"Ölands" strid har också blivit föremål för skönlitterära skildringar. Följande dikt av Oscar II, första gången utgiven 1858 i samlingen "Ur svenska flottans minnen", får tjäna som exempel. Den är naturligtvis starkt påverkad av Tornqvist.
på 50-kanonskeppet "Öland" 1704.
En blåögd julidag nyss hade grytt
För sommarvinden krusas hafvets spegel
och sakta svälla skeppet "Ölands" segel
Mot Orfordsnäs, se'n morgondimman flytt.
Då ropades ifrån dess topp i fören
Utaf en utkik, ner till kommendören:
"Ett segel under land! Ett svårt! jag ser!"
Och inom kort där sågos många fler.
Psilander lyfte lugn sitt öga opp;
Det forskade kring södra horisonten.
Hans blick var skarp. Snart såg han hela fronten
Af åtta skepp; ett med bevimplad topp!
Men alla Stor-Britanniens flagga hissa,
Den ärorika och om seger vissa,
Som någon medregent på våg ej led
Och mot sin öfverman än aldrig stred!
De nalkas hotfullt. Nu var stunden dyr
Och ingen skymf att alla segel sätta
till snabb reträtt; - det kanske var det rätta,
Men vår Psilander ej för någon skyr.
"Låt visa dem vår svenska flagga?" - han sade
Åt löjtnant Smidt, som morgonvakten hade, -
"Den flagg är aktad, så i krig som fred,
Och hon är icke gjord att leka med."
Snart lät han kalla upp sin närmaste man:
"Wachtmeister!" - sade han - "är hon väl bruten
Den fred, som blef med Stor-Britannien sluten? -
Jag intet skäl till anfall fatta kan.
Dock ser du själf, hur dessa britter föra
Hvartenda segel, och hur allt de göra
Att söka strid med mig. Befall alltså
På alla batterier trumman gå!"
Knappt taladt ut var hjältens sista ord -
En blixt - en knall - och genom luften susar
En vingad kula, och i våg, som brusar,
Hon sänkes ned vid skeppets främsta bord;
Och knappt Psilander han att roparn flytta
Till munnen, då igenom chefens hytta
En annan flög förbi, där lugn han stod;
Då kokade hans tappre sjömäns blod.
Väl tjugo luntor uti blinken fram
Nu räcktes att det djärfva tal besvara;
Men - "gossar!" skrek han - "att på krutet spara
Och handla klokt, hölls aldrig än för skam.
Först vill jag ljus i denna saken vinna; -
Det är ett missförstånd, som jag kan finna,
Tag, löjtnant Utfall, fort en båt och far
Till kommodoren där! - begär hans svar!"
Det svaret dröjde ej. Af en kapten -
Man sagt "Worchesters" snart blef Utfall tagen
Om bord. En gentleman med guld på kragen
Rätt artigt honom hälsade - och se'n
Helt kort och godt parlamentären sade,
"Att dess kapten rätt klena ögon hade,
Som ej såg Englands flagg och gaf salut. -
Den fordrade - det strax - och utan prut!"
Af harm steg blodet upp på Utfalls kind:
"Vi nordens sönder hafva ej den vanan" -
Han trotsigt svarade - "att sänka fanan.
Den svajar stolt för hafvets fria vind;
En gång i toppen hissad, får den vara.
Se där det enda, som jag har att svara;
Dock vill jag föra till min chef ert bud;
För alla följder svaren I för Gud!"
Men innan Utfall hann på halfdäck opp,
Psilander svaret såg i mulna dragen.
"Välan!" - han sade - timman är då slagen -
Till vapen, tappre män!" - Det talet lopp
Med pilens hastighet kring däcken alla:
De svenska hurraropen väldigt skalla,
När främsta skeppet - just "Worchester" - samm
Med öppnadt eldgap emot "Öland" fram.
Då ljöd det: fyr! - Det var en skarp salut,
Som ifrån fem och tjugu stycken dånar.
Den engelsman slik hälsning visst förvånar,
Ty han fick brådt att sacka akter ut.
Väl "Chester" kom om babord ganska nära
Och gaf sitt glatta lag, men fick dock lära
Snart följa sin kamrat och brassa back, -
Så varm blef vår Psilanders svenska tack!
Som jägare kring retad björn i skog,
Så svärma nu kring "Öland" vreda Britter.
Men döden uppå björnens ramar sitter;
Där fäldes offer, hvar gång björnen slog.
Ett skepp jag tror det "Ruby" var - fick läcka,
Och när "Assistance" henne vill betäcka,
Dess förstång, träffad af en kula, brast,
Så att det hålla undan fick med hast.
Så kämpades i runda timmar tre;
Allt flere fiender kring "Öland" sluta
Ogenomtränglig krets, och eldgap spruta
Uppå dess däck förödelse och ve.
Dock, mannamodet växer blott med faran;
Den tröttas icke än, den lilla skaran,
Och ej förskräcks, fast masterna ha gått
Och mången tapper man sin bane fått.
Då kom på "Lichtfield" uti striden sist
Den engelske eskaderchef, som stilla
En mil från stället låg, tills det gick illa.
Han styrde tätt till akterspegelns list
på "Öland", där det redlöst låg och sände
Sitt första lag med skrot, så att det brände
Uti den sönderskjutna svenska fur,
Och längs dess batteri flög dödens skur.
Med sorg Psilander såg, att lyckan svek;
Men fastän ingen räddning finns i nöden,
Han ville dock trotsa än de hårda öden,
Då, ifrån undre däck, som döden blek -
Visst ej af fruktan, men af blodförlusten -
Sig Utfall närmar (i den hårda dusten
Han glömt förbinda tvenne djupa sår);
Med säkra steg han fram till chefen går:
"Herr kapten, vårt kulförråd är slut,
Hvarannan man på batteriet sårad,
Dess stycken sönderskjutna, sidan fårad
Och vattnet stiger. Re'n det fattas krut.
Wachtmeister ber om ordres. I sin ifver
Vårt folk vill, att man lof till äntring gifver.
Det menar: bättre dö med svärd i hand,
Än blifva stekt i denna afgrundsbrand."
Då utur hjältens öga bröt en tår :
"Du tappra skara, länge nog i striden
Ditt mod bepröfvats. Nu dess stund är liden,
Och ej din räddning mer fördröjas får!"
Så sagdt, till en kadett han talet ställde:
"Gör klart en flagg med dukar hopafälde!
Jag stryker ej, om ock det blir min död;
Blott hissar flagg i schau - som uti nöd."
Nu blef allt tyst och elden hörde opp.
Beundrande vårt mod, af blygsel slagne
Britanniens sjömän trängde sig betagne
Omkring den sammansmälta svenska tropp.
På kommodorens skepp med krigisk ära
Psilander hälsades. - Till hamnen nära
Af Engelsmännen "Öland" drogs i land.
De hade blott ett vrak uti sin hand.
Så är berättadt, att på Themsen då
Befallning kom från Englands drottning neder
Att kapiten Psilander strax med heder
Sin svenska värja skulle återfå.
Därnäst, att drottningen lät honom bedja
Till hofvets gäst. Och med en dyrbar kedja -
Ett gyllne mästerverk, "tre alnar vid" -
Hon hjälten hedrade för "Ölands" strid.
Det äfven sägs, hon längre sträckt sin nåd
Och bjudit hjälten att sin klinga draga
Som engelsk amiral. Han kunde taga
Den rangen in med rätta för sitt dåd.
Psilander böjde af den lånta äran
Och höll sig stadigt vid den gamla läran,
Att fosterlandet, där hans vagga stod,
Har förmånsrätt till sina söners blod.
Snart hän mot hemmets kust han styr sin färd,
Med sina tappre svenskar, glad i hågen.
Och brittens jubel klingar öfver vågen;
En afskedshälsning, som hans bragd var värd.
Hans adelsbref af Konung Karl blef skrifvet-
Ett mera välförtjänt blef sällan gifvet -
Hans sköld blef krönt med Sveriges flagg; därkring
De åtta engelska i sluten ring.
Oscar Fredrik, pseud. för Oskar II
Samlade skrifter af Oscar Fredrik
D. 1 : Ur svenska flottans minnen ; Cid
Stockholm, 1905
s. 25-30
Det skulle vara orättvist mot den kunglige poeten att plocka sönder hans dikt i småbitar och peka på de felaktigheter i skildringen av händelseförloppet som man kan iaktta i ovanstående dikt. Oscar II var en flottans man och strävade här efter att hylla detta vapen genom att besjunga en av de mest legendariska händelserna i dess historia. Man skulle kunna säga att det är Tornqvist i diktform.
I samma anda är för övrigt också den 1860 utkomna äventyrsberättelsen "Skeppet Ölands flagga", författad av Henrik af Trolle.
(Under arbete)
Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se
Senast uppdaterad: september 28, 1999.