Fältmarskalk Rehnskiöld

Rehnskiölds namn torde för en nutida historieintresserad person vara känt från två händelser - slagen vid Fraustadt 1706 och Poltava 1709. Man kan nog säga att intresset för slaget vid Fraustadt länge rörde Rehnskiölds djärva slagplan och dess framgångsrika genomförande, ett Cannae från 1700-talet. På senare år har intresset mer kommit att riktas mot de i slaget deltagande ryska truppernas öde och vad Rehnskiöld därvidlag haft för ansvar. Konow återger några samtida versioner av förloppet, redovisar några senare författares synpunkter, men undviker i princip att ta ställning till sanningshalten. Det är utan tvivel också så att detta är ett veritabelt moras att ge sig ut i. Det finns förvisso åtskilliga mer eller eller mindre samtida relationer om vad som hände, men dessa uppvisar betydande skillnader. Sålunda skall, enligt det danska sändebudet Just Juel, tsaren efter Rehnskiöld tillfångatagande 1709 en gång ha tagit upp frågan direkt med denne. I denna version skall dock massakern ha inträffat tre dagar efter slaget och Rehnskiölds försvar varit att han på grund av order från Karl XII varit frånvarande när det hela ägde rum. Då vi vet att kungen befann sig i en helt annan del av Polen och inte hade någon brevkontakt med Rehnskiöld förrän långt efter slaget är dessa uppgifter synnerligen mystifierande.

Det andra stora träteämnet har varit Poltava. Vems fel var det egentligen att allt gick över styr? Här har Rehnskiöld tidvis varit den huvudanklagade. Detta hänger inte obetydligt samman med att mycket av det vi vet om Poltava härstammar från en mot denne fientlig gruppering. Medan män som Gyllenkrok och Lewenhaupt för samtid och eftervärld sökte rättfärdiga sina aktioner och visa sin framsynthet teg fältmarskalken. Karl XII:s uppfattning var klar: det var generalerna som inte gripit sig an verket på rätt sätt, Rehnskiöld hade ingen skuld för det inträffade. Utan att ta ställning till själva sakfrågan kan man konstatera att Rehnskiölds position var svår. Hans uppgift var att leda slaget, men till skillnad från vid Fraustadt denna gång i kungens närvaro. En kung som väl är försvagad av feber, men inte oförmögen att noga observera vad som sker och till och med kapabel att komma med synpunkter. Att på detta sätt ha sin förman kikande över axeln kan inte ha varit lätt för fältmarskalken.

Konow har i sin jakt på material främst sökt sig till arkiven och biblioteken i Stockholm och Uppsala. Som Rehnskiöld en period var guvernör i Skåne och i yngre år studerade i Lund har också visst intresse ägnats åt motsvarande institutioner därstädes. Möjligen är det en smula synd att Konow valt att avveckla sitt intresse för Skåne efter krigsutbrottet 1700. Någon ny guvernör över Skåne utnämndes nämligen inte förrän 1705 och Rehnskiöld fortsatte att stå i kontakt med sin "vikarie", viceguvernören Axel von Faltzburg. Vid en hastig genomgång av ett par volymer i Skånska guvernementskansliets arkiv fann jag sålunda brev från Rehnskiöld, bland annat ett från 26/4 1703 innehållande nyheter från Polen. Liknande fynd kan göras också på andra ställen, något som jag hoppas kunna redovisa inom några dagar.

Sådana små detaljer ska dock på intet sätt förringa bokens värde. Konow, som för övrigt publicerade sin första artikel om Rehnskiöld för nästan 45 år sedan, har genomgått det centrala källmaterialet mycket noga, tagit del av såväl äldre som nyare litteratur på området och producerat en mycket läsvärd översikt över Rehnskiölds liv och karriär. Någon lätt uppgift har han förvisso inte haft, huvudpersonen var likt sin kunglige förman en mycket förtegen person. Något som eftervärlden har all anledning att beklaga. Inte minst eggas fantasin av Rehnskiölds frigivning ur fångenskapen 1718, hans hemresa, ankomst till Fredrikssten och samträffande med den kung han nio år tidigare lämnat på båren vid Poltava. Vi vet att de hade åtminstone ett långt samtal ett par dagar före kungens död. Vad som då avhandlades lär vi aldrig få veta.