Peter the Great and the Russian military campaigns during the final years of the Great Northern War 1719-1721

Moulton deklarerar i förordet att hans avsikt har varit att presentera en mer objektiv skildring av det stora nordiska krigets slutskede än vad man brukar finna i västerländska verk, verk som dessutom ofta glider över skedet på ett fåtal rader. Han klandrar också västerländska historiker för deras urval av källor, alltför mycket av deras skildringar bygger enligt Moulton på västeuropeiska, speciellt brittiska, diplomatrapporter. En särskilt häftig salva bestås David Woodward, som ska ha gjort sig skyldig till en särdeles grov försyndelse:

"David Woodward in The Russians at Sea: a History of the  Russian Navy (1966) provides a typically biased and inaccurate  version of an engagement that took place near Vaxholm  on August 24, 1719, out side of Stockholm. ¹⁴ He writes that: ' A second attempt was made  on August 14th, this time with 6 000 men, to take the Swedish capital. This also failed and the Russians were  driven off by a single Swedish regiment.' ¹⁵ The facts convey a more accurate account of what happened at Vaxholm. A considerably smaller force  of Russian troops succeeded in  forcing three times as many Swedes to retreat from the battle field near Vaxholm before they withdrew. ¹⁶ When the Swedes  returned with reinforcements the Russians had already left. Woodward has confused this engagement with one he refers to earlier as 'an attempted raid on Stockholm itself' ¹⁷ that occured on August 13 (23) near the approach to the Sodra Staket channel, the Southern approach to Stockholm, where 6 000 Russians troops did in fact land and suffered large casualties. Woodward has not only confused these events, but he also neglects to provide evidence in support of his version of events by omitting any pertinent reference citations or footnotes." (s. 5)

Detta, om något, är att kasta sten i glashus. Woodward må ha fått ett och annat om bakfoten, men Moulton har verkligen inte lyckats bättre. I kapitel 2 berättar han först om den bekanta striden vid Stäket den 13 augusti och att ryssarna då förlorade 442 man i döda och sårade. Källa för den uppgiften är dock inte något ryskt verk utan Andersons Naval wars in the Baltic 1522-1850. Därefter, berättar Moulton, skickade Apraksin en mindre styrka mot den fästning som bevakade staden Vaxholm. Denna landsteg den 18 augusti på en ö nära fästningen och de tre ryska bataljonerna angrep svenska trupper som var stationerade i området. Striden som följde var hård, bland annat därför att svenskarna understöddes av eld från Vaxholms fästning. Icke desto mindre lyckades ryssarna driva tillbaka de numerärt överlägsna svenskarna. Ryssarna förlorade, berättar Moulton, 104 man döda och 328 sårade medan svenskarna "suffered far greater losses". Källan här är tsar Peters bekanta "dagbok", närmare bestämt ett där infört utdrag ur Apraksins journal.

Den misstänksamme slås direkt av förlusternas storlek. Första gången 442 man, nästa gång 432. Den i ämnet någorlunda insatte reagerar över två stycken relativt stora strider, så nära i tiden, av vilka slaget vid Stäket är välkänt i svensk historieskrivning och den andra striden helt okänd. Naturligtvis är det slaget vid Stäket som här har förökat sig genom delning - av en strid har blivit två. Om förklaringen är ett tryckfel i någon utgåva av tsarens dagbok vet jag inte, men i Istorija svejskoj vojny ( en textkritisk utgåva av nämnda dagbok) står det den 13 augusti på det ställe där Moulton anger att det ska stå den 18. Man kan förstås också undra hur författaren kan kritisera äldre verk för ensidighet när han själv har underlåtit att utnyttja svenskt material - "suffered far greater losses" är ju exempelvis något som borde ha kontrollerats.

Överhuvudtaget verkar det vara si och så med författarens ämneskunskaper. England och Holland påstås ha kommit till Sveriges hjälp mot Danmark 1700 tack vare ett avtal i Haag i januari - i verkligheten var ju inte Sverige krigförande nation utan den förenade aktionen ägde rum mot bakgrunden av fördraget i Altona 1689. 1706, berättar Moulton, utbröt inbördeskrig i Polen mellan anhängare till August (Warszawakonfederationen) och Stanislaw (Sandomierzkonfederationen). I verkligheten var det precis tvärtom, Sandomierzkonfederationen stödde August och Warszawakonfederationen Stanislaw. Efter slaget vid Poltava kapitulerade svenska armén vid Perevolotjna, på stranden av - Bug!

Det största problemet med boken är emellertid källurvalet. För det första handlar det bara om tryckta verk - om än emellanåt källpublikationer. För det diplomatiska spelet 1719-21 är författaren mycket beroende av J. F. Chance, vilket till exempel innebär att han har fallit helt för de falska uppgifter om de ryska förslagen som Goertz spred 1718.

Nej, Moultons bok är inte mycket att hänga i julgranen. Dess enda och rätt dubiösa förtjänst skulle möjligen vara att den återger ryska uppgifter av varierande värde på ett språk som är mer lättillgängligt. Boken illustrerar på ett utmärkt sätt vad som händer när man försöker skildra en konflikt mellan två parter utifrån ett källmaterial som närmast helt saknar inslag från den ena sidan.

(UNDER ARBETE)

©Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se

Senast uppdaterad: juli 08, 2007.