Slagfältet : om slaget vid Landskrona 1677

Slagfältsarkeologi är en ny företeelse i Sverige och i boken presenterar arkeologen Bo Knarrström bakgrunden till att företeelsen nu importerats. Det är inte alldeles korrekt att utnämna undersökningen vid Little Big Horn (URL: http://www.cr.nps.gov/mwac/libi/index.html) till all slagfältsarkeologis moder, men den lär ha fungerat som en inspirationskälla för många senare undersökningar. Frågan är bara hur överförbara förhållandena vid Little Big Horn är till svenskt 1600-tal - en av de stora tillgångarna vid förstnämnda undersökningen var att man med hjälp av mikroskop kunde knyta samman upphittade tomhylsor och därmed observera hur ett vapen hade rört sig över slagfältet. Little Big Horn ligger också ute i ödemarken och slagfältet har varit skyddat sedan lång tid. De svenska slagfälten ligger ofta nära bebyggelse eller åtminstone på mark som odlats under mycket lång tid och där moderna jordbruksredskap som plogar, harvar och potatisupptagare åtminstone under de senaste decennierna bör ha flyttat runt eventuella lösa objekt åtskilliga gånger.

Nåväl, till boken. Innehållsmässigt får den sägas vara en utbyggd version av den artikel Knarrström publicerade i tidskriften Meta 2004. Efter en inledande essä om hur han kom att fastna för slagfältsarkeologi ger författaren en historisk bakgrund till slaget vid Landskrona och berättar om vilka vapen som användes och hur arméerna uppträdde under strid. Här finns det åtskilligt man kan ha synpunkter på. Jag ska för omväxlings skull börja från slutet, nämligen med referenslistan.

För min del finner jag det utomordentligt märkligt att den uppvisar en total brist på otryckt material, såväl när det gäller dokument som kart- och bildmaterial. Jag har i ett annat sammanhang lovordat Lars-Åke Göthessons Ställningen vid Norrvidinge för dess utomordentliga grundlighet när det gäller användande av såväl äldre som nyare kartor och jag kan för mitt liv inte förstå hur man kan undersöka slaget vid Landskrona utan att fullständigt dammsuga arkiven på äldre kartor och bilder. Enbart en mycket hastig sökning på lantmäteriets sajt för historiska kartor gav vid handen att det t.ex. finns en geometrisk karta över delar av Tirups socken daterad 1708, vilken åtminstone visar ett stycke av slagfältet. Hur kan man exempelvis spekulera runt bäckravinens (s. 79) utseende 1677 utan att noga studerat t.ex. den här kartan och den åtföljande beskrivningen? Hur kan man gissa runt omfattningen av bebyggelsen vid dagens Hedegården 1677 (s. 52) utan att ha studerat äldre lantmäterikartor? Det är för mig helt obegripligt.

Jag kan heller inte förstå hur man, som Knarrström gör i artikeln i Meta, och därmed med all sannolikhet också i Slagfältet, kan bygga en skildring av slagets utveckling på Gustaf Björlins Kriget mot Danmark 1675-1679 (1885) och Claes-Göran Isacsons Skånska kriget 1675-1679 (2000). Ingendera verket är strikt vetenskapligt och jag tycker det vore rimligt, i fall man har vetenskapliga ambitioner, att inte bygga på verk av den här typen utan på verkliga källstudier. Konsekvenserna är uppenbara på flera ställen, inte minst när det gäller persongalleriet. På sidan 45-46 berättas om det anmärkningsvärda i att fältmarskalken Fabian von Fersen 1677 så framgångsrikt kunde leda Malmös försvar då han i slaget vid Lund hade sårats illa av två skott. Jo, men än mera anmärkningsvärt är att det inte alls var Fabian v. Fersen som sårades vid Lund utan hans kusin Otto Wilhelm (1623-1703). Några rader längre ned berättar Knarrström hur Malmös borgare assisterade i försvaret, sannolikt för att slippa en "förödande plundring av segerrusiga danska soldater." Sanningen var en helt annan, när Fabian v. Fersen i början av oktober 1676 begärde att borgerskapet skulle gå vakt på vallarna blev oppositionen så häftig att han ansåg sig nödsakad att bura in fyra stycken. Om den uppjagade stämningen i belägrade staden vittnar f.ö. den av Torsten Burgman utgivna Nils Hyltenius-Silfverskiölds dagbok, där man bland annat kan läsa (s. 110) om hur vissa svenskar trodde att borgerskapet försökte bränna dem inne, plundra dem eller spränga dem i luften. Namn stavas fel, precis på samma sätt som hos Isacson. Generalmajoren Ditlev Rumohr får heta "Ruhmor" (t.ex. s. 49), en medlem av släkten Montecuccoli får namnet "Motecuculi" (s. 49) eller "Montecuculi" (s. 128). På sidan 130 sägs att det efter slaget bara återstod ett fyrtiotal man från Dalregementets 500, en uppgift som Knarrström har hämtat hos Isacson (som har fått den av Sthen Jacobsen). Men i den stora Kungl. Dalregementets historia namnges 20 stupade soldater, uppenbarligen från någon typ av rulla eller räkenskapsmaterial. Hur förklara den diskrepansen? Och på samma sida säger Knarrström att den totala svenska förlusten i stupade var under 1 000 man - skulle över 450 av dem ha kommit från Dalregementet?

Märkligt är också avsnittet om taktik och vapen. Det sägs sålunda att svenska kavalleriet red till anfall i "plogbillsformationer" (s. 27) och "i fyrsprång", något som för tankarna till Karl XII:s tid (vilket också illustrationernas trekantiga hattar gör). Nog finns det väl gott om bevis för att det svenska kavalleriet inte slogs à la Karl XII redan vid Lund och Landskrona? Så berättar ju t.ex. Nils Bielke att en av Livregementets skvadroner använde karakollering - hur skulle det ha fungerat om resten av regementet anföll i plogbillsformation och "i fyrsprång"? Om artilleriammunitionen får man veta (s. 33) att "karteschladdningar" (till skillnad från druvhagel) var "tygsäckar eller cylindriska tuber av träspån" - i verkligheten är "tygsäck" en mer passande benämning på druvhagel. Intrycket jag får är att förstudierna helt enkelt inte har varit tillräckligt grundliga. Varför finns inte Kungl. Svea Livgardes historia och alla andra stora regementshistoriska verk i referenslistan? Varför saknas t.ex. Karl XII på slagfältet, Th. Jakobssons Artilleriet under Karl XII:s-tiden och Gunnar Arteus Karolinsk och europeisk stridstaktik 1700-1712?

Lika märkligt blir det när Knarrström diskuterar vilka skador dåtida ammunition kunde ge upphov till. Var finns Matthew H. Kaufmans Musket-ball and sabre injuries, en rikt illustrerad volym som bygger på ett par osteologiska samlingar i Edinburgh, uppbyggda under Napoleonkrigen och Carlistkrigen? Och varför redovisas det inte något om den ammunition som användes vid skjutförsöken, sedd i relation till den kemiska sammansättningen hos de kulor som upphittades vid undersökningen?

Jag blir också mycket skeptisk mot resultaten utifrån antalet gjorda fynd. Knarrström uppskattar (s. 56) att om varje man sköt tio skott skulle det ha inneburit en kvarts miljon markfynd. Hur många kulor hittades då? Det är inte alldeles lätt att räkna ut av boken, men här talas det om ett 40-tal kulor: http://hildebrand.raa.se/uv/projekt/syd/slagfaltsarkeologi/res_bomber.htm. Ett 40-tal kulor - av kanske 250 000! Hur kan ett underlag av den storleken, på jordbruksmark, alls berätta något säkert och än mindre "slå sönder många myter" om något som hände för över 300 år sedan?

För min del har jag svårt att frigöra mig från tanken att författarens uppenbara ambition att visa slagfältsarkeologins förträfflighet har kastat det mesta av kritiskt tänkande och grundlighet ut genom fönstret. In har istället kommit spekulationer, önsketänkande och en rad mycket dubiösa påståenden. Nej, nog måste det gå att åstadkomma något bättre än så här om slaget vid Landskrona?