Den gamla och den nya skolan

I slutet av 1800-talet framträdde inom forskningen den riktning som brukar kallas "nya skolan". I kontrast till den i stort negativa uppfattning om Karl XII som återfinns hos Fryxell och F. F. Carlsson kom forskare som Harald Hjärne och Arthur Stille att tillerkänna kungen såväl framstående fältherre- som statsmannaegenskaper. Karl XII:s strid för att försvara det svenska stormaktsväldet och inte minst hans förkärlek för radikala lösningar framstod för dessa historiker som en på djup insikt grundad politik. Endast ett störtande av tsaren skulle på sikt kunna trygga stormaktsväldets bestånd och kampen mot den "barbariske ryssen" var för denna grupp konservativa historiker också en i högsta grad aktuell politisk fråga.

Under senare år har lundahistorikern Sverker Oredsson i ett antal artiklar ägnat sig åt Karl XII:s regeringstid och hur bilden av kungen förändrats genom seklerna. I en artikel kallad Livskraften hos Karl XII-forskningens "nya skola" återkommer han till detta ämne. Artikeln anknyter innehållsmässigt starkt till en tidigare sådan i boken Tsar Peter och Kung Karl, utgiven på Atlantis 1998. Att Oredsson själv tillhör den "gamla skolan" behöver läsaren inte sväva i okunnighet om. I sin exemplifiering av den "nya skolans" fördärvliga inflytande på historieforskningen och den allmänna uppfattningen samt dess understundom suspekta yttringar försummar han inte att nämna den uppsats som den då ännu rätt okände Per Engdahl publicerade i Karolinska förbundets årsbok 1930 eller den jämförelse mellan Karl XII och Hitler som några av den senares svenska beundrare framförde 1939. Oredsson går också igenom hur utländska historiker betraktat Karl XII och ger exempel från skilda epoker och länder.

Översikten är i princip kronologiskt uppbyggd, därmed lämnande det "gottaste" till sist. Här nämns förvisso Peter Englund och Herman Lindqvist, men i synnerhet Uppsalahistorikern Jan Lindegren, som under senare år ägnat sig åt rustningarna inför det norska fälttåget 1718. I boken Kungar och krigare (1992) ger denne uttryck för en viss beundran över den kraftutveckling som Sverige trots allt kunde åstadkomma efter nästan 20 års krig. Lindegren gör också ett försök att återupprätta kungens rykte som strateg genom att påvisa hur han 1706 mycket skickligt lyckades omkullkasta tsarens stort anlagda fälttågsplaner. Lindegrens framkastade tanke att fälttåget mot Norge var avsett att tvinga Danmark till fred genom ockupation av de för landets statsfinanser viktiga timmerexporterande områdena och dennes antydan att nästa steg var ett fälttåg i Baltikum avfärdas av Oredsson. Det Lindegren här ger uttryck för är, enligt Oredsson, mer Lindegrens fälttågsplaner än Karl XII:s.

Sverker Oredsson är otvivelaktigt en kunnig och erfaren historiker, men ibland uppvisar han en rätt anmärkningsvärd okunskap i centrala frågor. Låt mig ett ögonblick uppehålla mig vid kritiken mot Lindegren och Karl XII:s tänkbara alternativ vid en fortsättning av kriget. Problemet är här, som så ofta annars, den tystnad som kungen nästan undantagslöst iakttog när det gällde sina tankar om krigets fortsättning. Var de pågående förhandlingarna med Ryssland bara en spel för galleriet, ett sätt att hålla tsaren lugn medan räkningen gjordes upp med Danmark? Eller fanns det en genuin vilja att avstå någon del av Östersjöprovinserna mot kompensation någon annanstans? Detta är frågor som sysselsatt flera generationer historiker och något definitivt svar går inte att få. Ett framgångsrikt fälttåg mot Norge skulle hur som helst leda till ockupation av vissa områden och om inte annat skulle de kunna tjäna som ett viktigt bytesobjekt vid fredsförhandlingar. Norge var ju också det enda fientliga område som var tillgängligt utan att igångsätta en landstigningsoperation. Att Oredsson har svårt att förstå meningen med fälttåget behöver möjligen inte bero på att det saknade värde, utan kanske mer på hans allmänna inställning till Karl XII?

Lindegrens hypotes att kungen 1719 ämnade igångsätta ett fälttåg i Baltikum och avskära den ryska armén i Finland från dess underhåll avfärdas av Oredsson med att den saknar stöd i källmaterialet. Med tanke på det ovan sagda är detta egentligen inte något problem. Karl XII hade helt enkelt inte för vana att avslöja sådant. Emellertid är förhållandena på denna punkten något annorlunda än vad Oredsson tycks tro. Just tanken att ett fälttåg mot S:t Petersburg var det bästa sättet att befria Finland finns i samtida dokument. Arvprinsen av Hessen, den senare Fredrik I, sysselsatte sig mycket med betraktelser över krigets fortsättning. I ett bekant memorial från december 1716 skisserade han ett likartat scenario. En förenad svensk, polsk-sachsisk och hessen-kasselsk armé skulle överskeppas till Livland efter fred med Danmark. Ännu mer explicit finns dessa tankar i de diskussioner som fördes i rådet efter frederna med Danmark och Hannover 1719. Med den engelska flottans hjälp skulle ett angrepp mot S:t Petersburg eller en landstigning vid Viborg avskära försöjningen för de ryska trupperna i Finland, som antingen skulle förgås eller tvingas dra sig tillbaka. (1)

Att moralisera

Ska man anlägga moderna värderingar på historiska personers agerande i olika situationer? I en kommentar till Jerker Roséns synpunkt att en radikal lösning på kriget mot Ryssland, alltså närmast ett avsättande av tsar Peter med målet att få stopp på det ryska moderniseringsarbetet och strävan västerut, säger Oredsson: "Om den svenska stormaktsställningen förutsatte att man måste slå sönder det ryska reorganiseringsarbetet, var hela stormaktspositionen genomfalsk". Naturligtvis saknade det svensk-finska riket egentligen det befolkningsunderlag som krävdes för att i längden försvara en stormaktsposition mot grannar med ambition att expandera. Låt oss gå ett steg längre och anta att en svensk kung under slutet av 1600-talet skulle ha kunnat frigöra sig från tradition, uppfostran och andra faktorer och helt kliniskt granska landets läge. Låt oss vidare anta att han skulle ha kommit till samma slutsats. Ur dessa två osannolika förutsättningar föds den logiska frågan: Skulle han i realiteten haft något alternativ än att likväl försöka bevara den svenska stormakten intakt? Eller menar Oredsson möjligen att man borde ha ställt till med någon slags auktion på Sveriges provinser i Baltikum och Tyskland eller helt enkelt givit bort dem?

Geten gnager där hon är bunden

Naturligtvis kan man anse att den territoriella expansion som ägde rum under 1600-talet medförde svåra lidanden för den svenska befolkningen och därmed var av ondo. Utskrivningar, olika skatter och avgifter samt en starkare kontroll från centralmaktens sida var bara några av de ting som drabbade den svenska befolkningen. Man bör emellertid hålla i minnet att Sverige samtidigt, åtminstone delvis tack vare sin starka militärmakt, i stort sett kunde hålla krigshändelserna utanför det egna vardagsrummet. Under samma tid traskade olika arméer runt i Tyskland och Polen i flera omgånger, härjande och plundrande i stor stil. Man kan åtminstone diskutera om den svenska allmogen trots allt inte kom lindrigare undan än invånarna i dessa länder.

Ur ett modernt perspektiv kan man förstås också förfasa sig över de grymheter som svenska arméer, liksom övriga nationers, utsatte befolkningen i Tyskland och Polen för under stormaktstidens mest expansiva skede. Krigen var brutala, ett människoliv värt mycket lite och civilbefolkningen drabbades hårt i de trakter där arméerna drog fram. Man ska dock komma ihåg att deras ättlingar under 1900-talet drabbades oändligt mycket värre, så trots alla framsteg inom de mänskliga rättigheternas och den internationella lagstiftningens områden har krigen näppeligen blivit "humanare".

(1) För dessa planer, se Reinius, O., Sveriges utrikespolitiska läge 1720-1721 // Karolinska förbundets årsbok 1936, s. 316-355. Att den ryska armén i Finland var beroende av försörjning från hemlandet visas tydligt i: Kuvaja, C., Försörjning av en ockupationsarmé. - Åbo, 1999