Epistel #65 - Movitz med flor om armen, hålt! 
Carl Michael Bellman (1740 - 1795) 

Om styrmansdottren Gretgens död på fabriken 


Movitz med flor om armen, hålt! 
I en mörkblå kolt 
kommer han så stolt. 				Fin. 
Svart väst, gröna byxor, nå, 
gult gehäng, hå hå, 
och stövletter på! 
Varifrån kommer du nu, Movitz? Ditt öga det blöder. 
Gevär ! - Ifrån gravölsgåln på Söder. 		D.C. 

Jag stått i fyra timmar jämnt, 
skuffat mot och klämt, 
korsgeväret skämt, 				Fin. 
krögarn i gravölsgåln, den hund, 
far på Gröna Lund, 
slog en tand ur mund. 
Se på, när jag talar, tändren de skallra i truten 
Gapa! Oxeltanden är utbruten. 			D.C. 

Vad harm! Mitt öga går i gråt; 
uppå denna stråt 
såg jag Charons båt; 				Fin. 
en nymf uti Fröjas gård 
döden, grym och hård, 
lämnat i hans vård. 
Gretgen ned på klädsfabriken - du henne ju kände - 
gitår! - är en ängel nu, min frände.		D.C.

Gretgen, ack, hon till svepning har 
fina bolstervar; 
täckt sin slöja drar. 				Fin. 
Dess hand för en frisk tulpan; 
skada att dess blan 
lukta litet tran. 
Nattyg, klippingshandskar, fransar dess vålnad utsira; 
kärlek bryter vid dess ben sin spira.		D.C. 

Min nymf, hon skull' förlovad bli; 
fästman står, lät si, 
vid artilleri. 					Fin. 
Kapten heter - vänta, hör - 
det oss lika gör, 
Gretgen ändå dör. 
En nymf, vacker, hur jag henne för ögat nu vänder, 
högt bröst, kullrig länd och vita händer. 	D.C. 

Den eld som utav himlens hand 
gör naturens band 
i båd' våg och land, 				Fin. 
brann här; se i vår klenod, 
se i detta blod 
Fröjas ärestod! 
Hon kall! Lät oss alla varma i hjärtat nu vara; 
Vid glas vi vår sorgesång förklara. 		D.C.