När Karl XII:s kista öppnades: ett revolutionernas år

1746

Den första gången Karl XII:s kista öppnades var den 12 juli 1746. Detta förefaller ha skett som ett resultat av ett kungligt beslut knappt två år tidigare att samtliga kungagravar i och utanför Stockholm skulle besiktigas och beskrivas. Någon medicinsk undersökning gjordes inte och de tre personer som förrättade undersökningen: överintendenten Hårleman, kanslirådet Ekeblad och hovmarskalken von Höpken avlägsnade de båda plåsterlappar som täckte ut- och ingångssåren och drog  sedan slutsatsen att skottet måste ha kommit från höger. 

1799

Ett drygt halvsekel senare ägde nästa besiktning rum, denna gång av en ganska udda anledning:  Gustav IV Adolf ville fastställa vilket porträtt som var mest likt den döde. Någon närmare undersökning av liket gjordes inte, utan man nöjde sig med att från en estrad titta ner i den öppnade kistan.

1859

Den första vetenskapliga undersökningen gjordes den 31 augusti 1859, på initiativ av Anders Fryxell. Till en början nöjde man sig med att avlägsna plåsterlapparna och diskuterade sedan på vilken sida som skottet gått in. Då någon enighet i frågan inte kunde nås gjordes några snitt i huden runt såren för att själva bendefekterna skulle kunna iakttagas närmare. Därefter undersöktes kraniets innehåll. Efter fullbordat arbete återställdes liket så gott det gick och kistan tillslöts åter. Under undersökningen utförde en särskilt inkallad tecknare 4 skisser. Ingen av dessa visar dock kungens profil från höger. En sådan teckning finns emellertid, dock gjord flera månader efteråt av en i kyrkan icke närvarande person. Också besiktningsprotokollet uppvisar åtskilliga brister och det var mot bakgrund av ofullkomligheten i denna undersökning som Karolinska Förbundets styrelse i april 1916 ansökte om tillstånd att få göra en ny undersökning av Karl XII:s kista.  I ansökan hänvisade man också till de tekniska framsteg som gjorts sedan 1859 och att det således skulle vara möjligt att ta såväl fotografier som röntgenbilder av skadorna.

Efter viss tvekan och efter åtskilligt diskuterande beviljades slutligen denna ansökan den 12 maj 1917. Ett visst utrymme för avsteg från den uppgjorda planen fanns i tillståndet, men det gjordes klart att någon vanställning av ansiktet eller uppsågning av bakhuvudet ej fick ske. Det senare hade varit på tal för att man lättare skulle kunna undersöka och fotografera det inre av skallen.

1917

Undersökningen genomfördes under perioden 17 juli-28 juli, och inriktades framför allt på huvudskadorna . Under arbetets gång beviljades dock, på initiativ av professorerna Harald Hjärne och Arthus Stille, tillstånd att ta röntgenbilder även av kungens vänstra ben för fastställande av vilka skador som fanns på detta.

Den medicinska sakkunskapen var naturligtvis rikligt representerad, men under arbetets gång besöktes kyrkan också av åtskilliga särskilt inbjudna personer. Bland dessa märktes medlemmar av kungahuset och framträdande kulturpersonligheter som Sven Hedin och Verner von Heidenstam. Pressen bevakade också händelsen och mer eller mindre utförliga referat av arbetet kunde läsas i tidningarna under den aktuella perioden.

Källa: Konung Karl XII:s banesår. - Stockholm, 1918

Pressröster

Mycket av tidningens innehåll i juli 1917 rörde krigsutvecklingen: striderna till lands och sjöss, politisk oro i Ryssland och Tyskland. Ett annat framträdande inslag var den svenska valkampanjen. Öppnandet av Karl XII:s kista var inte något som gavs nämnvärt utrymme i tidningen, utan man nöjde sig att i korta notiser redovisa undersökningsförloppet. Dock med ett undantag, nämligen följande salva, från den 23 juli 1917, mot Karl XII-dyrkande presskollegor. Vem har då skrivit stycket? I del 2, s. 155, av biografin över Per-Albin Hansson nämner Anders Isaksson att en av dennes signaturer var Per Spectiv.  Det förefaller därför synnerligen troligt att Per Haps. var ett annat av den blivande landsfaderns täcknamn.

Glädje i Israel

Nu kan en sann svensk åter andas fritt. På lördagen hade inbjudna tillfälle att i Gustavianska gravkoret skåda tolvte Karls kvarlevor.

Intrycket tycks ha varit överväldigande. Allehandas utsände måste avlägsnas mot sin vilja, men han är ändå full av fröjd och tacksägelse.

"Ja, nu kan undertecknad" - utbrister han - "med Simeon i templet utbrista: Herre nu låter du din tjänare fara i frid, ty mina ögon haver sett... Jag har stått inför Karl XII:s ansikte för en stund sedan, fick beskåda honom en halv timma..."

Med religiösa känslor skall man aldrig gyckla. Karl XII är en gud för en viss svagsint grupp och varför skulle den icke få falla ner och tillbedja. Det finns alltjämt folkslag, som dyrka träbilder, varför skola då icke 1917 års avdankade Karoliner få knäböja kring ett konserverat lik i kista, "ytterst enkel, precis så stor att liket där fick rum, ej större".

Men de inbjudna hade icke kommit för att bedja. Guden skulle undersökas efter en modern tids alla konster och regler. Och - "nu kommer den stora sensationen".

Tolvte Karl var inte ens kroppsligt liten. Från hjässan till fotabjället 1 m. 7 dm. 5 cm. och 7 mm.  - en tre alnars karl. Huvudet stort och grovt, näsan kraftigt böjd och stor, slutande i en bred klump, hakan och hela underkäkspartiet mycket kraftigt utvecklade etc.

Men Karl var också en karl. Anton Nyströms försök att göra honom till ett mellanting, en hermafrodit, är avlivat. Icke genom närgången undersökning. Men - pris och ära - den skägglöse dunderguden hade skäggstubb på hakan. Visserligen kan dr. Nyström invända, att även damer kunna råka ut för felplacerad hårväxt, kanske rentav sånt är vanligt hos hermafroditer. Men Karl XII-kulten skall till tid och evighet välsigna denna bruna skäggstubb; ostillad är deras hjärtans oro över att måhända ha hyllat som en karlakarl en som var halvt fruntimmer.

Det är stor glädje i Israel!

Per Haps.

Nya Dagligt allehanda, en konservativ tidning.

Anton Nyström (1842-1931), var läkare, grundare av Positivistiska samfundet m.m. m. m. Ett av hans intressen var Karl XII och han utgav 1900 Karl XII och sammansvärjningen mot hans envälde och lif. Nyström var motståndare till en ny undersökning av kungens huvud, som han menade redan studerats tillräckligt noga 1859. Han hävdade också att kungen varit hermafrodit, bl. a. hänvisande till dennes smala midja, skygghet gentemot kvinnor, påstådda skägglöshet etc.

Precis som i andra tidningar upptogs mycket av utrymmet av nyheter kring krigsutvecklingen och den inre oron i Ryssland. När det gäller inhemska nyheter i slutet av juli 1917 var rörde sig mycket kring missionsförbundets förgrundsfigur Paul Peter Waldenströms död den 14 juli, hans begravning och eftermäle.

Öppnandet av Karl XII:s kista bevakades i ungefär samma omfattning som i Socialdemokraten: några korta notiser samt en något längre. Tidningen nämner dock särskilt att såväl prins Carl och prinsessan Ingeborg som kung Gustav och drottning Viktoria gjort besök vid kistan och att kungen också haft med sig en krans. Den längre notisen var införd i tidningen den 19 juli, dagen efter att kistan öppnats.

Då Karl XII:s kista öppnades.
_

I Riddarholmskyrkan på onsdagen

_

Kroppen väl bibehållen

_

Det var ett fåtal intresserade, som vid half 12-tiden på onsdagen samlats i Gustavianska grafkoret i Riddarholmskyrkan, då Karl XII:s enkla, svarta kista, hvilken under tisdagen flyttats från Karolinska grafkoret, öppnades. Bland de närvarande märktes prins Karl, kommendanten, öfverste Rosenblad, en del vetenskapsmän och representanter för pressen.

Locket afskrufvades och där såg man denne märklige man på hans enkla bädd. Hufvudet var ovanligt väl bibehållet, anletsdragen och ansiktets form framträdde fullt tydligt. Hudfärgen var vaxgul med starkt framträdande svartgrå fläckar. Öfver högra tinningen låg en hvit linnelapp; händerna voro betäckta af stora gula handskar.

Undersökningskommissionen började genast sitt arbete med mätningar af kistan o.s.v. och under tiden hade de intresserade tillfälle att träda närmare. Man frapperades af den enkelhet, hvarmed konungen inhöljts och nedlagts i sin kista. Där fanns intet prål, endast hvitt linne, som var utbredt upp till hakan, och som var väl bibehållet. Man kunde knappast tänka sig att detta lik nedlagts i sin kista för 200 år sedan.

Underliga voro, i alla fall de tankar, som trängde sig på en, då man stod inför dessa kvarlefvor af denne man, som fyllt en världsdel med sitt stridsbuller och burit det svenska namnet på ryktets vingar. Man må ha hvilka åsikter man vill om Karl XII såsom konung och regent, det var dock en människa, väldigare än de flesta och åsynen af hans kvarlefvor förde ovillkorligen tankarna till alltings fåfänglighet.

Det är i hvarje fall ingen alldaglig händelse att få skåda kvarlefvorna af en af vår historias kraftigaste gestalter.

På ett bord ute i kyrkan hade lagts Karl XII:s kläder, hans hatt, rock, kappa, stöflar o.s.v., hvilket allt togs i skärskådande af de besökande.

Också DN innehöll 1917 mycket om kriget. Dess bevakning av inhemska nyheter förefaller något bredare än tidigare nämnda konkurrenters. När det gällde bevakningen av undersökningen i Riddarholmskyrkan påminner DN mycket om de andra tidningarna: några kortare notiser och en längre artikel. Man gav också visst utrymme åt Anton Nyströms hermafrodit-teori. I en insändare till tidningen sökte denne styrka sin teori genom att utifrån en andrahandsuppgift påstå att 1859 års undersökning kommit till stånd i samband med arbetet på den staty av Karl XII som nu står i Kungsträdgården. Johan Peter Molin, som vunnit den utlysta tävlingen, hade för sitt arbete fått låna kungens uniform men misslyckats med att finna någon modell som var tillräckligt smal. Detta hade, enligt Nyström, lett till misstankar om att kungen varit hermafrodit varför kistan öppnats och det befunnits att kungen faktiskt varit tvekönad. Att hela denna historia är komplett nonsens bevisas bl. a. av att initiativet till en staty över Karl XII togs först 1862.

Låt mig citera några avsnitt:

"En vördnadsfull stillhet och tystnad råder, då kuddarne lyftas af, och hjältekonungens ansikte blottas.

Där hvilar han i lugnt majestät med dödens stillhet öfver ansiktet, men också¨med dödens lugn och frid öfver de ädla anletsdragen. Solen kastar just in ett knippe af strålar, som faller in öfver det tärda ansiktet, lyser upp, värmer, glädjer och förklarar. Lagerkransen med sina skonade vissna löf kröner hjältens hjässa, den är en segerkrona, vunnen i döden men ock vunnen genom ett lif i ärofull kamp"

...

"Men det var ett tillfälle ännu, som ej kan glömmas. Det var då dörrarne till grafkoret öppnades för enkla svenska krigare, menige man ur ledet, som kommo in för att få stå inför krigarkonungens kista. Vakthållningen bestreds på förmiddagen af Svea lifgarde, och vid aflösningarne kommo de aflösta in för ett ögonblick. Nu kommo de första, fyra soldater, ståtlige unge män, i parad, med gevär och bajonetterna påskrufvade. Inför kistan stannade de. Gevärskolfvarne sattes mot stengolfvet. Men soldatens till hälsning strama hållning gaf snart vika för en vördnadsfullare. Hjälmarne kommo af, liksom omedvetet, vackert tafatt; hufvudena böjdes, inför den gripande åsynen af den i sin hvita svepningsskrud liggande döde hjältekonungen, deras kung. Det var undran, oförställd rörelse, djupaste respekt och vördnad i deras anletsdrag. Denna vackra bild kan ej glömmas. Det var mötet mellan karolinernas ättlingar och karolinernas kung. Så kom det åter vid de olika aflösningarne. Alltid samma tvekan, samma undran, samma rörelse, samma vördnad.

Karl XII:s minne bevaras i kärlek och vördnad i svenska folkets hjärtan. Lyckligtvis äro vi, åtminstone de flesta af oss, ännu inte så degenererade, så att vi ej kunna känna oss små inför det, som verkligen är stort. Det är nu en gång så, att förmågan att se, att en person är stor, i viss mån är oskiljaktlig från möjligheten att inse att man inte är fullt så stor själf."

©Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se
Senast uppdaterad: 2002-06-08 19:44