipelagen, Alexandria och Sinai. Efter hemkomsten fick han varje dag i två månaders tid sitta hos Karl XII och berätta om vad han sett. Officerarna Conrad Sparre, Cornelius Loos och Hans Gyllenskepp skickades till Jerusalem och Egypten för att bese och avrita "rariteter och monumenter". De kom tillbaka med en mängd ritningar och skisser, varav det mesta dessvärre förstördes under kalabaliken i Bender. En koffert, betecknande nog förvarad under kungens egen säng, överlevde. Kungens eget konstintresse är väl dokumenterat. Intressant nog tycks han under vistelsen i Turkiet ha tagit ett starkt intryck av landets sakrala arkitektur. Kungen ville ha kyrkor rena från statyer och bilder, något som upprörde den praktälskande Tessin. I sin iver att blidka monarken tog han till såväl Michelangelo, Bernini som Gud själv. Stockholms förskönande intresserade också Karl XII. Tessin instruerades att avbryta bortröjandet av Brunkebergsåsen, på vilken kungen ville plantera granskog och uppföra ett stort vakttorn. Naturen inpå husknutarna i rikets huvudstad, det var något alldeles oerhört! Inspirationen var helt uppenbart hämtad från Konstantinopel och Loos teckningar av Sofiamoskén omgiven av höga träd. Karl XII hade också ett stort teaterintresse, något som han dock på det hela taget tvingades lämna i Stockholm. I Turkiet anordnades konserter och kungen understödde den unge Johan Helmich Romans utbildning. Under vistelsen i Turkiet diskuterade han Moliére, Corneille och Racine, läste under hela sitt liv i Bibeln varje dag och bar ständigt med sig Curtius Alexanderbiografi. Under tiden i Lund besökte Karl XII ibland föreläsningarna vid universitetet och lånade böcker i biblioteket. Efter en filosofisk diskussion med det hessiska hovrådet Hein uppsatte kungen fjorton teser, kallade Anthropologia physica. Med Polhem och Swedenborg diskuterade han matematik och olika projekt för landets förbättring. Det torde väl stå alldeles klart för envar att Karl XII inte var den enkelriktade huggvärja som han emellanåt utmålats som. |
|
C. Tvingande behov att införa rutiner och intressen (minst ett av följande) 1. Som påverkar den egna personens hela tillvaro. 2. Som påtvingas andra människor. |
Karl XII:s inrutade leverne: han levde ett soldatliv från 1700 till sin död. Det militära livet är inrutat och med tanke på de många arbetsuppgifter han hade var det förmodligen nödvändigt med en fast organisation. Dessutom hade hans liv redan från sedan studieåren varit inrutat: enligt instruktionen skulle studierna börja klockan 8, avbrytas för ledighet klockan 11, återupptas klockan 14.00 och fortsätta till 18.00. Som ung kung lade han ner ett stort arbete på att sätta sig in i olika frågor och arbetade hela dagarna med regeringsgöromål. Vilket dock inte hindrade honom från att festa om med björnjakter och vilda upptåg, särskilt under prins Fredriks besök. Huruvida ett ivrigt festande eller ett samvetsgrant arbete med viktiga angelägenheter är att föredra hos en härskare får läsaren själv bedöma. |
|
D. Tal- och språkproblem (minst tre av följande) 1. Sen talutveckling. 2. Ytligt sett perfekt expressivt språk 3. Formellt, pedantiskt språk 4. Egendomlig röstmelodi; rösten entonig, gäll eller på annat sätt avvikande. 5. Bristande språkförståelse inklusive missförstånd ifråga om ordens bokstavliga/underförstådda mening. |
Några närmare detaljer om när Karl XII sade sina första ord tycks inte
finnas. Den äldsta kända meningen av hans hand är från maj 1687, alltså före
fem års ålder. Bevarade predikoreferat av hans hand finns med början 1688.
Redan 1686 hade den första skolundervisningen börjat. Det förefaller, mot
denna bakgrund, mycket osannolikt att Karl XII skulle ha visat några tecken
på sen språkutveckling. När det gäller hans språk i vuxen ålder är vi, åtminstone när det gäller det skrivna, välunderrättade. "Språket i Karl XII:s bref kännetecknas i allmänhet af stor omedelbarhet och äkta svenska klang", skriver utgivaren i sitt förord. Kungens skriftspråk var rikt på provinsialismer, men också uppblandat med latinska, tyska och franska ord. Om hans sätt att tala finns det två samstämmiga vittnesbörd, det första från den franske ambassadören Guiscard år 1699 och det andra från den norske prästen Søren Hagerup år 1716. Båda säger att kungen hade ett något tjockt, grötigt tal. |
| E. Problem
ifråga om icke-verbal kommunikation (minst ett av följande). 1. Begränsad användning av gester. 2. Klumpigt, tafatt kroppsspråk. 3. Mimikfattigdom. 4. Avvikande ansiktsuttryck. 5. Egendomlig, stel blick. |
Hans ansiktsuttryck speglade hans självkontroll. Endast de som kände Karl XII väl märkte när han var arg. Själv påpekade han vid ett tillfälle sin svårighet att säga nej till någon eller bli arg. Under samtal spelade ofta ett småleende i hans ansikte medan vänstra handen vilade på värjfästet. |
| F. Motorisk
klumpighet; dåligt resultat vid utvecklingsneurologisk undersökning.
|
Hans brist på klumpighet kan möjligen exemplifieras av förmågan att i full galopp plocka upp en handske från marken. Att benbrott och fotskador kan kan ha gjort honom något mindre rörlig mot slutet av livet är en helt annan sak. Hans handstil var långt ifrån lysande och blev sämre med åren, men det hängde inte minst samman med den väldiga frenesi han lade ner i brevskrivandet. Kungens egenhändiga brev är fulla med ändringar, tillägg och plumpar. För att rätt förstå dem, sade Arvid Horn en gång, skulle man helst ha tillgång till bordsskivan de var skrivna på. Envar som sysslat med perioden vet att kungen ingalunda var unik i sin bristande välskrivningsförmåga. Han saknade heller inte framstående föregångare på området, farfadern Karl X Gustav var en baddare på att skriva oläsligt. Att Karl XII däremot var en inte oäven tecknare ses av några exempel i Kuylenstiernas böcker. |
| Källor: Konung Karl XII:s egenhändiga bref / samlade och utgifna af Ernst Carlson. - Stockholm, 1893 ; Rhyzelius, A., Biskop A. O. Rhyzelii anteckningar om sitt leverne. - Uppsala, 1901 ; Karl XII : till 200-årsdagen av hans död . - Stockholm, 1918 ; Kuylenstierna, O., Kring Karl XII. - Stockholm, 1918 ; Kuylenstierna, O., Karl XII. - 2. uppl. - Stockholm, 1925 ; Wedberg, B., Karl XII på justitietronen. - Stockholm, 1944 ; Historia kring Karl XII. - Stockholm, 1964 ; Hatton, R., Charles XII of Sweden. - New York, 1968 | |
| (Under
arbete) ©Bengt Nilsson |
|