William Shakespeare

Hamlet

Att vara eller inte vara, det är frågan. 
Är der mer ädelt i sitt inre tåla
ett skändligt ödes skur av pilar än 
att ta till vapen mot ett hav av plågor,
och med ett utfall ända dom - att dö,
en sömn, ett slut och i en sömn få fred
från hjärtesår, de marter utan tal
som är vårt arv; det vore en fullbordan
att önska innerligt - att dö, att sova,
få sova - drömma? - där är stötestenen,
för vilka drömmar dom Den sömnen bjuder
när vi skuddat av oss stoftets bojor,
det håller oss tillbaka; ja, den tanken
gör oss en livslång olycka av livet.
Ty vem stod ut med denna levnads gatlopp,
förtryckarns vrånghet, högfärdsblåsans stickord,
ringaktad kärleks kval, oskipad rätt,
med överhetens dryghet och de sparkar 
odågan ger den tåliga förstjänsten,
om själv han kunde ge sig slutkvittens
med dolkens bett; vem drog det tunga lasset
i svett och möda under levnadsoket,
om ej en skräck för något efter döden, 
det oupptäckta landet från vars gränser
ej någom vandringsman har återvänt.
gör viljan rådvill, så vi heller bär
de vedermödor som vi vant oss vid
än flyr till andra som vi inte känner?
Så gör oss eftertanken alla fega,
och så beslutsamhetens friska färg
bemittas av vårt grubbel och förbleknar,
och företag av högst vikt och flykt 
de drivs av denna tanke ur sin bana,
förvekar namnt handling.