-Sven och Gunnar gör de sista justeringarna på packningen innan avmarch från Langen.

Så var man då äntligen här igen - i Femundsmarka - efter en lång väntan och längtan genom mörkertid och vinter, men nu; med ett "helt hav av tid" för fiske och vildmarksliv framför sig.
Vi körde bil från Oslo i tretiden på eftermiddagen, Sven Oftedal, Gunnar Bentzen och jag, och efter några goda råd och tips på Langen, där vi också köpte fiskekort, startade vi därefter vår vandring i tiotiden om torsdagskvällen den 13. juni 2002.
Efter att det varit varmt i lång tid, hade det nu kommit en hagelskur bara en halvtimma innan vi anlänt, som gjorde att temperaturen på kort tid sjunkit från ca. 18 behagliga grader till bara 5-6 grader, och på marken låg det fortfarande små "drivor" och ansamlingar med hagel. Detta tyckte vi emellertid inte var till någon egentlig nackdel, då vi nu fick en behagligt frisk och sval kvällsluft att vandra i, samtidigt som också myggen och knotten blivit totalt frånvarande.

-Timmerrännans utlopp från Lortholet till Litllangtjønna.

Första etappen gick direkt och utan stopp längs den på kartan avmärkta stigen från Langen Gjestegård ned till bron över Feragenkanalen vid Litllangtjønna, nedanför Lortholet, där vi tog en första kort rast.
Vi är eniga om att den inledande vandringen varit lätt, längs den breda och fina stigen över i stort sett bara torrmark. Men redan nu, efter inte mer än ca. 4,5 km, började jag känna av ett begynnande skavsår på vänstra hälen, trots att jag preparerat med Compeed på förhand. En inspektion visar att skavsåret är i utveckling just i kanten av Compeedplåstret, varför et nytt appteras för att täcka på rätt plats.
Mina nya La Sportiva Forest är förövrigt jättesköna kängor, men då jag bara använt dom några få kilometer på förhand, så är dom tydligtvis inte riktigt ingått än.
Vilopausen blev inte så lång, då vi - våt av svett som vi var - ganska snart började frysa i den kalla midnattsluften, och därmed fick behov för att börja röra på oss igen.

-Första fisken i Mugga blev en gjädda.

Vi fortsatte fram till bron över Mugga, och vidare längs Femundens strandbrädd till Nordvika gård, där vi återigen slängde av oss säckarna för en 10 minuters paus.
Det är alltid skoj att komma tillbaka till, och återse platser där man varit förut, och vid Nordvika är det nu tre år sedan senast vi var, när Sven Oftedal och jag gjorde en liten "prøvetur" i området de första dagarna i juni 1999. (Kan läsas om, samt något historiskt om bakgrunden för Feragenkanalen, under berättelsen "Feragenkanalen").
Nordvika gård, är en av de allra tidigaste bosättningana i området, och var den första bebyggelse och befolkade område som Carl von Line träffade på när han på sin upptäcksfärd 1734 red förbi här med följe, på väg till Röros för att fylla upp proviantföråden inför tillbakafärden redan dagen efter.
Det var också här som den legendariska norska vildmarksförfattaren Mikkel Fønhus träffade Stor-Hans för första gången vintern 1924, när han egentligen var här för att ränna efter varg med rendriftssamerna. Nu var det länge sedan det var drift på gården, där Stor-Hans ofta var på besök, och hade fast nattkvarter i en sovkammare på andra våningen, men den fungerar visst nog fortfarande som fritidsbostad.

-Första nattläger - vid första del av Mugga där stigen går helt intill älven, ca. 1,5 km efter Nordvika gård.

De dryga 35 kg jag bar på ryggen hade nu börjat kännas av, efter de inledande ca. 6 kilometrarna, och dessutom irriterade vänstra hälen mer och mer. Men det var på inget sätt problem av något större slag, och snart hade vi också avverkat ytterligare en par kilometer upp längs Mugga, där vi fann den lägerplats strax innanför renstängslet och nationalparksgränsen som vi blivit rekommenderade på Langen Gjestegård.
Klockan var väl nu i 01-tiden om natten, så att de ca 8 km vi vandrat, gått på ca 3 timmar, vilket vi var fullt nöjda med, kanske främst jag, med tanke på den jämförelsesvis tunga packningen jag bar på ryggen. Efter att vi riggat upp tälten och fått i oss lite mat, samt fått fyr på lägerelden, var det så dags att pröva nattfisket.
Men först, och inte att förglömma, ett par rejäla järn med blankt från pluntan. Viktigheten i detta, är det nog delade meningar om. Men personligen, så menar jag att det inte finns någon annan sup under hela året som smakar så gott, och ger ett sådant välbehag i kroppen som just den första, när man kommit sig på plats i första lägret efter första dagsetapp på årets första ordentliga vildmarkstur. Då känner i alla fall jag, att jag verkligen lämnat vardagens trivialiteter, ansvar och förplikter bakom mig, och med värmen från supen som breder ut sig i magen, ramlar också de sista resterna av stress och eventuella bekymmer från ens axlar, med följd att man närmast blir överväldigad av en kombinerad njutning av lugn, frihetskänsla samt alla intryck från den sköna naturen man har runt sig. Det är ju det här man längtat efter, kanske i ett års tid, och nu är man faktiskt här, med allt framför sig. -Varsågod, föreställningen kan börja! - (på ett ungefär).

-Här fiskade jag andra dagen, och över stenen skymtar något ljust, som är en harr hängandes i spöt.

Då det var förhållandevis svalt i luften, antydning till rådimma, och inga synliga vak, lockade det inte något speciellt att försöka med flugfiske, utan som också Sven, prövade jag hellre bara med spinnare och drag, samtidigt som Gunnar försökte med maskmete.
Angående Gunnars masktackel, så var detta något han höll på med både länge och väl, innan han var färdig och nöjd med sakerna. När så tydligtvis tafslängder äntligen var de rätta, flötet, blyet och kroken med masken satt där det skulle, tror jag minsann inte han ens hann få grejerna i vattnet, innan det hördes en salva svordommar från Gunnar, som nu stog där med tacklet och linan hängandes högt uppe i ett furuträd. Så var det bara för Gunnar att börja om då, med ett nytt och omständigt maskmetes-tack'lande.
Nåväl, han gick inte miste om någon så väldigt värdefull fisketid, det var ju inget toppenbett direkt, och efter en par timmar när vi gav upp fiskandet var det bara jag som fått något på kroken; en gädda på 850 gram och en liten harr på, ...? ja, i alla fall långt under godkänt.

-Vila på en ändamålsenligt plasserad sten, snart framme vid Langmyrbua.

Dagen efter vaknade vi till solsken från ett uppsprickande molntäcke, och ett betydligt varmare klimat. Efter en rask frukost spred vi ut oss på olika platser längs älven för att på nytt pröva fisket, innan vi också ganska snart skulle vidare på vår vandring.
Själv gick jag uppöver, följde huvudstigen ett stycke innan jag vek av över en myr ut mot älven, och hittade en väldigt fin och idyllisk plats, som också såg ut att vara perfekt både för fiskar och för fiskare. Inte heller nu brydde jag mig med att sätta samman flugfiskespöt, eftersom det blåste en del, och vi om inte länge skulle packa samman lägret och vandra vidare uppöver. Det blir väl gärna på det viset, när man som jag är förhållandevis färsk som flugfiskare, att det fortfarande känns mycket enklare att greppa haspelgrejerna när man bara skall hasta iväg för att göra några få kast. Och det skall helst vara så ideela förutsättningar som möjligt, när man först gör sig "besväret" med att rigga upp flugspöt, med liten eller ingen vind, utrymme för bakslängen och vakande fisk på ett lagomt småkrusigt vatten.

-Langmyrbua var fin, men björkskogen runt ikring funkade tydligtvis som myggkläckningsanstalt.

Platsen jag hittade var som sagt perfekt, med flera stora klippblock på rad, några av dom ute i älven och delvis under vattnet, bildandes fina bakströmmar och gömmor för fisken, samt ett på storlek med en bil som jag kunde stå och fiska ifrån, med möjlighet att slänga både uppöver, och nedöver älven. På första kastet - med en 7 grams koppar/röd Sølvkroken Spesial är det fisk på en gång, och jag kan snart och utan något dramatiskt motstånd veva in och lyfta upp en 250-grams harr på stenen.
Sporrad av den vällyckade starten, och nu med större förväntningar, fortsätter jag fiskandet i ytterligare en timma, men måste därefter bara konstatera att det nog inte var flera än den första, som var sugen på blänkande metall med vassa krokar.

-Gunnar och hans 600-grams-öring, vid andra och tredje natts lägerplats.

Tillbaka i lägret får jag veta att inte heller fiskelyckan till Sven och Gunnar har varit något att skriva hem om. Nåväl, fisken har ju i alla fall visat att de finns där, och med tanke på den förestående vandringen, så är det nästan lika bra att man inte får en massa fisk som måste rensas och tas till vara på, på ett förnuftigt sätt. Det, är något som det är bättre att ha till godo till kvällen i stället.

Andra dags vandring blir inte så lång, ca 6 km, då vi bara skal förflytta oss från Muggas inledande harr- och gädd-sträckningar, till en ungefärligt angiven plats mellan nedre och övre storfallen, där vi ser fram till att kunna fiska på öringar i stället för på harr och gädda.
Vi går den på kartan avmärkta stigen uppöver, och tar en första vila på en plats där stigen går helt intill strandkanten till Mugga.
Här fixar jag den vänstra hälen, som nu mistat allt skinn, med ny Compeed, mens Sven och Gunnar försöker sig på fisket - och snart drar upp några småharrar på anslagsvis ca. 2-3 hg.
Finaste fångsten till Sven, enligt honom själv, blir ett teleskopspö som han plötsligt plantar stöveln på nede i strandkanten. Det var inte av någon dyrare sort, ABU Combo, som man köper på bensinstationen till 3-4 hundra kronor inkl. rulle. Jag har själv haft flera stycken, eftersom det är en lämplig prisklass man slipper att vara så rädd för när man är ute på tur och grejerna många gånger får lite tuff behandling.

-Parti av Mugga, en par tre hundra meter nedanför andra läger - intressant och vackert, men dessvärre mest bara småöring.

-Tillbaka i lägret mellan varven, för påfyll ...

Så fortsätter vi vandringen, i oklanderligt bra väder till Langmyrbua - som vi blir jagade ifrån av ett svart moln med blodtörstiga mygg - och därifrån längs en moränås rakt ut till Mugga igen, som vi så följer upp till en liten "hå", eller i alla fall en utbuktning vid en karaktäristisk liten krok på älven, där älven blir bredare och vattnet flyter lugnare.

Vi befinner oss nu mitt mellan nedre Storfallet och övre Storfallet, som enligt vad vi fått veta skall vara en ren öringssträcka av älven, vilket vi tycker hörts både positivt och intressant ut. Gäddan tycker vi inte om, och harr får jag snart tillräckligt av - tror jag - när jag skall hem en vecka till Jämtland direkt efter denna turen.

-Strömmen går rakt över den lilla "håen", och in mot land på vänster sida - god fiskeplats, också med flugspö.

Vi finner en fin lägerplats i övre ändan av den lilla "håen", där det är möjligt att plassera två tält, vilket förövrigt är väldigt svårt att finna här längs älven, då det inte är annat än sten och ojämnt underlag överallt.
Gunnar har dröjt sig kvar några hundra meter längre ned längs älven, och jag blir den förste att dra upp en liten öring på spinnare, mens Sven valt att börja med lite mat innan fisket.

Senare kommer Gunnar, precis när jag fått ännu en liten "öring-pinne". Han blir naturligtvis uppglödd över att äntligen se öring, även om den är liten, och kastar inte bort någon tid när han skyndar sig nedströms för att kunna påbörja fiskandet också han.

-Första natt på andra lägerplats under bar himmel. Sven närmast, och Gunnar längre ut i periferien.

När han ställer sig längst in i en grund delvis vassbevuxen vik och börjar kasta, ropar jag åt honom att hellre försöka längre ned, där det är djupare, och där strömfåran kommer synligt helt in mot land.
Detta visar sig att bli ett gott råd, då han efter bara några få kast har tungt på kroken, och snart kan lyfta en 600 grams öring på land.

Vi stannar i två dygn vid den fina platsen vid Mugga, där vi får många stämningsfulla och fina stunder längs älven, och inte minst vid lägerelden om natten, med - första kvällen - allt för mycket gott i kåsan för min del. Det känns naturligtvis dagen efter, när jag inte varken äter eller fiskar förens långt ut på eftermiddagen.
Vi får också en del fisk som vi tillagar över öppen eld, "kosar" oss med, och njuter i sälskap med med ytterligare något gott i kåsan. Men, dessvärre så blir det inte några fler 6-hektos, utan vi får nöja oss med "småfisken". Den näst största blir en 325 grammare till Gunnar, som vi därmed tills vidare utropar till turens "ørretkonge".

-Röken stiger upp från lägret vid den lilla "håen". Hit återvänder jag gärna.

Jag har hur som helst en väldigt positiv minnesbild av just den här delen av Mugga, och jag kan gärna tänka mig att återvända någon gång. Inte var det bara en tilltalande och vacker natur, mysig lägerplats, och attraktivt och intressant som fiskeplats betraktat, utan det var också här jag fick glädjen att ta mina första öringar på flugspö.
Dom bet i lugnt vatten i den bredare delen av älven, där strömfåran kom ut, (där Gunnar fick sin 6-hektos), på en relativt stor fluga, som liknade en Streaking Caddy, men som var ljusare och slankare i håren, och som hade en ljust gulgrön, nästan olivfärgad smal kropp. (Den samma flugan visade sig senare också funka bra på harren, hemma i Jämtland).

-Vi ankommer nedre Muggsjön i grått, surt och mörkt väder, söndagkväll. Sandstränderna är ju bara fantastiska här - den rena playan.

Söndag 16, juni fortsätter vi vandringen de få kilometrarna vi har kvar upp till øvre Muggas utlopp i nedre Muggsjön. Vi går först ett stycke upp längs älven, över några högre moräner från vilka vi ser det natursköna övre Storfallet, och följer därefter ett myrdrag ut mot huvudstigen, som vi sedan följer runt nedre Muggsjøn - och dess vita sandstränder.
Vi har planer om att gå över älven och pröva fisket på øvre Muggas norra sida, ovanför nedre Muggsjön. När vi går över Mugga vid vadstället på T-leden får jag emellertid vatten i kängorna, vid det sista av de tre vaden, och vi beslutar att gå tillbaka och slå läger på södra sidan i stället, bara för att jag skall få möjlighet att torka kängorna och dagen efter slippa bli blöt igen vid en ny passering av älven.
Mugga är också så grund här, att det inte såg speciellt attraktivt ut för fiske. Dessutom, har vädret slagit om, och är nu riktigt surt med stark vind, och utöver kvällen och natten, ett lätt men ihållande regn.
Det blir emellertid så att Gunnar stannar på norra sidan, och tar en tur ett stycke upp längs älven, mens Sven och jag går tillbaka, slår upp tältet, äter mat och går därefter på fisketur längs älven till utloppet i nedre Muggsjøen.

-Måndag avnjuter vi frukost i betydligt bättre väder på en höjd ovanför vadplatsen över Mugga.

Det är surt väder, men vi prövar i alla fall fiske med både mask, drag och spinnare, både i älven och i sjön, men utan att så mycket som känna det minsta, utom gräs och botten i krokarna. Vattnet verkar helt livlöst - så klart och sterilt - och det är med stor överraskning jag på hemvägen, efter en par timmars fiske, faktiskt ser ett litet vak i en grund och stilla pöl nära land, förmodligen en fisk på ca 10 - 15 cm.
Nej, den här delen av Mugga frestar det inte att återvända till. I alla fall inte för fiskets skull. Enligt vad jag hört, så är det också mest "bara" sik i sjön. Fast vem vet, kanske vi bara var där på helt fel tidpunkt, och att det under andra förhållanden kanske kan erbjudas ett bra fiske där?

Under natten, när Sven och jag lagt oss för att sova, hör vi att Gunnar rumstrerar om med något utanför. Vi antar att han håller på att slå upp tältet, (mitt gamla tvåmanstält), men på morgonen visar det sig att han till trots för regn och rusk och hård vind, bara kurat ihop sig i sovsäcken med regnponchon över sig, under några glesa fjällbjörkar som enda tak.

-Sven fyller vattenflaskan inför vandringen över Gråvola. Bak syns hjälprepen vid vadet över Mugga.

Dagen efter har vädret bättrat sig betraktligt, och det är ett lagomt väder för vandringen över Gråvola och ned till Langeggtjønnan som är vår destination för dagen.
Vandringen sker i ett stenigt, karrigt, torrt och grått landskap, men blir i det stora och hela, inte besvärlig på något sätt. Det är relativt lättvandrat längs T-leden, även om det bitvis är mycket och stor sten, och lite krångligare att ta sig fram med tunga packningar.
Från de högst belägna platserna har man också en fin utsikt över bl.a. Revsjøen, Styggsjøene och Rogen, samt den kringliggande fjällvärden. Sammantaget, en mycket intressant dagsetapp, som jag inte vill ha ogjord. De sista par kilometrarna emellertid, är jag så trött på själva vandrandet, att jag faktiskt småspringer, även om jag är trött och sliten, bara för att få bli färdig och komma fram till Langeggtjønnan fortast möjligt.

-Gråvola gör skäl för sitt namn. Bak skymtar Rogen.

Framme vid Langeggtjønnan går vi först till en lägerplats som Langen pekat ut för oss, men blir inte nöjd, och går därför tillbaka och runt till den nordvästligaste av tjärnarna, som vi kan se ovanifrån "eggen" där stigen går, att där finns fina lägerplatser ute på de långsmala tungorna som sträcker sig ut i vattnet. Mens Gunnar och Sven tar igen sig längst ute på en av landtungorna, och sträcker ut sina ifrån dagens vandring något slitna och ömma kroppar, tar jag själv fram haspelspöt och drar på andra kastet upp dagens första öring, på ungefär 20 cm. Och sån fortsätter det sedan, både för Gunnar, Sven och mig själv, tidvis med öringar på vart och vartannat kast. Bara så synd att ingen är större än 25 cm. Många är nog inte på mer än 15 cm, och även om vi sparar en del (som i alla fall suttit för styggt på kroken) för att grilla på lägerelden till natten, så är det också massvis som får gå tillbaka.

-Taget från "eggen" där T-leden går, mot nordvästligaste sidan av Langeggtjønna. Bästa lägerplatserna finns här på dessa landtungorna.

Det verkar vara ett typiskt överbefolkat vatten, och vi diskuterar oss fram till att vi gör en god gärning som sparar ett gäng för att ätas, även om dom är klart under minstemål.
Jag prøvar också fisket, både haspel och fluga, i de två östliga tjärnarna, samt i utloppet till Roastbekken. Också här med samma resultat av bara mängder med småöring.

-Läger vid Revsjøen. Den mörka klumpen mitt i bilden är tältet. Gråvola syns rakt över sjön.

Tisdag, och hemfärdsdag för Sven och Gunnar, som lämnar mig i elvatiden och går via Røvollen ned mot båten vid Røsanden.
Själv tar jag ut kompassriktningen i fint väder mot Midtslått-tjønnan, och fortsätter därifrån till Revsjøen.

Vandringen i stiglös tärräng gick bra, även om jag inte visste precis vart jag var hela tiden. Det var också en överraskning när jag träffade på en liten grund tjärn innan jag kommit fram till Midtslått-tønnan, som inte fanns på kartan, där det hoppade massa småfisk - förmodligen småöring som kommit in på något sätt ifrån antingen Roastbekken eller Midtslått-tjønnan. Jag hade hur som helst fått nog av småöring, och prövade därför inte fisket.

-Styggsjøkoian avlades naturligtvis också ett besök.

På myren, strax innan jag kommer fram till Revsjøen, reser det sig plötsligt en älgko med en chokladbrun liten kalv upp från sin lega bakom en sten, inte mer än 10 meter framför mig.
Med tung packning och ingenstans att ta skydd mitt ute på en myr, skall jag inte förneka att jag en stund blir något skärrad, med tanke på hur kon skall komma att reagera. Man har ju hört att de kan bli ganska illsinta och aggresiva när de har en kalv att beskydda. Lyckligtvis så går hon inte till attack, utan de bägge klafsar i stället bara iväg, ut mot kanten av myren och därefter upp och över en moräntopp, och så är de borta.

Framme vid Revsjøen ser jag att min "favoritplats" är ledig, men bara 75 meter bortanför rastar det ett gäng med 5-6 kanoter. Dessa karar bär sedan kanoterna över till Styggsjøene, och drar vidare.
Själv reser jag tältet, äter middag (Real Turmat, som alla andra dagar), och konstaterar därefter att fisken som vakat relativt bra när jag kom, nu helt slutat vaka, samt att det drar ihop sig till regn.

-"Styggsjøenes Turisthotel". Stor-Hans eget residens, som det fortfarande finns rester av. Minst 60 år sedan han "hoteldirektören" var där själv.

Nåväl, jag riggar i alla fall flugspöt och prövar fisket i Revsjøen - resultatlöst - innan jag via en 325 grams abborre (som får leva vidare) på haspel i lilla Styggsjøen går vidare i lett duggregn till stora Styggsjøen.
På vägen går jag också inom Styggsjøkoian, där jag tar skydd till regnet, som nu blivit intensivare, gett sig, och går därefter också inom resterna efter "Styggsjøenes Turisthotel", som Stor-Hans kallade kojan sin.

-Styggsjøenes inlopp i ån till Revsjøen - över vattnet, udden där jag "brukar" fiska.

Vattnet i stora Styggsjøen ligger helt blankt, och vädret är varmt och behagligt, även om det regnar lite till och från, men fisket i stora Styggsjøen blir inte någon höjdare - här som jag fick harr på 600 gram och aborre på halvkilot i 99. Nu får jag en harr på ca 150 gram, och en gädda förföljer och nafsar i draget ända in mot land, men förövrigt är det helt dött. Det blir i alla fall att jag kokar kaffe över en eld och njuter en par koppar "starkt förtunnat" kaffe innan jag går vidare längs ån ned till Revsjøen igen. Sedan följer jag stranden och fiskar mig tillbaka till lägret som jag har längre in i Revsjøen.

Regnet har tilltagit, och jag fiskar inte så ihärdigt som jag normalt skulle ha gjordt. Det är ju också närmast heldött. Men plötsligt, så är det minsann tunga slag i haspelspöt, och jag får en Revsjø-harr på minst 5-600 gram helt in till strandkanten, men som jag får skylla mig själv att jag mistar när jag tar chansen att lyfta den en halvmeter upp på land. Den ramlar ned på mosskanten, men sprattlar tillbaka i vattnet innan jag hunnit få tag i den. Nåväl, det gjorde inte så mycket, då jag nu var ganska våt av allt regnande, och mest av allt önskade mig hem till tältet och en varm sovsäck.
Det är inte alltid det är så mysigt och frestande med fisk som skall rensas, tas om hand och ätas, så förmodligen, så hade jag kastat den tillbaka oavsett. Det var i alla fall en fin kamp, med en fin fisk, vilket förövrigt var något som var en bristvara på den här turen.

-Samma Styggsjö-strand, men bortanför "fiskarudden" min - och för några korta minuter också lite solljus.

-Efter stiglös kompassvandring från Reva, kommer jag fram till två vatten, ca 500m kvar till T-leden - mot Møllerbua.

Dagen efter har vädret bättrat sig igen, och jag går i sol och (för) varmt väder ned längs Reva, men högt i tärrängen, så att jag bara kommer förbi och i kontakt med de djupaste vikarna. En vandring som förövrigt blir steningare och stenigare, och tyngre och svårare ju längre österut jag kommer.
Runt den sista viken jag passerar, är det helt grått av storsten, ett rent blocklandskap till långt upp i moränsidorna. Här må man bara passa på vart man sätter fötterna, för varje steg man tar. Ouppmärksamhet, kanske pga trötthet, kan kosta en dyrare än man har råd med. Det tar tid att passera, men det får det bara göra.
Jag hade räknat med att komma fram till renstängslet där det står avmärkt på kartan, och som jag också har det i minnet sedan 1998 när jag kom på vandring från andra hållet - från Møllerbua, som också är målet med dagens vandring. Men nu när jag inte finner stängslet där jag menar det skall vara, tar jag hellre ut kompassriktningen mot en par småtjärnar ca 1 km i den riktning jag skall gå, och traskar iväg ut i oländet, med förhoppning om att jag skall se renstängslet förr eller senare, eller i alla fall med vetskapen om att jag går i riktig rättning.

Det visar sig efter en stund att jag kan ha haft en felaktig minnesbild av vart jag trodde stängslet måste ha vart i 98 när jag gick här, eller så att jag blivit desorienterad av en felaktigt visande kartbild. För jag kommer aldrig fram till något som liknar den öppna lättvandrade tärrängen med bara slaka åsar, som jag minns, och som jag nu förväntar. I stället blir det ett olände utan like, med ett flertal blockmoräner på 40-50-60 meters höjd som jag måste över - för att hålla kursen, som jag vet förr eller senare trots allt kommer att föra mig fram till T-leden mellan Møllerbua och riksgränsen.

-Äntligen, de röda T'erna - och säkerheten, efter "helvetesvandringen" upp och ned, över den ena moränen värre än den andra. Skedbrofjället i bakgrunden.

Men "fy fan" vilken vandring, bitvis i stekande solsken, och med en säck på mellan 30-35 kg som skulle kånkas upp och ned för dessa höga moräner som bitvis var så storsteniga att enda chansen att komma vidare var att klämma sig imellan stenblokken i stället för at försöka ta sig över dom. Det var ett olidligt slit när man som en bergsget skulle upp för moränsidorna, och därefter rätt och slätt ett livsfarligt företagande när man skulle ned på den andra sidan igen.
Jag tänkte för mig själv, att blir jag liggandes här med brutna ben och hjärnskakning, då är jag borta, och kommer aldrig att bli funnen. Det kan aldrig vara någon - inte ens samerna - som någonsin har något ärende in i en miljö som denna. För naturligtvis, så går ju renstängslet i den lätta tärrängen som jag kommer ihåg, men den tärrängen är inte här, där jag vansinnigt nog befinner mig, utan säkert minst en kilometer längre österut, mot gränsen till.

-Møllerbua, där jag snart, efter detta foto, slocknar och sover i flera timmar.

Nåväl, efter hur lång tid vet jag inte, men i alla fall efter en helvetesvandring på ca 2-3 km, på förmodligen ungefär lika många timmar kommer jag fram mellan två små sjöar ca 500 m från T-leden, och ca 1 km från Møllerbua.

Jag är helt pumpad, har sendrag i bena, känner mig helt kraftlös och tar mig nästan inte upp i det branta partiet mellan de två sjöarna. Därefter, när jag efter ytterligare 500 meter ser renstängslet och de röda T'na på stenar och träd, då går det lättare, när jag vet att det inte är långt kvar.
Framme vid Møllerbua är jag helt desperat efter mat, kroppen bara skriker efter näring, och jag kör i mig några nävar solrosfrö, några tjocka och feta korvbitar och en par liter vatten. Därefter lägger jag mig på en brits för att vila, slocknar omedelbart och sover i anslagsvis 3-4 timmar - välbehövligt.

-Bron över øvre Røa - sett från södra älvsidan. Jag har kvicknat till, och är på väg mot Storrundhåen.

Klockan är nog i nio- tio-tiden på kvällen när jag vaknar i Møllerbua. Jag känner mig inte bra, är fortfarande trött, och fryser som en våt hund även fast det är en fin och solig sommarkväll.
Men fan - tänker jag - kan ligga här och vara sjuk när man för sitt indre ser storöringar som står ute i Røa och väntar på en fint serverad fluga.
Jag får i meg en Real Turmat, kokar kaffe och tar en par rejäla kaskar med mycket socker i.
Så skal jag iväg på fiske, men fryser fortfarande så mycket att jag sätter på mig nästan allt jag har av kläder på överkroppen. Syntetundertröja, Ullfrote Original, t-skirt, bomullsskjorta och Fjällrävenjackan. Först då börjar det kännas någorlunda bra, och jag luskar i väg, över bron över Røa, förbi Litl Buddhåen, upp moränhöjden som jag sedan följer, och kommer efter en stund ut till Røas utlopp i Stor Rundhåen.
Därefter är jag varm, och blir tvungen att ta av mig alla kläder bortsett ifrån syntetundertröjan, innan jag börjar fisket.
Vädret är helt fantastiskt fint, och kvällssolen som jag har i ansiktet bländar och värmer mig i ytterligare en timma innan det börjar skymma så smått.

-Snart framme. På väg över moräntoppen, ned mot Røa-utloppet i Storrundhåen. Oj, vad fint det är här!

I kväll skall fisken tas primärt på fluga har jag tänkt, så jag envisas med att alltid börja fisket på varje ny plats med fluga, innan jag ger spinnspöt en chans - om och när det visar sig att fisken inte frestas av flugorna mina. Det gör dom inte heller. Alltså frestas av flugorna mina, och knappt nog av spinnare heller - till att börja med. Kanske pga allt för fint väder?
Förövrigt, så borde det finnas massvis med fisk där jag fiskar mig upp från Stor Rundhåen genom Røa upp till Litl Buddhåen. En finare plats och älvsträckning för fiske vet jag inte om jag har sett, med massvis av storstenar både längs brädden att stå på, och i älven för fiskarna att gömma sig bakom. Här var både strömmar, svart bakvatten och fina kulpar och höljor. Perfekt!

-Torrfura vid Røas utlopp i Storrundhåen - och så här ljust och fint var det, även om många bilder ser missvisande mörka ut.

-Røa rinner ut i Storrundhåen, och har en stenig, men för (flug)fiske tilltalande strandbrädd.

-Från udden vid utloppet i Storrundhåen, ser jag tillbaka i nordöstlig riktning. (Røa kommer ut till vänster om denna bild).

-Alldeles i utloppet mot Storrundhåen. Så fint för fiske, men ändå så bet ingenting just här.

-En flera hundra år gammal, och jättestor torraka vid Røas utlopp i Storrundhåen, nästan genomsågad och fäld. Synd att folk kan vara så tanklösa bara för att få eldningsved. Miljökriminellt "hærverk" kallas det på norska.

-Längre upp, mot Litlbuddhåen, i starkare ström, började öringarna nappa.

Till slut blev det också fisk, men främst på spinnare och drag, som helst skulle fiskas i relativt starkt strömmande vatten. De flesta var för små, och fick gå tillbaka, men jag sparade i alla fall ett par som blev grillade på pinne utpå natten, när jag gjordt upp eld, kokat kaffe och lagat en par nya uppkvickande kaskar.
Från där jag satt och hade det mysigt vid elden - med en nästan fullmåne hängandes över de vresiga furukronorna i vest - såg jag en annan lägereld rakt över vattnet på den andra sidan av Litl Buddhåen.
Det var en annan ensamvandrare, som jag träffade senare på natten när jag var på hemväg. Han var från Nord Odal, inte så långt ifrån Oslo, och skulle dagen efter möjligtvis vidare upp längs Rogshåen till Rogens inlopp i Røa.

-Nästan fullmåne, och jag har det hur mysigt som helst vid min lägereld. Samtidigt ser jag en annan eld flamma upp på andra sidan Litlbuddhåen.

-En par av de öringar jag inte släppte tillbaka, anslagsvis 2-300 gram, fick senare sotsvart skin över elden, och slutade sina dagar som kärkommet kaloritillskott i magen på en behövande vandrare.

Det hade nu blivit tidig morgon, med en del rådimma och mindre gunstiga förhållanden för fiske. Jag var dessutom färdig för ytterligare några timmars sömn på britsen i Møllerbua, men tog i alla fall några kast med flugspöt och en stor svart Montana med gul underkropp, villket skojigt nog resulterade i en fin öring på 3 hg i Røa mellan bron och renstängslet. Det var en stark och sprallig fisk, och när han fick hjälp av den starka strömmen, trodde jag en stund att den var betydligt större.
Nåväl, öringen gav mig en fin avslutning på natten, som jag kommer att minnas som en speciellt fin vandrings- och fisketur längs övre Røa. För även om den började något segt, och fisket inte var det bästa, så gjorde omgivningen, naturen och vädret det till en riktigt fin upplevelse, där jag verkligen bara njöt av att finnas till.
Det är sådana kvällar och nätter man under vintern ser tillbaka på, och bara får en så otroligt stark längtan efter.

-Sista öringen för natten tas "på övertid" tidigt om morgonen på en stor svart Montana med gul kropp, mellan bron över Røa och renstängslet.

-Vid elden om natten, med utsikt över Litlbuddhåen, och nygrillad öring, och varmt kaffe i "svartkjelen", vad kan man mer begära?

-Den första delen av Storfisktjønna jag går förbi, efter att ha lämnat övre Røa bakom mig. Där går stigen alldeles nede i vattenkanten, och man får ibland passa sig så att man inte ramlar ut i vattnet.

Torsdag, och jag är spänt på vad Storfisktjønna har att bjuda på. Hittills har det ju bara blivit småfisk, och jag börjar tycka det nu är hög tid för lite rejälare slag, vilket Storfisktjønna brukar vara det rätta vattnet för.
Jag märker att jag fortfarande är i dålig kondition, och undrar om det verkligen kan vara "helvetesmarchen" från igår som hänger kvar i kroppen, eller om jag rätt och slätt är sjuk, kanske någon form för infektion, eller virus? Jag är i alla fall tacksam för att jag inte skall gå längre än till Storfisktjønna, men är i alla fall mer än nog sliten när jag kommer fram.

Framme vid Storfisktjønna lägger ifrån mig packningen på den plats där vi hade lägret vårt vid padleturen i 99, längst ut på udden som har en torraka liggandes på tvärs längst ut på spetsen, bara för att markera att platsen är upptagen, och så börjar jag fisket omedelbart. Nu skall dom tas - tänkte jag.

-Sundet i Storfisktjønna - det är en fantastiskt fin solnedgång, och som tröst för utebliven fiskelycka, får jag i stället en massa fina bilder.

Sedan fiskar jag mig via åmynningen upp till det smalaste av det trånga sundet, både med fluga och haspel, men mest med haspel då det blåser en del, och inte heller syns några vak.
Därefter fiskar jag mig tillbaka till lägerplatsen, men har inte varken känt eller sett en endaste fisk under de ca två timmar detta tar mig.

Efter att jag slått upp tältet och ätit middag, går jag åt andra hållet, och fiskar från den motsatta udden, "Jörgensudden", och ända längst in i viken i sydlig riktning. Här längst inne i viken vakar det faktiskt en del i det blankvattnet som det blir då det ligger i lä för den annars ganska så hårda sydliga vinden. Det är också några som prövar att ta torrflugan min, men det verkar som de är för små för att klara att få flugan i munnen. Att de är små, ser jag också när dom - öringarna - ibland hoppar högt över vattenytan, och visar upp sina hela ca 15 cm.

-Sundet i Storfisktjønna, bjöd på många fina kulisser den här kvällen.

Jag vänder och går hellre tillbaka, och kastar med en 7 grams silver/svart "Lillauren" längs bredden upp mot udden, och har för en kort sekund kontakt med något som ruskar kraftigt i spöt. Jag får aldrig veta vad det var, men menar det måste ha varit antingen öring eller röding av grov dimensjon, eftersom det skedde så explosivt, närmast som en trummvirvel.
Varken gäddan eller harren brukar expoldera på et så ursinnigt vis omedelbart vid första kontakt. Aborren kan också vara ganska sprallig, men inte med den intensiviteten som jag här kände.
Nåväl, man får glädjas åt det lilla, när fisket funkar så dåligt som det gjorde, och jag minns därför sånna här "grov"-fiskar som jag aldrig fick, men i alla fall var i kontakt med, bättre än de flesta som jag fick.

-Solnedgång över den indre delen av Storfisktjønna.

Utover natten fortsatte jag mitt sökande efter storfisken, vid åmynningen och i sundet, men var aldrig i närheten av nånting överhuvudtaget.
Kvällen och natten förövrigt, var lika fin som natten innan, och några av de bilder jag tog denna natten, har senare visat sig vara några av de mest välyckade från hela turen, med typiskt vackra stämningsbilder från solnedgången.

-En finare lägerplats än vid Røas utlopp i Storbuddhåen, kan man nästan inte tänka sig. Men det är inte många kvadratmeter plana ytor att plassera tältet på.

-På vandring från Storbuddhåen upp mot "Svenskhåen" och Kløfthåen, serveras man många fina naturscenarior.

Dagen efter, fredag och svensk midsommarafton! - gick jag vidare i mitt sökande efter storfisken, och slog upp nytt läger nede vid Røas utlopp i Storbuddhåen. En toppenfin plats, under en storfura längst ute på udden vid Røas utlopp.
Alldeles utanför udden ligger en liten holme, som jag i 99 tog av mig byxorna och vadade ut till för att kunna fiska ifrån - utan att få något. Det ser grunt ut, men helt intill holmen ligger det en stor sten i vattnet som jag var tvungen att runda för att komma vidare upp på holmen, och där var det så pass djupt att jag hade vattnet upp på magen. Nåväl, de ädlare delarna tog ingen större skada av kontakten med det våta.

-"Svenskhåen", sett från översta delen, där Røa faller in. Här hadde jag läger i juni 98, och dagen efter mötte jag en synnerligen trevlig ensamvandrare från Karlskoga som camperade på "Jörgens-udden" vid Storfisktjønna.

Också här, i utloppet, prövade jag fisket omedelbart, innan jag slagit upp tältet, och fick också flera småöringar på spinnare i Røas nästan allra starkaste strömvirvlar.
Det verkar som det är något som går igen, att hur dåligt fisket än är förövrigt, så kan man alltid ta hur många småöringar man önskar där älven går som starkast. Men vem önskar väl det?
Okey, i brist på "riktig" fisk, är det i alla fall gott att få smaka några grillade eller stekta småöringar, men man lessnar fort.

Efter en timma och flera småöringar som jag kastat tillbaka, reser jag tältet och lagar en påse Real. (Tack Drytech för överraskande välsmakande mat, som man dessutom sparar massa tid på, eftersom den går så pass fort att laga till, och ikke minst, så slipper man rengöring av söliga kastruller efteråt).

-Vems båt, Jo Larsas, Stor-Hans, eller? Den är gammal, och den ligger uppe på moränåsen alldeles vid Røas utlopp från Kløfthåen.

Två unga män från Tynset kommer förbi i kanot och slår av en prat innan de fortsätter, med bäring upp till Kløfthåen. Också de har tänkt pröva fisket i Storfisktjønna, och jag berättar om mina erfarenheter därifrån, både om det klena resultatet från dagen innan, och de betydligt större fiskeupplevelserna från tidigare år. I utbyte får jag några intressanta tips om fina fiskeplatser i bl.a. Glomma, som jag kan få nytta av någon gång i framtiden.

Efter mat och kaffe - med den sedvanliga förtunningen - packar jag nödvändiga grejer i sovsäckens kompressionspåse, som jag slänger på ryggen som en dagstursäck, (tack för tipset Jörgen), och så traskar jag i väg upp längs Røa, som kaster sig utför i strida forsar, stryk och små vattenfall den närmaste halvkilometern innan jag kommer upp till det bredere och lugnare partiet - som i några böcker benämns som "Svenskhåen", utan att jag vet varför.
Hela denna sträckan, från utloppet i Storbuddhåen till inloppet från Kløfthåen är förresten ganska så äventyrlig, med vilda, vackra och spännande naturscenerier, och oavsett hur fisket artar sig, så är en vandring här väl värd den tiden det tar.
När jag kommit ovanför de starkaste och vildaste stryken, påbörjar jag fisket, först med flugspöt, men utöver kvällen och natten allt mer bara med haspelutrustningen, eftersom det är spinnare som går allra bäst. Men dessvärre, fortfarande bara med småöring som resultat. Jag sparar emellertid några av de finaste, eftersom det är midsommarafton, som jag lovat mig själv att fira med smörstekt öring som nattmat.

-Till vänster bakom furuträden, faller Kløfthåen ut i Røa. Dagen efter blev vi överrens, jag och de två unga männen från Tynset, att just den här platsen, är en av de allra vackraste längs hela Røa. Det var också här gäddan på 3,1 kg lät sig lura.

Uppe vid Kløfthåen gör jag en inspektion av den gamla båten som ligger under ett vresigt furuträ uppe i moränslänten, och tar några nya bilder, eftersom de jag tog i 98 inte blev så bra. Den här gången har jag med mig blixt, och lyckas därmed betydligt bättre med bilderna.
Det är sånt som detta; en gammal träbåt som är så pass gammal att den kan ha varit i bruk av Stor-Hans eller Jo Larsa, som gör Femundsmarka så spännande. All aktivitet som varit där tidigare, för länge sedan, som gör området till en kombination av både vildmark och kulturlandskap. Man vet aldrig riktigt vad man kan springa på för något, när man är ute på vandring längs nya och för en själv okända stigar och trakter.

-Gädda 3,1 kg, ett knippe småöringar, samt en - av både sol och många midsommaraftons-supar - rödbränd men välmående fiskare och skogsvandrare.

Efter några kast med relativt stora drag uppe vid Kløfthåen, är det plötsligt bottennapp, tror jag, tills det börjar röra på sig och ge efter. Jag förstår ganska omgående att det handlar om en gädda när det börjar rycka och gå i motsatt riktning.
Den är tung, men gör inte något stort motstånd, och jag har den snart inne blant storstenarna vid strandbredden, där jag också klarar att få grepp om nakken och gälarna och därmed kan lyfta den kontrollerat och snyggt upp på land.
Det visar seg vara en ganska stor fisk, på 82 cm och 3,1 kg, och i käften har den ett brunt långsmalt drag/(sluk), som ser relativt nytt och snyggt ut. Det kan nog inte vara så länge sedan någon annan haft en kamp med den samma fisken. En kamp som vederbörande tydligtvis förlorat. Draget ifråga, blir senare också det enda jag tar med mig, och låter hellre den "stygga" fisken få vara kvar till räven, minken och korpen, som är sedvanligt i Jämtland där jag kommer ifrån. Vi har ju alltid som tradition betraktat gäddan som en skadefisk och skräpfisk, som helst bara skal decimeras mest möjligt.

-Kratlvola sett från Kløfthåens utlopp i Røa. Också här, till skillnad från andra bilder, ser man hur ljust det egentligen är, mitt i midsommarnatten - fredagen den 21. juni. Solen sista strålar lyser upp och ger fortfarande ett klart sken över moränhögarna.

Just i denna momangen kommer Tynset'ingarna padlande och går i land vid Kløfthåbua, och jag får i alla fall någon att visa fram "storfångsten" till.
Bortsett från dessa två unga herrar, snackade jag också över älven med en par andra fiskare, som jag vill minnas var i från Trondheim, och inte heller dom hade fått annat än smått.

Nåväl, jag hade en otroligt fin natt - den tredje på raken, och tillsammans med natten vid Litlbuddhåen, den finaste på hela turen - och tillbaka i lägret vid Storbuddhåen fick jag midsommarmåltiden jag lovat mig själv; smörstekt öring, som smakade helt förträffligt, nedsköljd med en "svartkjele" något förtunnat starkt kaffe.

-Midsommarafton, och jag hade lovat mig själv smörfräst öring för att markera och fira dagen. Jag fick till slut också min måltid, och även om dom var små, så kan jag garantera att dom smakade alldeles förträffligt.

Dagen efter sover jag länge, eftersom jag inte gav mig med fisket efter att jag haft en matrast mitt i natten.
Därefter fiskade jag vidare i utloppet i Storbuddhåen, där jag anser det måste kunna stå grov öring och tugga i sig mat som kommer som serverat på fat med strömmen.
Eftersom de vanliga varianterna, fluga, drag och spinnare inte gett önskat resultat, försökte jag med en del mindre konventionella metoder, som t.ex. liten färgstark wobler, men som jag blyförtyngt för att kunna komma längre ut med.
Men varken det eller olika former av maskfiske gjorde något annat utslag än att det satte sig i botten, där det fortfarande sitter tryggt och fast.
Fiskrenset har förövrigt blivit borta under natten, och förklaringen till det får jag när jag ser en mink kvickt hoppande blant stenarna i strandkanten. Han bor nog där, och har väl upptäckt att det serveras mat ganska regelbundet genom hela sommar- och fiske-sessongen.

-Snart morgon vid Storbuddhåen, men jag värmer mig bara vid elden, innan jag fortsätter fiskandet, i hopp om den "stora".

Innan jag packar ihop och går vidare, kommer Tynset'ingarna inom, och kan berätta att inte heller dom hade haft någon fiskelycka uppe i Storfisktjønna, och att dom nu var på tillbakatur, för att till middagsmålet laga vildmarksbröd i en stenugn dom lagat tidigare på en holme i Roasten. Ja, det hörs ju gått ut minsann, med färskt bröd ute i vildmarken.
Också ett par - man och kvinna med hund - kommer förbi, och beslutar att överta lägerplatsen min när jag är färdig. Dom blev nog förresten glada över att träffa mig, eftersom dom nästan inte hade varken tändstickor eller tändare, som jag vill minnas dom glömt vid en tidigare lägerplats uppe i Grøtådalen. Då detta är något jag alltid har med mig i överflod av, kunde jag utan fara för att inte själv ha så jag klarade mig, ge dom både en ny tändare och en ask tändstickor.

-Fiske-strategiskt bra mellan Storbuddhåen och Grisslehåen, och förövrigt den enda riktigt fina tältplatsen på den här södra sidan av Røa. Förövrigt; bara sten överallt.

Lördag kväll den 22. juni, och jag kommer fram till den fina tältplatsen som ligger mitt på stigen intill Røa mellan utloppet från Storbuddhåen och inloppet i Grisslehåen. En av de få verkligt plana och stora ytor som finns i området, där det är plats till flera tält. Förövrigt också en strategiskt bra plassering, för fiske både i Storbuddhåen och Grisslehåen, och Røa som rinner därimellan.
Fisket hittills har bara gett mig småfisk, och jag har börjat inse, att skall jag få uppleva en "riktig" fisk i Femundsmarka innan årets tur är över, så måste det ske något, och det ganska så omgående. Tiden har nu för allvar börjat rinna ut, och jag börjar t.o.m. bli allvarligt less - i alla fall på småöringar.
Efter mat, kaffe och en par sedvanliga styrkedroppar, börjar jag fisket mitt på Røa, och jobbar mig därefter upp till Storbuddhåen, kastandes både med flugspöt och haspelspöt.
Tendensen är emelleretid den samma som tidigare dagar, bara att nu är öringarna om möjligt ännu mindre. De minsta faktiskt inte mer än 8-10 cm. Hopplöst! Inte ett enda rejält hugg, bara mängder av dessa småtassar, som jag inte sparar en enda av. Jag orkar inte mera småöring, och ger ganska snart upp och går tillbaka till lägret för en reorganisering av resurserna vid hjälp av en panna kaffe samt en taktisk genomgång för hur jag bäst kan gå till attack under de resterande natt-timmarna.
Jag har ett sista hopp kvar, Grisslehåen, där jag tog "Drømfisken", på över två kg 19. juni 2000. Snart står jag på den samma fångststenen som då, och börjar också fisket med den samma sluken; en 7 grams svart Spesial med gula prickar - perfekt för nattfiske.

-Tre gäddlik som "pynt i julgranen". Inte så vackert, men nu tar i alla fall inte dom död på flera öringar och harrar, utan lämnar den uppgiften till oss fritidsfiskare.

Kort tid därpå har jag också tungt på kroken, väldigt tungt då fisken går ut och får hjälp av strömmen. En stund får jag rejält hög puls och kännbara hjärtslag, när jag ser för mig en ny drömöring, på storlek med den förra, men märker snart att det inte är den rätta öringskänslan i spöt.
Efter en kort kamp kommer mycket riktigt också en stor stygg gädda till syne, och jag tar den raskt och brutalt i land, då jag inte bryr mig speciellt med om jag mistar den eller inte.
Jag fiskar därefter ganska länge, trots at det börjat regna, och alternerar mellan flugspö med olika stora varianter av Montana, och haspel med relativt stora drag (7-12 gram) av modellerna Spesial och Lillauren i olika färger, men till ingen nytta. Det enda jag får upp är ytterligare två gäddor, på respektive 1,4 och 1,5 kg. Den första var störst, och vägde 2,1 kg.

Till slut är jag både trött, less, våt och frusen, och packar samman och skyndar hem mot lägret, lite för fort dessvärre, och jag halkar på de våta stenarna och slår bägge smalbenen styggt.
Det gör ont utav bara f'n, och jag får ur mig några ramsor som nog skulle ha skrämt den samma f'n, om han bara hade hört mig. Efter närmare inspektion, visar det sig att det gått hål på ena byxbenet, på mina nya Fjällrävenbyxor, och att jag blöder från långa sår på bägge smalbenen. Hur djupt det är vet jag inte, men fem veckor senare har jag fortfarande sårskorpor kvar på bägge benen, och jag var så öm i bena att jag de två första veckorna inte kunde ha täcke över benen när jag skulle sova.
Jaja, det gick ju trots allt bra, även om det kunnat slutat betydligt värre, om man slagit huvudet i stället för benen, eller om flugspöt hade gått av - hemska tanke.

-Det regnar, och jag är trött, hungrig och frusen efter att jag gått ca. 6 km i dåligt väder utan vila och mat. Så kommer jag fram till Lorckvillan, längst ned i nedre Roasten, och beviljar mig behövlig återhämtning. Här syns båthuset, som Stor-Hans ibland övernattade i. Han var förövrigt med och byggde grunden til själva "villan", och hade i alla år ett mycket och ömsesidigt gott förhållande till familjen Lorck.

Söndag, och det ostadiga vädret från natten håller i sig och fortsätter ut över dagen.
Det tar en del tid innan jag packat samman tältet, eftersom jag helst vill att det skall få torka lite mellan skurarna först.
Fisket har jag egentligen fått nog av, men prövar pliktskyldigt i alla fall några kast i Røa, men avslutar efter bara några minuter när det likt tidigare bara resulterar i alla dessa småöringar.
Just när jag efter en halvtimmas uppehåll i regnandet - när t.o.m. solen värmt och torkat tältet - påbörjat vandringen, då börjar också regnandet på nytt, och hela vandringen blir derefter i omväxlande regn, sol och stark vind.
I bland svettas jag så det bara dryper runt meg, och ibland fryser jag så att jag nästan hackar tänder när jag går med det kalla regnet piskandes horisontalt rakt imot mig.
Jag stannar i alla fall och gör några kast - i regnet - i Røa nedanför Grisslehåen, utan att ta av mig ryggsäcken, innan jag går vidare ned längs Roastens sydvästra strand, och tar en första liten 5 minuters rökpaus i Roastsundet, fortfarande med den värmande säcken på ryggen.
Våt som jag är till inpå skinnet fryser jag emellertid ganska snart, och tycker det är bäst att vara i rörelse så länge som jag inte också byter till tort samtidigt med rastandet. Detta gör att jag känner mig helt tömd på energi när jag kommer fram till "Lorck villaen" längst ned i nedre Roasten, efter att ha gått oavbrutet utan varken mat eller knappt dricka, i tillegg till att jag åt allt för dåligt till frukost. Och då det regnar ihållande fortfarande, tar jeg en längre rast på ca en och en halv timma uppe på verandan till "villan", där jag byter till torra kläder och fyller upp magen med både mat och vätska.

När jag sent om sider har vilat färdigt, har också vädret bättrat sig lite, och jag går då via T-leden ned till Rastens utlopp i Røa och prövar lite haspelfiske, både rundt "halvön" och själva utloppet, och ett litet stycke ned längs Røa.
Som under tidigare dagar och andra platser, så är det också i Roasten väldigt lite vakande fisk att se, och efter att vinden mojnat och regnet stillnat av, ligger Roastens vattenflata helt blank, och närmast öde - och död?
Jag pratar med ett tältande par som bekräftar att fisket inte är på topp, men de har i alla fall ett par mindre matöringar som just då fräser i stekpannan.

... bävern ...
Knappt 30 meter nedanför bron över Røa, när jag just ställt mig på en av de yttersta stenarna och har höjt spöt för att göra ett kast, så ser jag något stort i ögonvrån, som kommer simmandes under vattnet mot strömmen, och rakt imot mig. Så sticker det upp ett brunhårigt huvud över vattenytan och ett par kisande "närsynta?" ögon tar mig i betraktning.
En bäver!!! Dessa skapningar som normalt är så skygga, och bara slår med svansen och försvinner så fort man kommer närmare än 20 - 30 meter, och så har man en plötsligt bara 2 - 3 meter framför sig. Så ligger den bara där i vattenytan en stund, och simmar för att hålla sig kvar mot strömmen.
Den bestämmer sig tydligtvis för att jag måste vara någon underlig form av en torrfura, eller att jag i alla fall inte utgör något hot, för sakta men säkert kommer den ännu närmare, och till slut klättrar den upp på en sten bara en meter ifrån mina fötter. Den sitter där bara i några få sekunder, hoppar så ned i vattnet igen och gör en vända ut i älven, men kommer därefter tillbaka och sätter sig på stenen igen.
Jag tror nästan inte det är sant, en vild bäver ute i naturen, som jag får lov att stå och studera, på inte mer än en meters håll. Och, inte minst, det är den som har kommit till mig, inte tvärtom.
Den är i och för sig liten, inte så mycket större än en stor katt, så det är väl en oerfaren unge som ännu inte har fullt begrepp om vilken livsfara den bör förknippa en mäniska med.
Eller, är den faktiskt närsynt? Det skulle man kunna tro som den sitter och kisar med ögonen mot mig. Den andas också ganska konstigt, ryckigt och fort, men ändå inte djupt - är den sjuk?
Efter fyra fem minuter börjar jag bli trött av att stå som en staty med fiskespöt höjt för kast, och gör prövande en liten knäböj, för att om möjligt kunna sätta mig lite mer vilande på huk. Plask! Bävern reagerar omedelbart, och simmar rakt ut i strömfåran och låter sig föras med en bit innan den tar sig mot strandkanten på andra sidan. Där kan jag sedan fölga bäverns strävan och obändiga vilja att ta sig upp mot strömmen. Det är något den tydligtvis är fast bestämt på, upp mot strömmen skall den. Ibland är strömmen bara allt för stark, och bävern tvingas upp på land för att runda en sten innan den glider ned i vattnet igen. Det går inte fort, bara några få meter strandlinje i minuten, men den ger inte upp, även om den ibland också spolas nedöver några meter.
Så kommer den då till slut fram till vad som verkar vara målet för dens envetna strävan, ett sedan tidigare fält lövträd som ligger strax nedanför bron, och som den nu sätter sig och börjar gnaga på.

-En närmast spöklik, nästan ödesmättad bild av ett gammalt och sedan länge dött furuträd, mitt i den storsteniga blockmarken vid Roastsundet.

Jag fortsätter fiskandet en stund, och hinner se bäverns färd tillbaka med strömmen ned genom älven, och nu går det betydligt fortare, när han lägger sig helt ute i strömfåran och låter sig föras med. Det enda den behöver göra är att styra, med det breda rodret av en svans den har.
Jag går och hämtar säcken min, som står ute på halvön, och berätter också för det tältande paret vad jag varit med om. Och går därefter mot Røvollen, konstaterandes för mig själv att jag just haft glädjen av en av mina sällsyntaste naturupplevelser någonsin, i alla fall blant upplevelser som inbefattar vilda djur.
Detta, att ha haft en vild bäver så nära sig i dess naturlig miljö, är det inte många som kan ha varit med om, det måste då vara ett som är säkert.

När det gäller vilda djur, så skall det också nämnas att jag ett flertal gånger, och på nära håll, under den här turen också fått se flera tjäder- orre- och rip- höner med ungar, som dom gjort sitt bästa för att lura mig bort ifrån.
Speciellt tjäderhönan, "røyen" som det väl heter på norska, var en särskilt vacker och imponerande fågel. Jag försökte, och fick henne också med på en par bilder, men det var inte lätt som hon löpte runt buskar, tuvor och träd. Så blev det då inte heller några bra bilder, dessvärre.

På Røvollen tar jag en liten vilopaus - kanske i elvatiden om kvällen - och träffar en man som bor där tillsammans med sin son. Han känner faktiskt igen mig, ifrån hemsidan min, och vill gärna få visa mig "något".
Efter en kort stund kommer han ut igen, med ett långsmalt paket, och kan visa fram en öring tagen tidigare under dagen. Jag gissar faktiskt riktig vikt - 1,5 kg - och det var naturligtvis en överraskande stor och fin fisk, som visade att de trots allt finns där, även om inte jag personligen sett något till dom under mina elva dagars ihärdiga sökande.
I tillägg kunde han berätta om en harr på 6-7 hg, tagen längre ned i älven.

Kanske jag fiskemässigt gör fel när jag förflyttar mig till nya vatten varje dag. Kanske det hade gett bättre resultat om jag legat stilla på samma platsen hela tiden - vid nedre Røa? - och envist fiskat vidare. Kanske jag då förr eller senare bara är tvungen att till slut träffa på något stort som har sina vägar förbi?
Men, då hade jag ju absolut inte fått de samma naturupplevelserna, och inte heller den erfarenheten och kännskapen till ett mer omfattande område av Femundsmarka, som jag nu efter hand börjar få.
Nej, jag får väl spara stillaliggandet tills jag är gammal och skröplig. Då tror jag det blir helt perfekt att lägga sig en vecka eller två på Røvollen varje sommar, och ha hela dagarna till förfogande för fiske i Røa, från morgon till kväll.
Vid närmare efteranke börjar jag nästan så smått se fram till pensjonsåldern;-))

-Gammalbron står staplat i en hög vid sidan, och till vår allas säkerhet, kan vi nu tryggt passera över Litlhelvete, på en ny, frisk och stabil bro, som säkert varar i de närmaste 50 åren?

Jag har under dagen - som är söndag den 23. juni - aldrig varit riktigt bestämd om vart jag skall gå, och vad jag skall göra, varken idag eller för resterande tid fram till tisdag, som enligt planen är hemfärdsdag. När jag nu går ifrån Røvollen, och det snart är mitt i natten, vädret är grått och trist och det regnar och blåser, så frestar det inte att varken slå upp tältet, eller att gå på flera, snart desperata fisketurer efter den uteblivna storfisken. Och ju närmare Femunden jag kommer, ju dårligare blir vädret. Vinden tilltar och regnet blir allt mer ihållande. Jag har egentligen inte heller så sent som då bestämt mig, men låter i alla fall mina allt tröttare steg föra mig i en enda riktning - mot Røosbua!

Under vandringen passerar jag Stor-Hans rastplats "Litl Helvete", utan att stanna, men kan i alla fall konstatera att arbetet som påbörjades i fjol med ny bro, nu ser ut att vara färdigt. Det var ju inte ett år för tidigt. Den gamla bron, med murkna och dåliga planker, var man ju närmast livrädd att gå över.
Vid den nästa rastplatsen, "Midtkvila med Rødalens Whisky", tar jag i alla fall en liten rökpaus, där jag sätter mig med säcken alltjämt på ryggen, och allt mer önskar mig till Røosbua, ett måltid varm mat, och sedan, helst bara sömn.
Jag är rejält sliten efter dagens vandring, då jag gått snart 11-12 km i dåligt väder med för lite både i, och utanpå kroppen. Våt och frusen, sliten och trött samt hungrig och törsig, det är väl ganska så betäcknande för hur jag känner mig. Och i tillägg har jag tapat lusten och intresset för fisket, och inte ens kaffekasken frestar mig längre!

-Efter att gammalbron blev bortspolad av vårisen i 2001, har nu en ny blivit byggd vid Starrhåens utlopp. Vilket också medfört att huvudstigen mellan Røsanden och nationalparksgränsen fått en ny dragning.

Omedelbart nedanför "Midtkvilan", går gränsen mellan nationalparken och naturskyddsområdet, vilket man informeras om av en skylt. Av en annan skylt blir man nu i tillägg också informarad om att T-leden nu har fått en ny dragning, som går diagonalt och omedelbarare ned mot Røa, och man kommer efter hand fram vid nedre enden av Starrhåen där den nye bron över Røa nu står färdig.
Nybron ser ut som ett rejält och stabilt bygge, och kommer nog att kunna stå imot islossningar och vårfloder i många herrans år framöver. Beliggenheten är nog också bättre än för den gamla, eftersom att vattnet i den breda Starrhåen aldrig kommer upp de hastigheter som det gör längre ned i älven. Därmed kommer inte isen att dundra in i bron med samma kraft som den kunde göra mot den gamla. Men annars, bara lite synd att vi nu går en annan väg än på Stor-Hans tid, och inte längre kommer förbi hans rastplats "Muspelheim", där det fortfarande står rester kvar efter hans koja med samma namn. Detta var ju också en väldigt fin plats, under det stora gamla furuträdet på kullen, med utsikt över Femunden, Flenskampen och de andra fjällen på andra sidan sjön.

Efter passering av nybron prövar jag i alla fall några kast i Røa med haspelspöt, men det regnar, blåser, och är närmast otrevligt, så jag går raskt vidare, och kan snart öppna dörren och gå in i "värmen" i Røosbua.
Och efter en påse Real turmat och en rök, slocknar jag på 3 sekunder i den varma goa sovpåsen min - på britsen under bilden av Stor-Hans, där jag också sov sista natten efter tiodagarsturen i 1998.

-Trygt över Femunden mot Elgå, med snart hundraåriga M/S FÆMUND II, som ärvat skeppsklockan efter AS FÆMUND's första båt; Fæmund I från 1887.

Måndag 24. juni, 09:30 - Fæmund II ankommer och lägger till enligt tidtabellen. Själv har jag sovit djupt och gott hela natten, och varit uppe så pass tidigt att jag i alla fall hunnit med morgonkaffet, samt att sopa rent i bua, vilket inte var något stort jobb, då den var närmast nystädad då jag kom.
Någon hade varit här under helgen och sopat, och skurat och rensat ut säckvis med skräp som andra fiskare och vandrare bara haft ork att ta med sig in till bua, men inte tillbaka därifrån. (Dom har nog säkert varit ännu mer trött og sliten, än vad jag var).
På båten blir det gott med de sedvanliga våfflorna med jordgubbssylt och rømme, och samtidigt skoj att få en prat med Kaptenen på skutan - Odd Kjøsnes, som kommer och sätter sig vid mitt bord, mens "däcksgutten" får pröva sig på rodret.
Jag träffar också en trevlig kar från Kongsberg, som skall på ensamtur en vecka i Grøtådalen. Nu närmast skall han ta båten till Rævlingen, och sedan gå via Svukuriset och över fjället till Grøtåa. Vädret ser inte helt tryggt ut, så jag hoppas han kom fram utan för mycket strapatser under sin långa dagsetapp, och att han utpå kvällen kunde få den "hyggen og kosen" i lavvoen han såg fram till.

Efter landgång på bryggan vid Elgå, väntar bara en bussresa på ett antal timmar innan jag är i Oslo. Men som en skojig avslutande upplevelse på en tur som kanske främst gett mig minnesrika natur- och djur-upplevelser, så får jag också på vägen ned mot Femundsenden och Drevsjø, se hundratals renar som går och slickar i sig salt i från vägbanan. De har inte någon speciellt stor respekt för bussen, som ibland bara nätt och jämt tar sig fram mellan de nonchalanta djuren.
Vid Femundsenden, är det bussbyte och väntetid på en timma, så då räcker jag också en middag på en servering, och vad kan väl då passa bättre än dagens rätt, som är "villmarksgryte på reinsdyrkjøtt".

Hmmm, nam nam, det smakte minsann!


"Villmarkshilsen",
Anders.