Karin Boye

Jag vill gärna stå på gatan här och frysa
för att se två fönster på en gavel lysa.
Den som bor där inne är mig mycket kär. 
Jag blir sjuk i hjärtat, när det lyser där. 

Jag vill gå till hörnet, jag vill långasmt vända,
så att jag får se dig skymta fram kanhända. 
Att du är så nära... Varför står jag här? 
Jag blir sjuk i hjärtat, när det lyser där.   


Från en stygg flicka

Jag hoppas att du inte alls har det bra.
Jag hoppas att du ligger vaken som jag
och känner dig lustig glad och rörd
och yr och ängslig och mycket störd. 

Och rätt som det är, så får du brått
att lägga dig rätt för att sova gott.
Jag hoppas att det dröjer en liten stund...
Jag hoppas du inte får en blund!



Vart ord av dig är likt ett frö.
Det borrar djupt sin rot. 
Jag vaknar av en hemlig bot
och finner igen bot. 

Då tär mig en bitter tröst
var rörelse du har gjort.
Vart tonfall och vart ögonkast
bli nära, klart och stort. 

Min dag är grå av mig och mitt,
som grumlar dig gestalt.
Men spegelklar är nattens värld,
där du är allt, allt.   


Allt, allt jag ägde
var ditt mer än mitt. 
Allt jag vackrast ville
var ditt, ditt, ditt. 

Högt med dig jag talde
vad ingen i världen vet. 
På ändlösa vägar
var du min ensamhet.

Låg jag vaken om natten
och tänkte på ingenting,
andades, kände jag dig, dig.
Du var runtomkring.

livlöst är livet,
där inte du är kvar.
Världen är ett väldigt skal,
som ingen kärna har.



Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig. 

Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina,
så att för mig finns ingen sömn och vila, 
tills de är mina.