Gunnar Mascoli Silfverstolpe

Vi äro vanliga, Men kan ej skilja
oss från de andra i en kö,
om ej på detta att vi vilja
tillsammans leva och tillsammans dö. 

Den ring jag en gång satte på ditt finger
har blekts, ty den var inte riktigt guld.
Om jag för vänta lite, då jag ringer
på dörren hemma, blir jag ångestfull. 

Vi också haft vår del att genomlida
-och dock, det är som smärtan inte känns.
Den barnsömn du sover vid min sida
är ro och skönhet bortom varje gräns. 

Vi äro vanliga - men sammanförda
har våra öden något, som består.
Tack för all troftighet och varje börda
i outsägligt rika år!