Introduktion
Ungefär fyra mil sydost om den gamla staden Torun (ty. Thorn) ligger orten Nieszawa. Under svenska arméns belägring av Torun sommaren 1703 skedde i Nieszawa något som under de gångna 200 åren har blivit mer omskrivet än nästan något annat i det stora nordiska krigets historia. Vad var det då egentligen som hände? Vem kan bättre svara på den frågan än Karl XII själv? Låt oss höra vad han har att säga:
"H. General!
Rätnu bekom iagh H. Generalens brefv medh en
Pålack.
Pålacken berättar, at dhet partiet af våra, som blifvit af Pålackarne angripit, skal och af dhem blifvit aldeles öfvermästrat. Om dhet så är, så hielpert intet; och kan dhet litet giöra till saken, alenast våra man hullit sigh väl och soutinerat sin reputation till sista man.
Jagh vet I lärer redhan i stort söka till att komma på dhem och betala dhem. Dhen orten, som partiet slagets uti, måste brännas upp och alt omkringh. Och she invånare i landet, som I kan få fast och ringaste supson är på, at dhe hafvae giort något otroget, måste straxt på halfva bevis hängias upp, så at fruktan kommer och at dhe måste veta, om man begynner medh dhem, så skonas intet barnet i vaggan. Om fienden will på dhetta sättet omaka eder och gå undan, när i går åht honom, och sedan lura på att bry edre små partier, så är bäst, at I härier, sånger och bräner rundt i kring och giörer landet i een stor District aldeles öde, så at ingen [kan] komma till eder.
Elliest härifrån är nu intet stort till att berätta, utan må vij alt braff och lärer ochså bränna dhen ort Fienden låter sigh see uppå. Och nyligen hafver iagh bränt up een hel stadh och hängt bårgarna.
I dagh är Stenbocken hijt kommen med Burenskiölds partie och dhe Svänska recryter, som gåt landtvägen från Dantzik; men dhe andre äro ännu på Vitinorna. LifDragonrecryter äro och här och har iagh i hast sedt dhem, och see [de] rät braff och nyklädda uht och äro effter förslag 200 beredna, förutan 7 oberedna. G. M. Strömb[erg] har fåt 116 beredna.
Jagh förblifver H. Generalens välvillige
Carolus."(1)
Nyckelmeningen är förstås "Och nyligen hafver iagh bränt up een hel stadh och hängt bårgarna." Brevet är odaterat, men av uppgifterna om Stenbocks ankomst går det att sluta sig till att det är skrivet den 25 augusti 1703. Vilken stad avser då Karl XII? Med hjälp av ett brev från Olof Hermelin till Samuel Barck, skrivet den 23 augusti, och historieskrivaren Jöran Nordbergs Konung Carl XII:s historia kan vi med stor sannolikhet dra slutsatsen att kungen avser Nieszawa - men mer om detta senare. Låt oss först vända blickarna mot 1800-talets mitt.
Bernhard v. Beskow vs Anders
Fryxell - och deras efterföljare
I mitten av 1860-taletutbröt en ivrig polemik mellan Anders Fryxell (1795-1881) och Bernhard v. Beskow (1796-1868). En av ingredienserna i diskussionen var den senares ifrågasättande i skriften Karl XII i Alt-Ranstadt (1866) av en del brev utgivna under Karl XII:s namn. Beskows arbete utgavs åren 1868-69 i omarbetad form under titeln Karl den tolfte : en minnesbild och jag kommer fortsättningsvis att citera ur detta senare verk. Beskow kunde inte förmå sig till att tro på att Karl XII i brev till Carl Gustaf Rehnskiöld skulle ha formulerat sig "som en verklig kannibal" (s. 183), t.ex. genom att uppmana denne att hänga folk på halva bevis eller att låta en oskyldig lida snarare än att låta en skyldig slippa undan. Hur skulle Karl XII, enligt Beskow herre över sitt temperament mer än de flesta, ha kunnat undslippa sig dylika föreskrifter? Hur skulle han "som bevisligen aldrig ens i en uppsvallning av vrede, då blodet steg honom i ansigtet, yttrat ett strängt ord till någon" (s. 187) ha kunnat avkläda sig all mänsklighet? Beskow misstänkte alltså att breven helt enkelt var förfalskningar, härrörande ur samlingar uppbyggda av motståndare till enväldet.
Anders Fryxell gick 1868 till motattack i andra upplagan av sina Berättelser och utvecklade delvis sin syn på Karl XII agerande i Polen i uppsatsen Anmärkningar mot Bernhard von Beskows skrift: Karl XII i Alt-Ranstadt, publicerad i Historiskt bibliotek 1877. I den senare skriften ingår ett avsnitt som heter Karl den tolftes krigarlynne, i vilket Fryxell exemplifierar med hjälp av några av de brev som Beskow inte ville tro var äkta. Ett av dessa är det bekanta "Nieszawa-brevet", där som vi sett ovan Karl XII berättar att han nyligen har "bränt up een hel stadh och hängt bårgarna" (s. 283).
Så här nästan 150 år senare är lätt att dra på munnen åt både Beskows naiva hjältedyrkan och Fryxells envetna, okritiska förtecknande av allehanda uppgifter av mer eller mindre utpräglad anekdotkaraktär. Medan Beskow vägrade tro att hans hjälte Karl XII kunde få något så banalt som ett vredesutbrott, verkar Fryxell ha varit lika oförmögen att tänka sig att en främmande diplomats uppgifter om Karl XII:s göranden och låtanden skulle kunna vara överdrivna eller rentav felaktiga.
1885 utkom den sista del av Sveriges historia under konungarne af pfalziska huset som Fredrik Ferd. Carlson (1811-1887) lyckades färdigställa. I samband med skildringen av belägringen av Torun berättar Carlson om de svenska försöken att uppamma stöd för den Augustfientliga storpolska konfederationen. Han hävdar där att Karl XII anbefallde Rehnskiöld att som övertalningsmetod använda "eld och brand" och anför i det sammanhanget ett stycke ur "Nieszawa-brevet", bland annat den välbekanta frasen om hängningen av borgarna.
1902-1903 kom Claes Adelskölds Karl den tolfte och svenskarne, ett verk som jag dock närmast vill betrakta som "Fryxell, version 2b". Jag tänker därför inte ta upp det närmare.
I Karolinska förbundets årsbok 1914 finns en artikel av Fr. Rudolf Antoni (1886-1938) om fälttåget i Polen 1703. Antoni berättar i samband med sin redogörelse för belägringen av Torun att svenskar emellanåt blev överfallna och dödade av den polska civilbefolkningen och Karl XII till sist "då intet annat syntes hjälpa" lät "uppbränna en hel stad (Nieszawa, sydost om Thorn) och hänga dess borgare"(s. 99).
Karl XII-beundraren August Quennerstedt (1837-1926) publicerade 1916 essäsamlingen Ur Carl XII:s lefnad. Ett av bokens kapitel ägnas belägringen av Torun och där kommer författaren också in på Nieszawas öde: "Försöket att uppvigla befolkningen i nejden mot svenskarna stäfjades af Carl därmed att den lilla staden Nieszava blef bränd och några borgare hängda därför att de hjälpt till vid nedhuggandet af en liten svensk afdelning, som hållit staden besatt" (del 1, s. 83). På vilken grund Quennerstedt låter originalets "bårgarna" bli "några borgare" framgår inte, varför man misstänker att saken kan ha varit aningen känslig för honom - hade verkligen hans store hjälte låtit genomföra en veritabel massavrättning?
Frans G. Bengtsson tar givetvis också upp Nieszawa i Karl XII:s levnad (1935). Trots sina stora beundran för kungen citerar han ett långt stycke ur brevet till Rehnskiöld, noterar hårdheten i bestraffning och Quennerstedts "förhoppning" att det inte var alla borgare som hängdes. Men, säger Frans G. Bengtsson, som något närmare om denna episod inte verkar finnas bevarat är det bäst att avstå från såväl beklaganden som försök till ursäkter eller förklaringar. Han nöjer sig därför med att notera att den flitige Bibelläsaren Karl XII i varje fall hade kunnat finna åtskilliga inspiration i Gamla Testamentet, där "höga militära mönsterherrar" som Josua, David och Judas Makkabeus, "ej ogärna, och med livligt gudomligt gillande" (s. 311) praktiserade dylika metoder.
1969 publicerade den framstående Karl XII-kännaren Sven Grauers i Karolinska förbundets årsbok en artikel med titeln Karl XII:s personlighet : försök till en analys. Grauers nämner givetvis ovan citerade brev och återger nyckelfrasen. Grauers skriver sedan: "Även om den samtida krigföringen i Europa förmodligen uppvisar samma metoder, som den svenska krigsledningen i här berörda avseenden använde - de krigförandes övergrepp mot civilbefolkningen i vår egen tid sakna, alla konventioner till trots, ingalunda paralleller - är det ingen tvekan om att Karl XII genom sina direktiv personligen bär ansvaret för den totala rättslöshet, vari de icke stridande försattes." (s. 31)
Journalisten Åke Ortmark skrev 1996 en bok med titeln Ja-sägarna, i vilken Karl XII tas upp till behandling. Enligt min högst privata mening är det ett ganska egendomligt val, då ju den karolinska dagboks- och memoarlitteraturen visar upp en betydande flora av "nej-sägare", t.ex. Carl Piper, Adam Ludvig Lewenhaupt och Axel Gyllenkrook. Hur som helst, på sidan 18 dyker de hängda borgarna upp som ett exempel på "Det var också vanligt att utkräva ansvar från ett stort område om en oförrätt begåtts mot den svenska ockupationsmakten" (s. 17). Ortmark skriver även strax dessförinnan: "De besegrade och ockuperade behandlades med besinningslös hårdhet - inte alltid, men ofta."
Också på senare år har Nieszawa fortsatt att dyka upp i litteraturen. I Olof P. Bergs våldsamma uppgörelse med Karl XII i boken Carl XII och enväldet (2002) citeras de välbekanta orden och Berg fördömer kungens agerande att å ena sidan vid inmarschen i högstämda ordalag förklara sig som republikens vän och sedan å andra sidan i praktiken agera som en sentida Attila. Berg säger med ett intressant ordval att Karl XII "föregick med exemplet att skrämma befolkningen i de ockuperade områdena" genom bränningen av Nieszawa och hängningen av borgarna.
Bengt Liljegren tar i sin betydligt mer lugna biografi också upp Nieszawa och skriver (s. 125): "Och själv lade kungen inte fingrarna emellan. I augusti 1703 kunde han belåtet meddela Rehnskiöld att han nyligen hade 'bränt upp en hel stad och hängt borgarna'." Bortsett från den svårkontrollerade uppgiften om Karl XII:s sinnesstämning är det i all sin enkelhet en korrekt återgivning av den aktuella frasen. Men likt så många av sina föregångare accepterar Liljegren den såsom en korrekt redovisning av det faktiskt skedda.
En förra året utgiven svensk roman om Karl XII går väl knappast att gå förbi i det här sammanhanget, särskilt som den går ett steg längre. Författaren har sålunda inte nöjt sig med att citera de klassiska raderna utan har tagit sig för att "förbättra" dem genom att låta "bränt up een hel stadh och hängt bårgarna" ersättas av "bränt upp hela staden Niezsawa och hängt borgarna." Denna kreativa citeringsteknik gör sig naturligtvis bra i TV och den öppnar onekligen oanade möjligheter för urkundsutgivningen, men personligen tycker jag nog att det är bäst att hålla fast vid brevets verkliga innehåll.
(1). Karl XII, Konung Karl XII:s egenhändiga bref / samlade och utgifna af Ernst Carlson. - Stockholm, 1893. - S. 246-247
(Under arbete)
© Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se
Senast uppdaterad: 2006-07-16