Epistel #39 - Storm och böljor tystna ren 
Carl Michael Bellman (1740 - 1795) 

Över Bergströmskans porträtt på Liljans Krog, 
i Torshälla 


Storm och böljor tystna ren, 
himlavalvets matta sken 
mer och mer försvagas, 
ren det börjar dagas, 
molnen simma, 
kvalm och dimma 
bådar solens bleka strimma. 
Vädren spela fritt och täckt, 
fönstren ristas vid var fläkt, 
lönn och aspar susa, 
kärr och källor brusa, 
orren spelar, 
tömmar, selar 
bonden åt sin fåle delar. 
Ren i var spis 
fladdrar och fräs 
spånor och ris, 
stickor och gräs, 
redan vällingsgrytan kokar. 
Ren med yvig lugg 
torparn uti mjugg 
efter tobakselden snokar; 
och på ängen ren, 
lutad mot en sten, 
dalkarln i sin skyffel tar. 

Krögarn stöveln på sig drar, 
skurar brännvinspannan klar, 
ren i stopet fattar, 
står i dörrn och skrattar; 
pipan blossar, 
gubben trossar 
bygdens kämpar, barn och gossar. 
Gumman på sin vagn vid grind 
håller handen under kind, 
av och an hon vickar, 
slumrar in och nickar; 
solen sticker, 
gumman kvicker 
vaknar och ur stopet dricker. 
Kvarnar och hjul 
börja sin fart; 
hör, från ett skjul 
hörde du klart 
första slaget uti smedjan. 
Smeden, smal och lång, 
med en glödgad tång, 
naken ända upp till medjan, 
mellan eld och sand, 
med en pust i hand, 
sjunger nu sin morgonbön. 

Luften spelar frisk och skön, 
minsta blomma, växt och frön, 
öppna sina knoppar, 
le åt daggens droppar, 
präktigt randas, 
vällukt andas, 
med sefirens fläktar blandas. 
Skogen skymtar mörk och blå, 
berg och kullar prydda stå 
med båd' lamm och kvigor; 
bygdens barn och pigor 
gå och valla, 
le och tralla, 
sina hjordar sammankalla. 
Lärkan i skyn 
fläktar så sval, 
tuppen i byn 
flaxar och gal; 
all naturen börjar vakna 
till ny glans och prål, 
nya göromål; 
och att ingen skönhet sakna 
steg nu Movitz opp, 
tog sin färgekopp, 
satt' sig vid sin tavla ner 

Nå, Bergströmskan, vad jag ser, 
med bindemössa, kors jag ber, 
bröstbukett i barmen 
och en mops på armen, 
girandoller, 
parasoller, 
ve den Movitz, tocken fjoller! 
Nå, så dumt, jag dör av skratt; 
se den son med schäferhatt, 
präktig som en annan, 
med en musch i pannan. 
Såg jag maken! 
Isterhaken 
hänger på den gamla draken. 
Bröstet så spänt 
skjuter hon fram, 
åh, excellent 
Liljans madam 
har du skildrat, bror, på väven. 
Men säj mig reson: 
varför sitter hon 
med en fågel uti näven? 
Jo, reson är den, 
att dess äkta vän, 
fader Bergström, lever än.