Karin Ek

Venus

Ensam, alldeles ensam
högt över ljusa staden
står i turkosblå rymder aftonstjärnan.

Vårens första grönska 
doftar under hennes sken,
och staden andas
med längtans korta andetag
under den stora stjärnan.

O denna trista kväll!
O denna klarhet av blå april,
mer trist än grå novembers regn
och svarta höstens skuggor!

Vart skall mitt hjärta vandra
attt undfly minnet,
att unfly aftonstjärnan
vita, ljuva glans? 

Hur vårligt klar är luften
och vinden ljum och mängd med doft
från havets dyning och parkens grönska...
O denna trista kväll!
Hur härdar hjärtat ut tills natten kommer?

När bleknar äntligen Venus
bekrökta huvud?
När tystna dessa rymders
ljuva bröllopssång?

Venus, strålande Venus,
ännu ensam i vårrymden!
När äntligt himlens sken av klar turkos
förbytts till djup viol,
då skola de sköna Plejaderna
träda fram ur sitt töcken
och styrkans röda stjärna, Mars,
skall fylla nattens väkter
mer härligt ljus.

Då, likt fantomer, bleknar
din bild och sjunker;
hos nya stjärnor samlar
hjärtat kampens kraft.

O snart - 
snart djupnar ljusa kvällen till violblå natt.