Kriget i Skåne 1709-10

Bakgrunden

Som den första av de mot Sverige förbundna makterna hade Danmark genom freden i Traventhal tvingats ur koalitionen. Freden löste emellertid inga av de konflikter som legat till grund för Danmarks beslut att angripa Sverige, såsom det svenska stödet till den holsteinske hertigen och längtan efter att återta de förlorade provinserna på andra sidan Sundet. Hotet om ett nytt krig hade också de närmast följande åren hela tiden varit latent, men en inte alldeles oviktig återhållande faktor utgjordes av den svenska huvudarmén. På dansk sida kom man väl ihåg vad som hänt ett halvt sekel tidigare, då en annan svensk kung plötsligt hade lämnat Polen för att en vacker dag stå med sin armé strax utanför Köpenhamn.

När Karl XII inledde sitt fälttåg mot Ryssland och gradvis alltmer försvann från den västeuropeiska horisonten förändrades läget drastiskt. Såväl kung August som Fredrik IV fann tiden mogen att på nytt gå i allians med tsar Peter, som de hoppades skulle vara synnerligen generös mot sina återvändande kamrater. Emellertid gick saker och ting inte så hastigt framåt och först på sommaren 1709 var alla förberedelser klara. Då kom den svenska arméns nederlag vid Poltava och den därpå följande kapitulationen vid Perevolotjna. Plötsligt var tsaren inte alls särskilt intresserad av att ge pekuniärt stöd till sina nygamla vänner. För det ekonomiskt svaga Danmark var detta en betydande missräkning och dessutom var en avsevärd del av armén överlåten till de allierade för deltagande i kriget mot Frankrike. I fördraget med August hade överenskommits att man skulle lämna de svenska provinserna i Tyskland i fred, då ett anfall mot dessa kunde leda till stor oro i Tyskland och därmed storpolitiska förvecklingar.

Anfallet skulle alltså huvudsakligen riktas mot Skåne. För detta samlades en armé på ca 15 000 man och den 2 november 1709 landsteg de första trupperna vid Råå utan att möta något svenskt motstånd.

På svensk sida hade man sedan några månader haft underrättelser om att något kunde vara i görningen. Befälhavare i Skåne var Magnus Stenbock, en av Karl XII:s dugligaste generaler, som dock hade mycket begränsade resurser till sitt förfogande. Ett kavalleriregemente och ett kompani dragoner för fältarmén, en svag garnison i Malmö och en ännu mindre i Landskrona. Den tidigare fästningen Kristianstad hade fått sina verk raserade, Helsingborg var närmast obefäst och i såväl Halland som Blekinge fanns mycket svaga styrkor. Situationen var följaktligen svår och utan avsevärda förstärkningar fanns det ingen möjlighet för Stenbock att i öppna fältet kunna ta upp kampen.

Stenbock kunde följa de danska rustningarna dels genom korrespondens med de officiella svenska representanterna, dels genom upplysningar från resenärer och andra enskilda personer. Vad han visste i mitten av september 1709 kan följande brev illustrera:

Högwälborne Herr Baron och

Landzhöfdinge

Effter mitt senaste löffte kommer jag nu åter att berätta om dee danskas företagande, hafwandes jag hafft Notice att uthrustningen ännu Continuerar och Kommer dagel:n flere Båtzmän till Kiöpenhambn utur Norrwägen, de der på andre sijdan Helsingöhr wed Hammarmöllan uthstijga och så i små hopar till flottan Marchera att sådant så mycket mehra oförmärckt måtte Kunna skie. Warandes och så åthskillige Örlogsskiepp uthlagde med underslagne Segell och Wimplar uppå ; Till Magistraten i Elsinör skall ordres af Konungen wara komne, att de så laga det friskt watnen till fullo måtte wara i beredskap för flottan som där i Sundet denna weckan skulle komma att ligga.

Een Fortifications Capitein som waret wed Cronoborgs Fästnings arbete har fått Ordres med 2:ne fregatter att Segla till Ertholmen och anlägga ett wärck till Skieppens säkerheet som dijt komma kunna ; Alla officerare hafwa fått 70 R:dlr att kiöpa 2 par hästar till deras Compagnie Rustwagnar, iemwähl och hafwa Capiteinerne bekommit Augmentation öfwer deras Ordinarie Löhn 200 R:dlr och 300 R:dlr Recreute Penningar Åhrl:n. Dock will Konungen sielf anskaffa det Manskap som ihiehlskutit blifwer, Till att recreutera de uhr ungeren ankombne Regementerne, säges det hwart Compagnie skall uthgifwa 10 Man att bringa dem på samma Foth som desse hemmawarande. Då hwart Compagnie blifwe 110 Man starckt, för öfrigit lefwer jag städze

Högwälborne H:r Baron och

Landzhöfdingens

Malmö d. 23
Sept: 1708 (sic)

tienstskyldigaste
tienare

/M. Stenbock/

/Mag. Gab. Arbien/

Brevet är förvisso daterat 23/9 1708, men är otvivelaktigt från påföljande höst. Det är adresserat till Mårten Lindhielm, landshövding i Jönköpings län.

I brevet talas om från Ungern hemkomna trupper. Där pågick sedan 1703 ett uppror mot kejsaren. Genom att denne samtidigt var upptagen av det spanska tronföljdskriget hade de upproriska till en början betydande framgångar. Genom det franska nederlaget vid Blenheim 1704 och därpå följande framgångar för de allierade kunde emellertid mer resurser flyttas över till Ungern. Danmark var, som tidigare nämnts, allierat med sjömakterna och Österrike. Till de förstnämnda uthyrdes 12 000 man, till kejsaren 6 000. Av dessa 6 000 kom ungefär hälften tillbaka till Danmark i tid för krigsutbrottet. Det handlade om värvade trupper och uthyrning var ett sätt att behålla dem i dansk tjänst under fredstid.

Magnus Gabriel Arbin (1679-1757), 1727 adlad Stiernsparre, var guvernementssekreterare i Skåne.

(Beswaradt d: 2 Septemb. 1709)

Högwälborne H:r Baron och Landz-
höfding

Högtärade H:r Broder

Det allmänna Rychte som har upkommit och de Lijknelser att Konungen af Dannemarck skulle någon Landstigning här el:r i Skåne företaga, har mig och de mina som heel. fremmande här på Orthen äro, mycket bekymmersamt giordt, serdeles hwart Jagh på sådan händelse min Dotter med sina 2:ne Barn och mina Saker sända och i godt förwahr el:r Beholl bringa kunde: Ty kan Jagh hwarken uptänckia el:r finna någon säkrare Orth, hwarest hon i hastigheet fly kunde än Jönkiöping.

Och emedan Staden lärer wara af fremmande så full proppat att det lärer wara ondt om Rummen, och mycket dyrt att lefwa ; Altså är hermed min tienst-wänl: Begäran, och Ansökning täcktes Min Broder förunna min Dotter på den händelsen allenast ett Rum och Tack på Wisingsöen, hwarest hon sig med sina barn och mine Saker så länge uppehålla och förblifwa kunde till dess man såg någon Ändring, och att min H:r Broder behagade effterlåta mig att mina Saker finge stå uthi något täckt och igenlåst Rum på Wisings Ö Slott. Elliest skall min H:r Brod: icke det ringaste beswär hafwa af min Dotter uthan skall hon sielf holla sig där med hwad hon behöfwer för Contant Bethalning. Jag förwenter heröfr: med aldra första ett godt och behagel:t Swar jempte försäkran att Jagh skall låta mig min H:r Broders Angelägenheter här på Orten och dess Godz Conservation i bästa måtto angeläget wara, Och förblifwer stedze

Högwälborne H:r Baron och
Landzhöfdingens

Min högt:de H:r Broders

Halmstadt d: 31
Augusti 1709

Tiänstskyldigste Tiänare

/R. v. Fersen/

Den i brevet omtalade dottern hette Dorothea Charlotta. Hon var gift med majoren Volmar von Scheiding. Hennes två barn, f.ö. tvillingar, hette Reinhold Johan och Otto. Även detta brev är riktat till Mårten Lindhielm.

Tyvärr vet jag inte hur det blev med dotterns resa till Visingsö. Situationen kom väl aldrig att bli så allvarlig som Fersen fruktade eftersom det danska fälttåget efter landstigningen vid Råå gick huvudsakligen i östlig riktning.

Nåväl, det svaga svenska försvaret gjorde att de danska trupperna snabbt kunde göra sig till herrar över nordvästra delarna av av Skåne. Landskrona blockerades och de danska trupperna började utbreda sig söderut. Frågan var i detta läge hur fälttåget skulle fortskrida. Borde man försöka erövra Malmö och Landskrona, eller var det bättre att lämna dessa fästningar åt sidan och marschera österut? I fjärran lockade Karlskrona med den infrusna svenska flottan och den totala ockupationen av de resterande delarna av Skåne. Den danske befälhavaren Reventlow lutade åt det förstnämnda alternativet, kung Fredrik däremot ville utnyttja den svenska svagheten till det yttersta. Kungens mening segrade och den 5 januari 1710 började marschen österut.

Stenbock hade den 1 december 1709 lämnat Malmö för att ta befälet över fältarmén. Via Ystad och Simrishamn kom han den 7 till Kristianstad. Kavalleriavdelningar utsändes västerut för att observera de danska rörelserna och insamla proviant. I Kristianstad fortsatte Stenbock sitt arbete med att skaffa förstärkningar till sin armé, avsändande skrivelser till defensionskommissionen, generalamiralen Wachtmeister och de angränsande länens landshövdingar. Stenbock var alltjämt mycket förtjust i tanken på ett folkuppbåd, något som vissa av hans kollegor med längre erfarenhet av krigföring i området inte var alldeles positiva till. De fruktade att den beväpnade allmogen skulle löpa till skogs och sätta igång en snapphanerörelse av det slag som vållat svenskarna så många bekymmer under tidigare skånska krig.

I detta läge skrev Stenbock följande brev till den då rätt nytillträdde landshövdingen i Kalmar Adam Carl de la Gardie. Brevet ger några ganska roliga exempel på den Stenbockska formuleringskonsten. Notera talet om hans "reputation" mot slutet av brevet.

Högwällborne H. Grefwen och Landzhöfdingens

MH. Broder

Ehuruwähl Jag wet och nogsamt försäkrad är, at icke allenast deras Grefwelige Excellencier af den Kongl. Defensions Commissionen eftertryckeligen lärer hafwa påskyndat Regementetz upbrått uti Högwällborne H. Grefwen och Landzhöfdingens MK. Broders i Nåder anförtrodde Lähn, utan och Högwällborne H. Grefwen och Landzhöfdingen sielf möyeligast söker det at befordra.

Lijkwist såsom hela fäderneslandetz wällfärd deruppå hänger, at Skåne utan en minutz försummelse, med alfware blifwer undsatt, warandes högsta faran för handen, i dy fienden sig på Slätten utbreder, sätter landet i en swår Contribution, hwad han ey bortföra Kan aldeles förderfwar, och betager oss således födan i längden, hwilket honom med de här warande troupperne at kunna förhindra, mig aldeles ogiörligit är, med mindre Jag oförswarligen, folket Separerade och således ey allenast dem lembnade till Siöflingz, utan och fienden som 14/m man stark, all lägenhet att occupera Christianstad, och således winna en frij passage till Blekingens Carlscrona och upp åth Swerige ; Altså wille Högwälborne H. Grefwen och Landzhöfdingen M. Broder af den Kärlek Jag wet at Högwällborne H. Grefwen och Landzhöfdingen bär för wår allernådigste och ädle Konung samt hela fäderneslandetz wällfärd, derhän bearbeta, at alla Troupper och öf: Lenkes Ryttare stående i dess Lähn, och hijt at marchera, allaredan beordrade äro, måge utan någon tijmas upskof, komma at upbryta och marchera genom Blekingen åth Åhus, kunnandes med wederbörande herrar Landzhöfdingar om Manskapetz durchtagande correspondera.

Skulle än några Munderings Sorter fattas, höll Jag för rådeligare, at de eftersändes hijt neder, än at med upbråttet derföre fördröjes, och fienden således alt för stort rådrum lembnades sig widare at få inreta, När Soldaten allenast med behörigt gewär försedd är, blifwa de slängar genom Gudz bijstånd, fienden kan anbringas, lijka så kraftiga under en Wallmars Råck, utan Fana och Trumma, som de hwilka under den prägtigaste uniforme och magnifisense komma at utdelas. Högwällborne H. Grefwen och landzhöfdingens wille wara så god och med nästa Påst låta mig weta när Regementet i dess lähn upbryter och hwad tijd det kan wara här, på det Jag mine messeures widare taga kan.

Jag lembnar Högwällborne H. Grefwen och Landzhöfdingen, detta så med de Commenderade Officerare at öfwerlägga och bestämja, som Högwällborne H. Grefwen och Landzhöfdingen M. Broder det högstnödigt finner, för Kongl. Maij:ts och fäderneslandetsz tiensts befordran, anförandes allenast detta motivt blant annat derwid, at Högwällborne H. Grefwen och Landzhöfdingen M. Broder för mig den wänskapen behagade draga, at min reputation ey må genom något widare onödigt drögzmåhl komma at lijda. Hwarmed jag all min lijfstid med all estime skall befinnas förbunden som den der är

Högwällborne H. Grefwens och Landzhöfdingens

M. Broders

Christianstad 4 Januari 1710

Trognaste och tienstskyldigaste tienare

/M. Stenbock/

/Mag. Gab. Arbien/

Krisen

Den 10 januari, en knapp vecka efter det att Stenbock skrivit ovan återgivna brev, lämnade han Kristianstad för att i Karlshamn sammanträffa med landshövdingarna över Kronobergs och Blekinge län. Under hans bortovaro skedde en hastig skärpning av läget. Den 11 januari nådde de första danska trupperna Vä och påföljande dag avancerade man mot Kristianstad och bron över Helgeå. Då denna hölls besatt av svenskt infanteri beslöt man på dansk sida att istället försöka en övergång vid Torsebro. Också där var övergången bevakad av en mindre svensk styrka och de första danska försöken avvisades. Trots att inga vidare försök gjordes vid Kristianstad kvarstannade emellertid den svenske befälhavaren där och lät bara sända mindre förstärkningar till Torsebro.

Den 13 januari gjorde danskarna ett allvarligare övergångsförsök och då bron inte var fullständigt förstörd lyckades man snart få fast fot på andra sidan. Vid nyheten om övergången lämnade de svenska trupperna Kristianstad, men upphanns vid Fjälkinge. Där utspelade sig en kortare strid som slutade med att det svenska kavalleriet i oordning flydde österut. Den sachsiska bataljonen infanteri gav ett par salvor och lade därefter ned sina vapen. Den återvändande Stenbock mötte flyktingarna en mil väster om Sölvesborg och lyckades efter betydande ansträngningar få dem att stanna vid gränsen till Blekinge. Också den styrka infanteri som stått i Åhus lyckades ta sig dit. Situationen var trots allt svår och enligt Stilles redogörelse var det under intryck av dessa händelser som landshövdingen i Blekinge Adlersten den 14 januari sände bud till landshövding de la Gardie i Kalmar om omedelbar hjälp.

Av följande brev får man dock intrycket att det förhöll sig något annorlunda.. Adlerstens rapporter hade uppenbarligen varit tillräckligt oroande redan föregående dag och det innan denne känt till att den danska övergången lyckats. Det kan också noteras att han tydligen samma dag varit framme vid Norje. Hade Adlersten rentav varit i Stenbocks sällskap då denne anträdde tillbakaresan till Kristianstad, stannat vid gränsen, där författat sin skrivelse till Wachtmeister och sedan på återresan mot Karlshamn nåtts av budet om striden vid Fjälkinge? I varje fall säger Stille att Adlersten vid tretiden på natten mellan den 13 och 14 reste till Bräkne-Hoby för att se till att det där förlagda Köhlerska regementet genast bröt upp och anträdde marschen västerut. Av brevet är det inte heller alldeles tydligt om initiativet till allmogens uppbådande kom från Adlersten, i syfte att förstärka Stenbocks direkta försvarsresurser, eller från amiralgeneralen Wachtmeister, med avsikt att åtminstone trygga Karlskronas säkerhet.

Högwälborne H:r Grefwe och Landzhöfdinge.

Högt:de H:r Broder

dett gifwer mig H:r landzhöfdingen Adlersteen igenom dess bref dat:t Norje d. 13 hujus tillkänna huru såsom de danske hafwa med deras Troupper som skola bestå ongefehr af 7000 man, ryckt in emot långe Bron wijd Christianstad, jemwäl och, att så framt de på någon ort skulle bryta sig igenom, H:r Grefwen Generalen och Gouverneuren Stenbock måst på den händelsen sig retirera hijt åth, emedan han intet kan något reelt uthrätta, så länge han eij har nödigt folk hos sig. Hwarföre som man på alt sätt måste wara förtänckt att kunna förswara och salvera denne staden Carlscrona och Örlogs flåttan ; ty har iag af H:r Grefwen och Landzhöfdingen Mhr Broder begiära skohlat, dett han nu genast låter opfordra Calmare lähns Infanterie Regemente, samt någre tusend Bönder der ifrån lähnet, och dem samma med Åtta dagars Kåst eller något mehra genom natt och dag hijtmarchera på dett i fall fienden skulle willia sig här inträngia, man derigenom må kunna giöra honom alt möjeligit mootstånd. Hwilket H:r Grefwen och Landzhöfdingen Mhr Broder behagade så mycket snarare befordra till wärkställighet, som detta kommer på tijden an att man här eij må blifwa i någon måtto supprenerat. Jag förblifwer

H:r Grefwens och Landzhöfdingens Mhr Broders

Carlscrona d. 14 Januarij 1710

Hörsamste tienare

/Hans Wachtmeister/

Folkuppbådet

Som Stenbock ännu förfogade över blygsamma försvarsmöjligheter ansåg han det omöjligt att stanna vid Norje, utan drog sig tillbaka till Mörrum. Den 14 januari anlände trupperna dit, och där anslöt sig också det Köhlerska regementet.Till en början var Stenbocks plan att där, efter ankomst av väntade förstärkningar, söka hindra den danska armén från att tränga vidare mot Karlskrona. Den 17 januari utfärdade han också från Mörrum ett manifest till "Sveriges rikes undersåter" att med vapen och proviant samlas den 14 februari till landets försvar. Detta manifest översändes till landshövdingarna i Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Älvsborgs, Hallands och Östergötlands län för att dessa skulle ombesörja dess uppläsande från predikstolarna.

Denna uppmaning kom alltså några dagar efter den första uppmaningen till landshövding de la Gardie att genast mobilisera några tusen bönder. Detta första uppbåd tycks också verkligen ha kommit iväg, men vid Brömsebro fått kontraorder då situationen förbättrats.

Om spelet kring det andra uppbådet, som alltså inte skulle omfatta endast bönder, finns mycket i Kalmar länsstyrelses arkiv. Det är bland annat tydligt att Stenbocks entusiasm för idén inte delades av amiralgeneralen Wachtmeister, som gjorde sitt bästa för att avstyra eller åtminstone förminska projektets proportioner:

Högwälborne H:r Grefwe och Landzhöfdinge,

Högtärade H:r Broder

Af H:r Grefwens och Landzhöfdingens Mhr Broders till mig insände skrifwelse af d 29 passato, förnimmer jag hurusom han ibland annat förmähler, det H:r Generalen och Gouverneuren Grefwe Stenbock har uthgifwit dess Feijdebref, att menige Man af allmogen, skall till d. 14 hujus wara honom till mötes och fölljachtige till Skåne, hwilket emedan wählbem:te H:r Grefwe General och Gouverneur det samma itererat å Predijkostohlarne der i Callmare Lähn, skall wara allmänt publicerat.

Nu ehuruwähl H:r Grefwen och Landzhöfdingen Mhr Broder utaf mine förre Skrifwelser inhemptat min mening om detta ährende, så har jag likwäl intet underlåta bordt, än ytterligare att påminna, hwad skadelig een Sequence här af ofehlbart föllja lärer, Nembl. att så frambt allmogen här i Blekingen äfwen blefwe upbådat, man först och främst ey kunde bringa dem dher till, och i fall det ändteligen kunde skie, intet hade att lijta på dhem, att dhe icke när man Kommo med Fienden tillsammans, ginge alle öfwer, och således giorde Kongl. Maj:ts och des Rijke större skada än tienst, warandes föruthan det att Landet genom ett sådant allmänt upbrått, blefwe aldeles utharmat, Callmare Lähns Allmoge om hwilkas troo- och willigheet till Fäderneslandetz tienst och förswar man ey twiflar, så långt aflägsen, att de uppå wägen, och innan dhe kommo fram till Skåne, måst consumera det ringa förråd af maat och provision de kunde taga med sig, och sedan lijda hungers nödh, sampt således försmächta och aldeles undergå ; Hwarföre som dheras hemman, hwilke dessuthan, öferalt nu i winter warit och äfwen ännu är med främmande Båtzmans inqwartering beswärade, skulle i så måtto omgängeligen råka i Ödesmåhl, och af det dher i Höfdingedömet inrättade Båtzmanshållet, så af Indehlningen som Rotebåtzmän, derigenom gå öfwerända, Så kan och iag till detta så mycket mindre gifwa mitt bifall, som man i öfrigit och i fall Fienden skulle gå tillbakars, och willja emot denne orthen och Örlogzflåttan något tentera, måste hafwa Callmare Lähns Allmoge, som een reserv på den händelsen att komma hijt, hwarest inga Troupper finnas, till undsättning.

Men skulle H:r Generalen och Gouverneuren Grefwe Stenbock finna nödigt, att opfordra allmogen af Cronobergz lähn, så torde der af ey så store olägenheet wara att förwänta, emedan dhet intet äro så långt ifrån Skåne belägne, Hwilket alt H:r Grefwen och Landzhöfdingen Mhr Broder, behagade H:r Generalen och Gouverneuren Grefwe Stenbock än wijdare remonstrera, och sökia honom för åfwantalde considerationer skull, ifrån een sådan menige Mans opfordring af Callmare lähn, åsom warande een prernicieux och mycket Skadelig saak, att disuadera. Hwar med Jag förblifwer

H:r Grefwens och landzhöfdingens

Min högtärade H:r Broders

Carlscrona d. 1

Februarij 1710

Hörsamste tienare

/Hans Wachtmeister/ 

Stenbock går på offensiven

Då amiralgeneralen skrev detta brev till de la Gardie hade situationen klarnat och förbättrats. Stenbock hade visserligen funnit för gott att överge positionen vid Mörrum, varefter den danska armén framträngt ända till Karlshamn. Längre än så fann Reventlow det dock omöjligt att gå, då hans styrka hade nedgått till ca 5 000 man, saknade tungt artilleri och dessutom riskerade bli avskuren från västra Skåne av från Halland och Kronobergs län anmarscherande svenska trupper. Reträtten anträddes den 24 januari och den 28 var man åter i Kristianstad. Armén förlades i olika kvarter i en linje mot nordväst, för att upprätthålla kontakten med de förband som fanns i nordvästra Skåne och samtidigt bevaka de vägar som ledde ned från Småland.

Redan innan den danska armén börjat sin tillbakamarsch hade Stenbock, efter lugnande rapporter om Karlskronas försvarsduglighet, lämnat Blekinge och rest till Växjö för att där överta befälet över den nya armé som under de gångna månaderna uppsatts i Sverige. Vid månadsskiftet januari/februari 1710 påbörjades marschen söderut, den 2 februari gick man över skånska gränsen och dagen därpå tog Stenbock sitt högkvarter i Osby. Under de följande dagarna anlände dit förstärkningar från såväl Halland som Småland och snart räknade armén ca 16 000 man.

Den 11 och 12 februari anträdde den svenska armén marschen söderut och sistnämnda dag kom det till en smärre strid i trakten av Hästveda. Stille placerade platsen för skärmytslingen till Bäckaröd med utgångspunkt från de knapphändiga uppgifter som han funnit i tillgängliga källor och ett jämförande studium av traktens geografi. I Kalmar länsstyrelses arkiv finns dock en kort relation om striden, tydligen översänd av landshövdingen i Växjö Gustaf Faltzburg. Tyvärr är inte det i relationen angivna ortsnamnet alldeles lättläst, men det skulle mycket väl kunna vara identiskt med Rävninge, en by som också nämns av Stille.

Högqwarteret Hästweda d. 13 febr. 1710

Dhet förnämbsta som här föreluppit är, att sedan wij igår ifrån Osby opbröto och Tågade hijtt till Hästweda ; Så blir avanguarde warse någre fiendtlige som uppå een backe höllo hwilka aff wåra blefwo efftersatte och förfölgde 1/4 mijhl till en by ben:d [?] derest 300 Man aff fienden stodo hwilka wårt avantguarde angrep, och repousserade dem öfwer een half Mijhl och i deras Retraite blef af dem in emot 30 Man nedergiordt och 18 st:n fångar tagne, hwaribland een öfwerst Lieutenant är, som heter Bibo och har 4 Blessurer, uthi denne Schermytzeln hafwa wij ey mehr än 3 döde och 2 st:n blesserade bekommit

P.S. Dhet förnämbste wijd denne actionen war dhet att 3:ne danske Generaler nembl:n Delwitz, Rothsteen och Gersdorf måste löpa alt hwadh dhe orkade ;

Breven från: Landsarkivet i Vadstena. Kalmar länsstyrelses arkiv, landskansliet D I c : 11  och Jönköpings länstyrelses arkiv, landskansliet D II : 11 (Jag har styckeindelat dem för läsbarhetens skull.)

©Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se
Senast uppdaterad: 2008-02-26 16:46