Frans Michael Franzén (

1831 lät Svenska Akademien prägla en minnespenning över Gustaf von Psilander och på Akademiens högtidsdag 20 december samma år uppläste Frans Michael Franzén följande minnesteckning.

MINNE AF AMIRALEN OCH PRESIDENTEN, FRIHERRE GUSTAF VON PSILANDER

Om Europas företräde för Asien och Afrika till stor del härrör af dess många och stora inskärningar av hafvet, dess uddar och öar: så täflar Skandinavien i denna förmån med Europas lyckligaste länder, med Grekeland, Italien, Britannien. Så länge Sverige inneslöt icke blott begge stränderne af Bottniska viken, utan ock hela den Finska, jemte stycken af Östersjöns östra och södra, så väl som vestra kuster, samt en del af Kattegatt: kunde knapt något annat land i den gamla verlden jemföra sig med det, såsom sjöland. Också har dess folk af ålder varit vid roder och segel vandt, och sökt af sjön både sin bergning och sin säkerhet.

Se vi tillbaka ända till Vikingatiden, så finne vi att Sverges och Norges söner lika med sjöfåglarne ansågo sjön för det element, der de skulle röras och verka, och landet blott för ett hviloställe, som förvarade deras bon. Den öfverlägsenhet, hvarmed Norrmännerne vid sina anfall på Europas kuster tillegnade sig icke endast ett säkert rof, utan ock ett stycke af sjelfva landet, tillhörde dem som sjömän ännu mera än som krigsmän. De elementer, emot hvilka sjömannen måste strida, öfva och skärpa hans rådighet och mod. Sjelfva den luft, han andas, stärker hans kropps och genom dem hans själs krafter. Äfven om växter och träd har man anmärkt, att de, som lefva i nejden af sjöar och haf, äro af en starkare och rikare natur.

Vikingsfärdene upphörde, sedan icke blott Norrmännerne nedsatt sig bland de Christna, utan ock Christendomen blifvit i Norden stadfäst. Svenska tapperhetens fält inskränktes inom landet, och hon beviste sig mest i borgerliga krig. De stolta drakarna voro försvunna; och endast fiskarbåtar, samt några få, mest utländska , handelsfartyg syntes vid stränderna och i skärgården. Dock när Finland skulle eröfras och försvaras, begynte Sverige åter känna sin bestämmelse, att vara en sjömakt. Flottor utrustades af Birger jarl och Torkel Knutsson, egentligen blott till överförande af krigsfolk; men i de krig med Ryssarna, som Finlands besittning föranledde, föreföllo också sjöstrider.

I en sednare tid, då Sverges förening med Danmark och Norge genom beständigt förnyade fientligheter afbröts, begynte Svenskar och Danskar också till sjöss förnya den fordna täflan om företrädet i Norrmanna-hjeltemod. Kompassens och krutets uppfinning hade emedlertid gjort en stor förändring i sättet att föra sjökrig. Dock var det icke förr, än vid midten af femtonde seklet, som skjutgevär begynte nyttjas på Svenska krigsfartyg; och jemte dem bibehöllos länge ännu båge och pil. Det är egentligen Sturar och Vasar, som äfven på sjön upprättat värn för Sverges frihet och sjelfständighet.

Den förste Gustaf, sedan han icke blott fördrifvit Norrby, som efter Christierns fall upphäft sig sjelf till Herre öfver Östersjön, utan ock från Lübeck ryckt det välde, som den förmätna Hansestaden öfver detta haf ville inkräkta, satte Sverges flotta i det stånd, att då han sedan med Frankrikes Konung ingick förbund, han kunde lofva honom bistånd af 50 örlogsskepp jemte 25 tusen man. Och när han af Ryssarne hotades med krig, behöfde han blott med sina segel nalkas deras stränder, för att bringa dem till fred.

Så intog bland Europas flaggor den Svenska ett med tiden allt mer utmärkt rum. Den glans, som Vasas stora namn hade gifvit henne, förhöjdes snart af de segrar, som krönte henne under den äldsta av hans söner, hvilken genom Estlands besittning vunnit en ny anledning att emot Lübecks och Danmarks anspråk bevaka och betrygga hennes väg öfver hafvet. Denna väg behöfde hon sedan icke blott för de förhållanden, i hvilka Polska kronans förening med den Svenska och deraf härrörande söndring inom VasaÄtten, bragte begge dessa Riken, utan ock för de ärofulla vapen, med hvilka Gustaf Adolf, efter Liflands och Preussens eröfring, hastade till Tyskland att försvara hvad för hela Christenheten dyrbarast var eller borde vara. Utom den Danska sjömakten , som under Christian IV stod på en af sina mest lysande tidepunkter och gaf den Svenska Drottningens förmyndare tillfälle, att äfven till sjöss yttra den kraftfulla rådighet, hvarmed de fullföljde hennes stora Faders verk, begynte nu äfven den Holländska flottan visa sig i Östersjön, såsom medlare emellan de begge Skandinaviska flaggorna, för att hindra någonderas envälde öfver detta haf.

Medlandet öfvergick dock snart tillen afgjord förening med Danmark emot den Svenska, genom Carl Gustafs segrar allt mer stigande öfvermakten. genom hans död och den fred, som derpå följde, undanröjdes väl den fara, emot hvilken Holland hade sändt ej mindre än 40 Örlogskepp till Öresund. Men sedan andra sidan af detta inlopp till Östersjön kommit i Svensk besittning och då Sverge rådde om de flesta stränderna af detta haf, fortfor den om sin handel i Norden ömtåliga republiken, att med en vaksam blick öfver begge dessa riken, hålla sig färdig till det mindre mäktigas bestånd.

Ett annat ännu vigtigare ändamål hade väl på en tid förenat henne med Sverge och England i den så kallade Tripple-alliancen emot Ludvik XIV:s eröfringslystnad. Men då Svenska regeringen ånyo ingick förbund med Frankrike och lät förmå sig att anfalla Brandenburg, för att hindra dess strid för sin bundsförvandt Holland, som närmast hotades af Ludvigs inkräktande vapen: så öfvertalte Holländska Regeringen den Danska, att bryta freden med Sverge; och sände till Östersjön sin egen flotta, anförd af Cornelius Tromp: den yngre af de tvenne sjöhjeltar med detta icke blott af ryktet ikring Europa burna, utan af Historien för alla tider förvarade namn.

Emot honom och den föga mindre namnkunnige Danske Amiralen Nils Juel, hvilka begge voro på sjön uppfödde och till Amirals-värdigheten uppstigit på de grader, som dertill i naturlig laglig ordning leda, ställdes af Svenska regeringen, såsom befälhafvare öfver dess väl utrustade, mer än 40 segel starka örlogsflotta, en man, som ej vidare sett sjön, än att han från Finland, der han var landshöfding, farit öfver Ålands haf till Stockholm, dit han kallades att intaga en stol i Rådet. Friherre Lorentz Creutz var såsom civil embetsman ej utan förtjenst, men hvarken till lands eller sjöss kände han det minsta af det, som hör till en krigares yrke. Det oaktadt ville den rättsinnige, men Finskt envise mannen ej höra råd af de förfarna sjömän, som stodo under hans befäl, ibland hvilka Amiral Uggla var en af de främsta; och då han icke ens förstod den signal, som denne gaf honom i slaget vid Öland, för att begära hans befallning till en nödig vändning, skedde vändningen så olyckligt , att ibland andra fartyg som förlorades, sjelfva Amiralskeppet Kronan kantrade och var nära att sjunka, men tog i det samma eld i krutkammaren och flög upp i luften: hvarvid Öfveramiralen sjelf jemte en av hans söner omkom. Af manskapet, som utgjorde 800 man, blefvo blott någre officerare och båtsmän vid lif. Om det förgångna skeppet Kronan yttrade sig den då i Stockholm varande Österrikiske Ministern Starenberg, att det var på sin tid det största och präktigaste Örlogskepp i hela Europa *). Men han anmärkte tillika, att af alla högre befälhavare vid Svenska flottan hade endast tvenne

*) Quest'è certo, che la nave chiamata Corono nuova sie la piu grande del Mondo e maggiore, che l'Amirante di Spagna la Sovrana d'Inghilterra, e la Reale di Francia. Kejs. Min. Grefve Starenbergs Relation om Sverige år 1673. Se Handl. rörande Carl XI Hist. I saml. p. 43.

stigit upp till sin värdighet genom tjenst till sjöss och skicklighet i yrket *).

Sjelfva Riksamiralen Gustaf Otto Stenbock, som före Creutz skulle anföra flottan, hade ej på sjön vunnit någon kännedom af hvad till sjöväsendet hörde. Derföre, och då han ej följde den förfarne Amiralen Bergenstjernas råd, mötte ock honom, straxt efter utloppet ifrån Elfsnabben, en sådan motgång, att han fällde modet och vände om till Stockholm, der han blef för rätta ställd och afsatt. men icke ens den af Creutz förvållade olyckan kunde afhålla Regeringen, att ännu en gång förtro hela krigsmakten till sjöss åt en man, som med detta element var alldeles obekant, nemligen Friherre Evert Henrik Horn. Också blef följden den, att Danskarne vunno en ny seger i Kögebugt, och att Svenska flotan, icke endast der blef slagen, utan ock i sin flykt förföljd, och till det mesta förstördes.

Dessa olyckor beredde emedlertid ett nytt tidehvarf för den Svenska flottan. Den unge Konungen, som under kriget sjelf gjorde sin uppfostran, hade genom dem blifvit uppmärksam på tvenne för hennes upprättande och bestånd nödvändiga

*) Ve ne sono poi due arrivati à tal posto, colla virtù nella professione: uno è l'Ugla e l'altro il Clerk. I. c. p. 43

villkor. Det ena var, att den man, åt hvilken hennes styrelse och vård skulle anförtros, först och främst vore sjöman; det andra, att en annan station för henne utsågs, än den aflägsna hufvudstaden, hvarifrån hon sent kom ut, efter ofta fördröjd islossning, genom en vidlyftig skärgård, som blott med föränderliga vindar kunde genomseglas. Beggedera villkoren uppfylldes, då Carl XI:s skarpa urskiljning förtrodde sig till Hans Wachtmeister som vid Trottsö, sedermera Carlskrona kallad, skapade på en gång en ny hamn, en ny flotta och en ny stad.

Inom några år var Sverge åter den sjömakt, som det efter sitt läge borde vara. Carl XI behöfde ej mer än visa sin flotta på hafvet, för att genom freden i Altona tvinga Konungen av Danmark till afstående ifrån de anspråk, med hvilka han förnärmat Hertigens af Holstein rättigheter. Och nu begärde äfven Holland biträde af Svenska krigsskepp emot den förnyade faran af Frankrikes öfvermakt, hvilket ock af Carl XI beviljades, ehuru den redan till Marstrand afgångna eskadern derifrån blef återkallad.

Carl XII:s uppträdande på thronen öppnade en ny tid i Norden. hans första bedrift var, att, till försvar för den ånyo förnärmade Hertigen av Holstein, befalla sin flotta till Öresund, tvinga den fram i ett förut obesegladt farvatten, landstiga på Seland och utverka freden i Travendal.

Det namnkunniga krig, han sedan förde med Zaren av Ryssland och Konungen av Pohlen, ehuru lysande i sin förra hälft, medförde till slut , ibland andra olyckor för Sverge, äfven den, att det i Östersjön införde en ny sjömakt, som med tiden skulle bemäktiga sig alla dess östliga stränder. Förut var det endast på sjön Peipus, som Svenska och Ryska fartyg kunde mötas. De strider, som dervid föreföllo, ehuru endast med små fartyg förda, och vid glansen af de stora bedrifterna till lands förbisedda, voro dock både i sig sjelfva märkvärdiga genom det hjeltemod, hvarmed en Hökeflycht och en Löschern., då de icke mer kunde försvara sig emot den Ryska öfvermakten, sprängde fienden, jemte sig sjelfva, i luften, och genom sina följder vigtiga, då under dem Ryssarne framträngde sig till hafvet och genast begynte anlägga Petersburg och Cronstadt.

Huru litet man kort förut föreställde sig, att Svenska flottan skulle emot Ryssland behöfvas till annat, än till öfverförande af manskap och krigsförnödenheter, bevisar äfven det till Archangel under Amiralen Sjöblads befäl anställda sjötåget, hvars ändamål var lika tvetydigt, som dess utgång föga tillfredsställande.

Mera både nödvändig och ärofull var den utrustning, som 3 år derefter (1704) skedde till beskydd för Svenska handels-fartyg emot Engelska kapare. England, så väl som Holland hade väl bistått Carl XII, då han, af tre grannar på en gång angripen först, vände sig emot Danmark. Och efter Konung Wilhelms död hade Drottning Anna icke blott försäkrat Sverge om Englands fortvarande vänskap, utan ock med Konung Carl afslutit ett nytt förbund *), hvari äfven Holland deltog. Dock sågo de båda sjömakterna ogerna, att den Svenska flaggan begynte visa sig på de haf, der de voro vana att herrska. Emellertid kastades skulden för den ofred, henne mötte på enskilta våldsverkare. Hon måste således emot dem väpna sig sjelf, då de icke af sin Öfverhet höllos i tygeln.

För detta ändamål seglade ifrån Carlskrona linjeskeppet Öland af 50 kanoner, under befäl af Kapiten GUSTAF PSILANDER.

Innan honom kunde förtros ett sådant värf, måste han hafva bevist sig såsom en både modig och förfaren sjöman. Detta blef han ej endast genom den tjenst, han ifrån sitt sjuttonde år gjorde vid Svenska flottan, utan ock i en utländsk sjö- och krigsskola.

Den Franska flaggan var då mäktigare, än någonsin förr eller sedan, dels genom mängden af skepp och kanoner, dels genom det anseende, som den namnkunnige Tourville henne förvärfvat, då han segrat icke blott öfver den Spanska, utan öfver de förenade Engelska och Holländska flottorna. Psilander valde dock hellre att gå till Holland, såsom en med Sverge då förbunden sjömakt, i hvars tjenst han äfven trodde sig mest kunna lära. Efter 5 års frånvaro, under hvilken tid, ibland andra märkvärdiga tillfällen, slaget vid Dieppe den 10 juni 1790 [sic] pröfvat hans hjeltemod ej mindre än hans skicklighet som sjöman, återkom han till Fäderneslandet: för att under en sådan Chef, som Hans Wachtmeister var, med all lust och kraft egna sig åt all de göromål, genom hvilka redan i fredstid icke blott krigets medel, utan krigarne sjelfve, äfven de till lands stridande, ännu mera de som till sjöss skola förstå att använda både vapnens och elementernas makt, behöfva danas och beredas.

Befordringar i fredstid äro icke alltid bevis på en sann förtjenst hos en krigsman; men när vid utbrottet af kriget med Danmark, Psilander befordrades till Kapiten och erhöll befäl öfver Linjeskeppet Enigheten om 94 kanoner, så bevisar det, till hvad förtroende han gjort sig värdig. Och huru han vid den sjöfärd, som beredde landstigningen på Seeland, hade deremot svarat, syns af alla de följande befäl, han sedan erhöll vid särskilta sjöfärder, än i den Finska viken, än i den Bottniska, och slutligen vid det tillfälle, hvarom nu egentligen var fråga, då Örlogsskeppet Öland skulle gå ut för att på främmande haf beskydda den Svenska handelsflaggan.

Kryssande i Nordsjön, mötte han utanför Orfords näs, som ligger på kusten af Suffolk, en Engelsk flotta, och helsades ifrån dess främsta skepp med ett skarpt skott, som gick tätt under Ölands bogspröt och snart följdes af en genom dess tågverk flygande kula. Psilander sände genast i en slup en af sina Löjtnanter, vid namn Utfall, att på en sådan helsning begära förklaring. "Ser ni icke den Engelska Drottningens flagga?" frågade Britten. "Och ni", svarade Svensken, "ser ni icke Konungens af Sverge flagga?" "Af vördnad för den Engelska flaggan", fortfor den förre, "måste det Svenska skeppet palma in vimpel och sätta på bramsegel." "Det sker icke", gaf den sednare till svar och for.

I samma ögonblick lade sig det Engelska skeppet vid sidan af det Svenska, och gaf det hvad man kallar ett glatt lag.

Därmed läto de Engelske allt för tydligt förstå, att de ärnade med våld taga, hvad dem icke godvilligt gafs. Deras flotta bestod af 8 linjeskepp, alla större, än det ensamma Svenska, samt af en fregatt. Det var således emot en mer än 8 gånger större styrka, som Psilander skulle sätta sig, för att vägra en hyllning, som, ehuru obehörig i sig sjelf, dock, när den af en så öfverlägsen makt med våld fordrades, ej borde anses förnedrande för den flagga, han förde. Både förnuft och mensklighet syntes fordra, att han hellre underkastade sig en formalitet, som i sådant fall ingen ting betydde, än blottställde en mängd menniskolif, jemte en så dyrbar statens egendom, som ett linjeskepp är, i en drabbning, hvars utgång intet ögonblick kunde vara oviss. Ur denna synpunkt ville likväl hvarken Psilander, eller de som under honom stodo, betrakta saken. De lefde i Carl XII:s tidehvarf. Han hade då redan icke endast genom de förvånande segrarna vid Narva, Düna, Klissow och Pultusk förnyat det Svenska folkets stolthet öfver sin underbart sköna, sjelfva den fordna hjelteålderns glans fördunklande krigsära. Han hade äfven af sitt romantiska tankesätt, som, skildt ifrån all statsklok beräkning, aktade endast hvad tappert och dristigt stort och stolt, eller enligt hans öfvertygelse rättvist och ädelt var, lemnat många bevis, och helt nyligen det högst ovanliga, att han af alla sina segervinningar i Pohlen ej ville tillegna sig sjelf någon fördel, utan blott njuta den triumphen, att afsätta dess Konung och lägga dess krona på ett i hans ögon värdigare hufvud. Konungens tänkesätt delades då af nästan hela hans folk, åtminstone af hans krigshär. Och i enlighet dermed måste äfven de Svenskar handla, som befunno sig om bord på skeppet Öland: hvilket nu ensamt på hafvet föreställde deras fädernesland i ett besynnerligt förhållande till den Engelska makten och dess, oaktadt begge Rikenas fred, Sverge förolämpande öfvermod.

Äran, med ett ord, Sverges och Carl XII:s ära, var det enda som Psilander vid detta tillfälle ville afse, det enda som bestämde hans beslut och handling, och lika med anföraren tänkte de som med honom stodo. "Hellre sjunka, än tåla en skymf för vår Konungs flagga!" var så väl manskapets, som befälets utrop.

Worchester, - så hette det Engelska skeppet, som begynt fiendtligheterna -, hade aflossat endast öfversta laget af kanonerna; men Öland svarade med det nedersta så väl som med de öfra; och det med sådan verkan, att Worchester måste draga sig tillbaka.

Tillfredsställd af sin hämd, tänkte Psilander fullfölja sin kosa; men under det han uppehåller sig för att upptaga slupen, ilar Chester, det närmaste af de öfriga Engelska skeppen, fram för att anfalla Ölands andra sida. Det får samma svar med samma följd. Hvarpå Svensken tillsätter alla sina segel, för att om möjligt är undvika vidare strid. Men tre de snällaste seglarne af den Engelska flottan upphinna honom snart. Nu begyns den egentliga drabbningen, klockan 1 om middagen, och fortfar öfver 4 timmar. Redan detta vittnar om den underbara tapperhet, hvarmed de Svenske slogos emot en sådan öfvermakt. Af de tre Engelska linjeskeppen fingo två en sådan skada, att de nödgades draga sig ur striden. Men fienden hade allt nya dundrare att sätta i stället. Till slut måste ock det ensamma svenska skeppet komma i redlöst tillstånd. Utan stänger, tackel och tyg låg det som ett blockhus, öfverhöljdt af eld och rök. I sjelfva vattengången genombåradt, fortfor det likväl att strida. De vid muskötteri-eld vane använde äfven den i förening med kanonelden.

Hittills hade Engelska Amiralskeppet Lightfield om 56 kanoner hållit sig på afstånd; men nu kom äfven det, åtföljdt af Ruby och Assistance, hvardera om 52 kanoner, för att sluta striden. Lightfield lade sig bakom Öland för att beskjuta det långskepps; Ruby tog en sådan ställning, att dess skott gingo kranbalksvis, som sjömän säga, och Assistance angrep tvärsidan. Det redan förut så mångfaldigt anfäktade Svenska skeppet, huru skulle det kunna uthärda detta nya tredubbla anfall? Sjelfva dess kanoner blefvo nu dels sönderskjutna, dels genom afbräckningen af en däckbalk obrukbara. Dess motstånd måste således upphöra. Dock strök det ej flagg, såsom vanligen sker, när ett skepp öfverlemnar sig åt en segrande fiende. Ännu var Psilander för stolt dertill; men hans fintlighet bistod hans stolthet. han lät hissa sin flagga i schau, som det heter: hvarmed sjömän ge tillkänna, att de äro i nöd stadde och behöfva hjelp.

Den Engelske Amiralen, hvars namn var William Weston, oaktadt all den harm han måste känna af denna förödmjukande strid, denna dyrköpta seger, var likväl ej så oädel eller så omensklig, att han vidare ville misshandla den öfvervunna, som ej mer kunde försvara sig. Utan att låtsa märka det sista trottset i flaggan, ansåg han nödtecknet såsom ett tecken af undergifvenhet, och upphörde med elden.

Till Engelsmännens stora förundran funno de på det Svenska skeppet endast 16 döda och 37 sårade. Det redlösa skrofvet släpades till Noor, och derifrån vidare in i Themsen *)

Det uppseende som detta tvetydiga segertecken gjorde i London och hela England, var blandadt af förtrytelse öfver hvad det kostat de segrande och af beundran för de öfvervunna.

Engelska Regeringen sökte väl att ifrån sitt land och folk hvälfva så väl skulden för anfallet, som skammen af striden, i det hon genom sin Minister i Stockholm Robinson yrkade på Psilanders bestraffning. Men Sverges Konung svarade, att han med mycket mera skäl kunde vänta, att Englands Drottning ej skulle lemna ostraffadt det fientliga, så väl emot all folkrätt, som emot begge Rikenas vänskap stridande anfallet emot det Svenska, på ett fritt haf seglande skeppet. För öfrigt förklarade hvardera Regeringen sin önskan, att bibehålla och stadfästa det ingångna förbundet.

Drottning Anna var utan tvifvel så mycket mer angelägen om Carl XII:s vänskap, som hon gjorde sig hopp om hans bistånd emot Frankrikes och Spaniens förenade makt: hvarom hon äfven i det förbund, som Sverge med England och

*) Se Carl XII:s Hist. af Nordberg C. 7. §. 130 och Tornqvist, Svenska flottans sjötåg, D. 2. p. 26

Holland året förut ingått, hade betingat sig hans löfte. Också i detta år hade hon några månader före den olyckliga händelsen, hvarom nu fråga var, skrifvit ett bref till den i Pohlen segrande Konungen, hvari hon uppmanade honom, att såsom en mäktig Furste och en utmärkt Ledamot af det heliga Tyska Riket, dit vända sina vapen till dess försvar emot Frankrikes öfvermod, som hotade hela Europas frihet. Således var väl klagomålet öfver Psilander föga allvarligen ment.

Också bemöttes han i England på ett sätt, som vittnade om den största aktning för hans underbara tapperhet. Drottning Anna skänkte honom en guldvärja *) och tillböd honom att, såsom Rear-Amiral gå i engelsk tjenst. Men hans kärlek till sitt Fädernesland emotstod alla frestelser af utländsk lycka.

Hans skepp blef, på Engelska Regeringens bekostnad, i nytt stånd satt och till den hjeltemodiga befälhafvaren återstäldt. men detta namnkunniga fartyg, som så underbarligen blifvit frälst ifrån den mest öfverhängande fara af en fullkomlig förstöring och nu med triumph nalkades hemlandes farvatten, möttes der af det missöde, att

*) Enligt en annan berättelse (Tornqvist p. 22 erhöll han en guldkedja af den längd, att den räckte från halsen ända ned till fötterna.

på en bank förlisa. Allt folket blef välo bergadt, men af skeppets tillhörigheter endast tågverket. Det skedde på Skagerns ref genom vårdslöshet af en till styrman legd utländning Roserus von Ackern, hvilken ock derföre blef för rätta ställd och afstraffad.

Denna olycka, ehuru den störde Psilanders glädje af sin hemkomst, kunde dock icke minska hans rätt, att efter en sådan för Svenska flaggan och Svenska tapperheten ärofull bedrift i fäderneslandet hedras och belönas. Dock synes han i 8 år hafva saknat allt offentligt tecken dertill. Ty att han i de följande åren, såsom Kapiten förde särskilta örlogsskepp vid de sjötåg, som årligen skedde till Finska viken, hvilket han förut ända ifrån krigets början gjort; och att han slutligen utnämdes till Holm-major i Carlskrona var ej annat, än hvad i alla fall borde naturligtvis följa af hans mer än 20-åriga tjenst vid flottan, af hans vid alla tillfällen bevisade drift, mod, skicklighet och trohet. Antingen det härrörde af den afund, som hos den på smygvägar krypande duglösheten så ofta lägger sig i vägen för den rätt framgående, blott genom sina allmänt kända mödor och bragder stigande förtjensten, eller deraf, att Konungens frånvaro och sysselsättning med det Pohlska fälttåget hindrade honom att på det, som utom det samma föregick, fästa nog uppmärksamhet; så var det först 1712 i Bender, som Carl påminte sig Psilander, i det han upphöjde honom till adelig värdighet och gaf honom ett sköldemärke, der en Svensk flagg emellan 8 Engelska erinrar om den otroliga hjeltedat, genom hvilken han blef värdig ett utmärkt rum, icke blott på Svenska Riddarehuset, utan i odödlighetens tempel.

Samma år blef han befordrad till Schoutbynacht: och dertill berättigade honom så väl hans förtjenster i allmänhet, som den särskilta, han, såsom befälhafvare på linjeskeppet Nordstjernan förvärfvat sig i det sjötåg, som, efter den plötsliga vändningen af Carl XII:s lycka, af det nya fredsbrottet med Danmark föranleddes, då Svenska flottan anförd af den store man, hvars verk hon var, den då redan 70-åriga, men ännu med full kraft verkande Hans Wachtmeister, mötte den Danska vid Möen (den 24 Sept. 1710) och sedan hon i luften sprängt ett af hennes främsta skepp, dannebrog om 80 kanoner med 800 mans besättning, beredde sig med allt hopp om seger att fullfölja striden, då en hastigt utbrytande storm tvang begge flottorna att söka hvar sin ankarplats.

I de följande olyckliga åren fortfor Psilanders verksamhet i Carlskrona, der honom uppdrogs, jemte vice Amirals värdigheten, tillsyn öfver skeppshvarfvet. Denna befattning hindrade honom, att deltaga i de strider, med hvilka den Svenska sjömakten förgäfves bemödade sig att hålla tillbaka den nyskapta Ryska, som nu efter Finlands, Estlands och Liflands eröfring icke blott beherrskade Finska viken, utan ock trängde sig utom den, ända till Åland: hvarvid Zaren sjelf medföljde, men ställde sig under Amiral Apraxins befäl, tjenande blott som Schoutbynacht, tills han i slaget vid Jungfrusund tillfångatagit den tappra Ehrensköld *)

*) Om denne ryktbare man påminnes man ovillkorligen vid minnet af Psilander, icke blott derföre, att de voro samtida sjöhjeltar, utan för en märkvärdig likhet i den bedrift och det öde, som i synnerhet göra hvarderas namnkunnighet. Liksom Psilander, hade äfven Ehrensköld att strida emot en mångfaldigt öfverlägsen styrka. Med 6 galerer, en skottpråm och tvenne skärbåtar, hvilkas allas besättning icke utgjorde mer än 900 man, satte han sig emot en krigsmakt, som bestod af 115 galerer och 20,000 man. Begge måste efter en blodig och för fienden förödande strid till slut ge vika för öfvermakten och träda i fångenskap; men behandlades af segervinnaren icke såsom fångar, utan såsom skulle de stridt på hans sida och verkat till hans seger. Ty såsom Psilander af den Engelska Drottningen, så blef Ehrensköld af den Ryska Zaren öfverhopad med hedersbetygelser och äreskänker. Då han med brända kläder, och af tvenne skott sårad, öfver relingen nedfallen och med ena foten i en tågbukt hängande, blef af fienden tagen och förd på ett af des fartyg: var det första föremål, på hvilket hans åter öppnade ögon föllo, Zar Petter sjelf: som med en kyss på hans blodiga panna önskade honom en lycklig återställelse och gaf en sträng befallning om hans sorgfälliga vård. Sedan han i Petersburg blifvit läkt ifrån sina sår, ikläddes han en brun silfvergalonerad klädning och framställdes för den Ryska Senaten, såsom en af Sverges förnämsta sjöhjeltar, genom hvars tillfångatagande Zaren hoppades hafva gjort sig förtjent af Vice Amirals-värdigheten: hvilken ock Senaten, som förut vägrat den, nu ej kunde undgå att honom tilldömma. Vid Ehrenskölds hemskickning efter slutad fred skänkte honom Peter sin bild med dyrbara rosenstenar utsirad.

Denna bild och den åt Psilander af Engelska Drottningen skänkta guldvärja, om de ock icke mer finnas hos någon af deras ättlingar i förvar, må likväl af samma skäl, som deras sköldemärken på Riddarhuset äro uppställda, fästas vid deras minnen i fäderneslandets häfder: för att visa efterkommande, huru den Svenska tapperheten var fordom af sjelfva fienden aktad och hedrad.

Tre år derefter, då Apraxin besökte äfven Gottland, var Psilander landshöfding derstädes och hade således ett nytt tillfälle att bevisa, om ej personlig tapperhet i striden, dock en Befälhafvares skicklighet att förutse och anordna hvad dertill hör. Också kunde fienden ingenting mer uträtta, än att han plundrade de närmaste byarne och bortförde klockorna ur tvenne *) kyrkotorn.

Sedan freden i Nystad ändtligen gjort slut på alla Ryska fientligheter i Sveriges farvatten

och härjningar på dess stränder, fortfor Psilander ännu i några år vid styrelsen af Gottland, tills han (år 1728) blef flyttad till Calmare Län. Ehuru tillfredsställd han borde vara att vid dessa vigtiga befattningar ådagalägga, jemte en krigsmans kraftfulla drift, en civil embetsmans varsammare rådighet: måste han likväl känna sig i sitt rätta element återställd, då han (1734) upphöjdes till President vid Amiralitetet i Carlskrona.

Hvad han vid dessa befattningar utom stridens fält uträttade till nytta för fäderneslandet, tillvann honom samtida medborgares utmärkta aktning. Men dessa tysta förtjenster äro sällan af det slag, att de kunna för efterverlden göras rätt åskådliga eller väcka ett sådant deltagande, som en märkvärdig strid eller annan handling i det offentliga lifvet; hvarvid icke blott saker komma i fråga, utan personer talande och verkande med sina egenheter framträda. Derföre, då landshöfdingen och Presidenten Friherre von Psilander är glömd, äfven der han icke borde vara det, på Gottland och i Calmar län, vid Amiralitetet och på Riddarhuset: så är Kapiten Psilander oförgätlig för hvarje skolgosse som läst om honom i Historien, för hvarje jungman som hört om honom på Nordsjön, kanske äfven för dem som vid detta tillfälle blifvit första gången på hans namn uppmärksamma; ty dertill behöfs ju intet annat, än hvad jag, utan all främmande prydnad, i dess enkla och nakna sanning, har framställt, och ännu en gång upprepar: att han med ette enda skepp, om 50 kanoner i nära 5 timmar, försvarade sig emot en Engelsk flotta, af 8 Linjeskepp, en fregatt oberäknad, hvilkas styrka tillsammans utgjorde 454 kanoner.

Hvad Friherre von Psilanders person eller enskilta lif angår, så har han med en reslig växt förenat ett vackert och ädelt utseende. Dessa förmåner jemte det snille och det mod, som honom utmärkte, voro hans enda anor. Af sina Föräldrar, Inspectoren i Kammar-Archivet Petter Persson Psilander och dess hustru Elisabeth Johansdotter ärfde han icke mera rikedom, än förnämhet. Men de hade gifvit honom en god uppfostran.

På grunden af sina i ungdomen väl anlaggda studier lade han sedan en beständig tillbyggnad af kunskaper, i det han tillbragte alla lediga stunder i sitt betydliga, väl valda, och väl ordnade bibliothek. Hans lätta och muntra lynne gjorde honom i umgänget ej mindre angenäm, än lärorik.

Han var född i Stockholm den 16 Augusti 1669 och dog i Carlskrona den 18 Mars 1738. Den ifrån honom och hans fru Ingrid Lepin härstammande ätten har på den manliga linien utslocknat; men på den qvinliga lefver den ännu i den Grefliga familjen Snoilsky, den Friherrliga Lagerbjelke och den adliga Dalman. Det medlersta af dessa namn tillegnar sig slägtskap äfven med hans förtjenster om Svenska flottan. Men arfvingar af dem alla tre kunna trygga sig vid den, äfven i fredliga tider och värf, gällande betydelsen af bilden i närvarande minnespenning, och till sitt valspråk antaga dess inskrift: Sidant res, animus emergit (Hvälfve sig lyckan ned: sinnet sig höjer dock.)

Svenska akademiens minnespenning. Ca 3 cm i diam.

Åtsidan med texten: GUST. A PSILANDER L. B. THALASSIARCHA (Gustaf von Psilander, friherre, amiral)	Frånsidan med texten: SIDANT RES ANIMUS EMERGIT (Ungefär: Om lyckan sjunker höjer sig anden) I avskärningen: INVICTUS ADVERSIS FATO CECEDIT 1738 (Oövervunnen av motgång gick han hädan 1738)

Svenska akademiens handlingar ifrån år 1796
15(1833), s. 17-43, Franzen, F. M., Minne af Amiralen och Presidenten Friherre Gustaf von Psilander
Stockholm, 1833

Franzén är beroende av Tornqvist och Gjörwell och är egentligen enbart ett äreminne över Psilander. Dock återfinns här en antydan till kritik av Psilanders agerande. Franzén antyder att det var oförnuftigt av denne att sätta sig emot de engelska kraven, i synnerhet som den engelska eskadern var så stor. Det skulle vara den karolinska mentaliteten, en strävan efter ära, som styrde Psilanders tänkesätt.

Det är emellertid felaktigt. Psilander följde bara sin instruktion och han var säkert väl medveten om vad som kunde följa om han strök utan motstånd. Han skulle sannolikt ha blivit ställd inför rätta, dömts till döden, benådats, men sett sin karriär avslutas i förtid. Det som låg bakom var inte så mycket ett resultat av en särskild karolinsk mentalitet, utan en uppfattning att Sverige inte stod andra europeiska makter efter. En fråga om Sveriges anseende och position på den internationella arenan. Stormakten Sverige som de här åren var en reell europeisk maktfaktor, vilken båda sidor i det pågående Spanska tronföljdskriget gärna ville se gripa in just på deras sida i storkonflikten i Västeuropa. Den position Karl XII var i fram till inledningen av fälttåget mot Ryssland hade inte en svensk kung varit i sedan Gustav II Adolfs dagar. Skulle då Sverige acceptera ett engelskt anspråk, som man aldrig tidigare velat vika sig för?

Frans Michael Franzén (1772-1847)

MINNE AF AMIRALEN OCH PRESIDENTEN, FRIHERRE GUSTAF VON PSILANDER