Jösse Lunsbracka och Alexander den store

Karolinska förbundets årsbok. 2000 Stockholm : Karolinska förbundet, 2001

Under en tid har Karolinska förbundet haft vissa problem med att hålla utgivningstakten, men inom loppet av några månader har nu årböckerna för både 1999 och 2000 utkommit. Den förstnämnda ett rikt illustrerat praktverk med vackra exempel ur framför fortifikationens stormaktstida historia, den senare en mer traditionell årsbok.

Årsboken 2000 inleds med Tankar om Narva - 300 år senare av den estniske historikern Margus Laidre. Han ger bland annat några intressanta exempel på hur aktade internationella historiker visat prov på förvånande okunskap när de skildrat det stora nordiska krigets utbrott. Vidare berör han eftervärldens bilder av tsar Peter och Karl XII, hur segrarens mindre goda sidor och illdåd har gömts bakom beundran för slutresultatet, medan förloraren utdömts som en krigsgalen dåre som ledde sitt land till ruinens brant. Därefter behandlar Börje Westlund en märklig handskrift - Boken om Jösse Lunsbracka - och funderar över vem den okände karolin var som 1705 satt i Rawicz och konstruerade denna emellanåt mycket grova karikatyr av en adlig uppkomling.

Personligen har jag emellrtid mest fastnat för Erik Sandstedts uppsats Karl XII och Alexander-rollen. Författaren tar som utgångspunkt uppgiften att Karl XII skulle ha varit synnerligen frörtjust i Curtius bok om Alexander. Därefter söker han visa att kungen i alla upptänkliga sammanhang sökte efterlikna sin antike förebild, att Karl XII så till den milda grad skulle ha gått in i rollen att hans varje aktion skulle inspirerats av Alexanders handlande. Kungens enkla vanor, hans djärvhet, hans stoiskhet efter blessyren vid Vorskla - allt hade det sina förebild hos Alexander. Det kan förmodligen ligga något i att kungen fängslades av Alexanders öde och karaktär, men Karl XII lär också ha haft en svensk förebild - Gustav II Adolf. Hade inte också han svävat i livsfara många gånger innan slutet kom vid Lützen? Och fanns det inte en annan förebild i fadern. Hade inte Karl XI visat prov på stor djärvhet under skånska kriget, visat stor stoiskhet under sin sista svåra sjukdom och levt rätt enkelt under sina långa resor runt om i landet? Man behöver alltså näppeligen gå ända till antiken för att hitta likheter.