Epistel #66 - Se var Movitz sitter där 
Carl Michael Bellman (1740 - 1795) 

Till Movitz målare 


Se var Movitz sitter där 
vid sin tavla, tyst och kär, 
	ler och målar 
	med ett ljuvt besvär. 
Verkstan glimmar glad och ljus, 
full med pottor, krukor, krus, 
	glas och skålar, 
	guld och glittergrus. 
Präktigt sig en ställning för vårt öga höjer, 
där den spända duken sträckcs kall och flat; 
framför sitter Movitz och sin pensel böjer, 
bildar en herdinna med sitt blomsterfat; 
	av dess mun, söt som suckat, 
	varje kyss värd en dukat. 

Gubben ser för rolig ut 
med filtmössa och syrtut, 
	penslar, stifter, 
	blandas var minut. 
I livstycket vitt och blått 
har han mässingsknappar fått; 
	tröjan skiftar 
	purpur, gult och grått. 
Av grönt sidentyg märk ögonskärmen prålar, 
som den röda näsan ger en skugga grön. 
Två glasögon vid var tinning skjuts med nålar, 
när han tyst proberar sina färgerön. 
	Movitz, gör din tavla skön; 
	drick och tag din arbetslön! 

Töm din flaska, giv dig tid, 
sen i din olymp i frid 
	värm ditt snille 
	och din teckning sprid! 
Blunda vid vart penseldrag, 
giv din skönhet det behag, 
	som du ville 
	på din bröllopsdag. 
Än själv Fröja kring hans vackra ämne svävar, 
än en Astrilds pil hans bröst tillintetgör; 
än han vid den lätta penseln ler och bävar, 
än inom ett rosigt flor två prickar strör. 
	Movitz, du ej teckna bör 
	vad Apelles blott tillhör. 

Se herdinnan trind och snörd, 
uppå Astrilds vingar förd, 
	var hon sitter, 
	stor till blod och börd. 
Håret, som bland pärlor knyts, 
uti mörka bucklor bryts; 
	blodet spritter; 
	ögats eld förbyts. 
Bröstet sväller högt, och var gång nymfen andas, 
blixtrar fram ett kors, ett halskors av rubin. 
Framför bröstet flor och blommor sammanblandas; 
tröjan snörd och livet är av karmosin. 
	Knappt Apelles' pensel fin 
	bildat har så skön cousine. 

Movitz i sin andakt dör, 
när han sist i vågor strör 
	tvenne prickar 
	med ett flor framför. 
Märk, hans eld är fin och stor; 
täckt de gömmas i ett flor. 
	Gubben nickar  
	och på nymfen glor. 
Nymfen hon småskrattar, runkar huvud, tiger, 
lossar på sitt pärlband, knyter sin salopp, 
fläktar med solfjädren, sen med små intriger 
narrar gubben från sin tavla stiga opp, 
	där han i sin blomsterknopp 
	bildar Fröjas vackra kropp.