John Keats

La belle dame sans merci

Vad fattas dig, du riddersman
på enslig stig i kvällen skum?
Vid stranden vassen vissnad är 
och fåglen stum.

Vad fattas dig, du riddersman
så vild blick och själastörd?
Sin kornbod ekorren har flytt
bland höstens skörd.

Din panna blek som liljan är
i feberfukt och ångestbad,
och på din kind en bleknad ros 
fällt sina blad.

En mö jag mötte på min stig
som huldran skön - långt håret rann,
och ilande var hennes gång,
och blicken brann. 

Jag krökte henne en krans,
ett bälte band med blommor fullt.
Hon sjöng för mig en kärlekssång, 
så sorgser, hult.

I sadeln tog jag henne upp.
Blott henne jag såg dagen lång,
där hon åt sidan lutad sjömg
en huldresång

Vildhonung söt och kryddad ört
hon fann år mig på skogens stig.
Med hemligt språk sjöng hennes röst:
Jag älskar dig.

Til hennes grotta färden bar.
Där sorgen ut i gråt sig göt.
De vilda ögonen jag där 
men kyssar slöt.

Hon vyssjade mig där till ro.
Den sista dröm - nu är den all -
som jag haft, jag drömde där
i dalen kall.

Då ropade en vålndashop
av riddaren åt döden såld:
La belle dame sans merci dig har
nu i sitt våld.

Jag deras blekna munnar såg, 
vidöppna efter fall,
jag vaknade och ensam låg
i dalen kall.

Och därför irrar jag om kring 
på enslig stig i kvällens skum,
fast redan vassen vissnad är 
och fågeln stum.