[text- diktarkivet] | [tillbaks index] | [Den svenska teatern]
[General Pechlins sista dagar i frihet]

MASKERADBALEN MARS 1792

Den svenska teatern

General Pechlins sista dagar i frihet

[topp]

[De adeliga mördade kung Gustaf - skillingtryck]

General Pechlins sista dagar i frihet
Text: M. J. Crusenstolpe

Teatern föreställer General Pechlins våning i Stockholm

Första akten januari 1792.
Andra akten mars samma år.

Personer

General Carl Fredrik Pechlin
Baron  Thure Johan Bjelke
Överstelöjtnant Karl Pontus Lilljehorn
Greve Adolf Ribbing
Greve Klas Fredrik Horn
Greve Magnus Ericsson Brahe
Kanslirådet von Engeström
Sekreteraren von Engeström
Betjänten
General Klingspor

Första akten


Första uppträdet

General Pechlins arbetsrum.

Baron Bjelke, General Pechlin


Bjelke:


Lägg bort all förställning, herr general! med mig behövs den icke. Jag har redan trampat ut barnskorna. Vid femti års ålder gör man ej mer några dårsprång.

Pechlin:


Och med barons förmögenhet har man dessutom åtskilligt att vedervåga.

Bjelke:


Men så länge den här galningen lever och regerar, finnes i Sverige ingen säkerhet, varken för egendom eller liv.

Pechlin:


Det är märkligt att höra hans egna skötebarn och deras anhöriga tala ur sådan ton. Er svärmor är faster till Adlerbeth, som upphov sin röst emot honom anno 89 på rikssalen. Sådant visar huru han är känd av sina närmaste.

Bjelke:


Innan vi veta ordet av, så plundrar han banken.

Pechlin:


Den lusten måste man nödvändigt betaga honom.

Bjelke:


Och det kan endast ske på två sätt: en statsvälvning som i Frankrike, eller ock att helt simpelt skjuta honom för pannan. Det är icke att krusa med.

Pechlin:


Nå ... 'utan krus' då ... om det för oss ginare till målet. Ett huvudvillkor dock därjämte: att säkerhetsakten gör sin upphovsman sällskap på den sista färden.

Bjelke:


Ja, det förstås. Vi måste införa engelska regeringssättet, så vida icke kanske hälst det nya amerikanska.

Pechlin:


Det är ännu, som ordspråket säger: nytt öl och litet avdrucket. Efter femtio års erfarenhet, om den amerikanska regeringsformen bär sig länge, kan man börja tala om den som mönster. Det engelska regeringssättet ville jag hellre gå in på; med en och annan förändring, naturligtvis, lämpad efter våra förhållanden. Sätt upp sina tankar skriftligen, och låt mig därvid foga mina anmärkningar. Vi kasta sedan, för alla händelser papperet på eldbrasan.

Bjelke:


Jag hade just tänkt föreslå generalen detsamma. Tiden är inne, då en genomgripande förändring måste tillvägabringas i Sverige, och generalen är den ende, som är vuxen att ställa sig i spetsen för ett sådant företag.

Pechlin:


Liksom ni, herr baron, att utarbeta planen; men dennas tillvaro blir alltid en hemlighet endast oss bägge emellan, och vi giva varandra vårt riddersmannaord, att om den misslyckas, taga vi hemligheten med oss i graven och hasta att där sätta den i säkerhet. Går ni in på villkoret?

Bjelke:


Ja (sträcker Pechlin handen) där har generalen mitt hedersord. Så sant Gud lever och jag vill ärva saligheten, skall jag troget hålla det!

Pechlin:


Men under tiden, medan man lurar på att införa ett annat regeringssätt, är någon tillsvidare-regering nödvändig. Ingenting lånar sig därtill lämpligare än en förmyndarestyrelse, vid vars slut man har fria händer. Således änkedrottningen som icke alls förstår sig på statssaker, och prins Fredrik, som på en gång är medgörlig och ordhållig, vore de bästa att sätta i spetsen, under den unge konungens minderårighet. Därigenom droge man ock på sin sida dem, som hänga fast vid regerande huset.

Bjelke:


Vad tänker generalen göra av hertig Karl?

Pechlin:


Låta honom plantera sin kål på Rosersberg och smeka sina donnor så mycket honom lyster. Han har för mycken åtrå efter makt, ligger för djupt invecklad i sin äldste brors, kungens, ränker, och betedde sig alltför dubbelt anno 89, att man skulle kunna lita på den nådige herren.

Bjelke:


Ganska sant! Jag skyndar således, att enligt generalens önskan kasta ut mina tankar på papperet.

(Baron Bjelke lämnar scenen)


Pechlin:


(ensam)

Det är en duglig karl, den där: ypperliga förståndsgåvor och redighet, mogna kunskaper och en okuvlig sinnesfasthet; ... den ende bland våra vänner, som riktigt förstår att sköta pennan; ... Litet för envis, kanske, men i alla fall en man, åt vilken man kan förtro sig ... särdeles efter överenskommelsen, att låta döden försegla munnen.


Andra uppträdet

Karl Pontus Lilljehorn, General Pechlin


Lilljehorn:


Generalen har således låtit övertala sig att resa till Gävle?

Pechlin:


För att i och med detsamma säga riksdagarna ett evigt farväl, ja. Sedermera slår jag mig till vila med mina 72 år; röker min pipa; steker mina äpplen vid kakelugnen; glammar med de vänner, som gör mitt hus den äran, och låter världen hava sin gång.

Lilljehorn:


Vid allt vad heligt är! övergiv ej fosterlandet och dess sanna vänner i nu förestående brydsamma omständigheter. Generalen behövs nu, bättre än någonsin.

Pechlin:


Skulle någonting ovanligt vara å bane?

Lilljehorn:


Flera regementen, och bland dem gardet, ha fått befallning att tåga till riksdagsorten, och äro försedda med skarpa skott. Våld och arresteringar förestå nu, som sist, kanske till och med av allvarsammare art än då.

Pechlin:


Med säkerhetsakten och rådkammarens upplösning har laglöshetens och godtyckets tidevarv vidtagit.

Lilljehorn:


Efter 89 i Sverige tycks Gustav III vara sinnad att fortsätta den dans, som med 89 slöts för Bourbonerne i Frankrike. Hela hans styrelse är en kedja av statskupper och bastiljer ... Vad är herr generalens tanke om slutet på allt detta?

Pechlin:


Det var just det jag nu ärnade fråga er, herr överstelöjtnant.

Lilljehorn:


(överaskad)

Min tanke ... jag tycker ... men om det skrider till ytterlighet, borde man väl kunna, med gott samvete, möta våld med våld.


Pechlin:


Min mening också, ja ... I händelse det skulle bringas till utbrott vid riksdagen i Gävle och en statsvälvning blir oundviklig, är ingenting mer av nöden än lugnets vidmakthållande i huvudstaden. Tror herr överstelöjtnanten, att i det avseendet garnisonen är pålitlig?

Lilljehorn:


Första gardet ansvarar jag för.

Pechlin:


Det är redan en stor sak. Överste Gyllengranat har väl icke på länge gjort mig den äran; men av major Hartmansdorffs och baron Ehrensvärds yttranden tycker jag mig böra sluta, att artilleriets sinnesstämning är sådan, man kan önska. Emellertid vore icke ur vägen, att herr överstelöjtnanten vidtalade de herrarne, liksom av sig själv och ur synpunkten att artilleriet måtte göra gemensam sak till det allmänna bästa med gardet, när det gäller.

Lilljehorn:


Lita på mitt nit, herr general, och på mitt och alla våra vänners oinskränkta förtroende till generalens erfarenhet och omdöme.

Pechlin:


I så här beskaffade värv bör en var synnerligast lita på sig själv och förtro sig åt så få som möjligt; det är en huvudsak. För välviljan är jag dock alltid förbunden och skall besvara överstelöjtnanten förtroende med ett annat. Det glunkas att er bror, landshövdingen i Älvsborgs län, är påtänkt till lantmarskalk. Tillstryk honom att undanbedja sig den nåden. Det är en äventyrlig post, i fall det blir allvar utav och kommer att gå hett till. Torde hända att adelns ordförande till och med blottställes för faror, och den kalken ville jag gärna bespara vänner och deras anhöriga.

Lilljehorn:


Av hjärtat tackar jag generalen för detta vänskapsfulla meddelande, och utfäster mig föranstalta, att min bror skall avsäga sig, i fall han kommer i fråga.
(lämnar scenen)

Pechlin:


(ensam)

Att avlägsna brodern från lantmarskalkstolen ... var ett nödvändigt försiktighetsmått - eljest kunde den här andre bliva omvänd och sluta sin enskilda fred, med uppoffrande av oss andra såsom ett bland fredsvillkoren.


Tredje uppträdet

General Pechlin, Adolf Ribbing


Pechlin:


Välkommen, min greve! I dag äro ej alla getterna hemma, kan jag se: upprörd, bister, brusande (skakar huvudet) den ungdomen! den ungdomen!

Ribbing:


Ung eller gammal, herr general! kan en hederlig karl och fosterlandsvän omöjligt vara vittne till allt detta våld, detta förtryck, dessa skändligheter och styggelser, utan att känna sitt blod svalla. Illasinnade rådgivare och skvallerbyttor föra den styrande bakom ljuset och bedraga honom. Sådan är mänsklighetens lott, från vilken ingen krona befrias. Dessa vårt släktes missfoster, medborgares förtryckare och folkets iglar, höra illa, berätta värre och tillstyrka allrasämst. Men oss tillhörer det, oss, det första ståndet i riket, ett högaktningsvärt och av sina konungar städse högaktat stånd, att inför majestätet tala sanningens och frihetens språk.

Pechlin:


Om ändå därmed något kunde uträttas! ja ... Stiltje plägar gemenligen följa på stormen ... Är eljest någon särskild anledning för handen till grevens sinnesrörelse?

Ribbing:


Vet generalen icke, att garderna tåga till Gävle med skarpt förråd?

Pechlin:


(småskrattande)

För att hålla ständerna i späkt och lagom, jo ... Emellertid är bäst att förbliva stilla - tills vidare.


Ribbing:


Skola svenskarne, de friborne svenskarne! låta behandla sig som ryska slavar, och tillåta förtryckaren att oförsynt trampa både frihet och lagar under fötterna: Är det generalens mening?

Pechlin:


Min mening är, att man uti ingen händelse förhastar och förlöper sig. Nu är rätta sättet: att väl hålla sig beredd att möta våld mot våld, men icke desto mindre synas gå endast försvarsvis till väga. Den här riksdagen gäller pungen, det vet hela världen, och det har redan visat sig på valen till riksdagsmän för huvudstaden, att kungens insteg hos borgerskapet börja vrida sig på råsten.

Ribbing:


Och känner generalen vartill penningar nu egentligen behövas?

Pechlin:


Att betala det nyss överståndna härliga kriget, kan jag tänka ...

Ribbing:


(faller in)

Och att börja ett nytt. Han vill återupprätta den enväldiga tronen i Frankrike, där man nu mera andas endast frihet och jämlikhet.


Pechlin:


På schavotterna, ja! ... Envälde först och nävrätten sedan; så blir det evinnerliga.

Ribbing:


Men om hundratals huvuden kunna räddas därmed, att man sätter ett enda ur författning att skada? i Sverige t. ex. ...

Pechlin:


(avbryter; men med köld)

Hundra mot ett! ... Den som stakar sig på uträkningen, är åtminstone icke stark aritmetikus.


Ribbing:


(livligt)

Vi tyckas förstå varandra. Generalen känner ju ordspråket: hugg huvudet av gåsen så kacklar hon icke.


Pechlin:


(forskande)

Och sedan?


Ribbing:


(med hänryckning)

Enväldets avskaffande ungefär som i Frankrike, det nya Frankrike!


Pechlin:


(kallt)

Ungefär ... ja; behövliga förändringar naturligtvis oberäknade.


Ribbing:


(häftigt)

Blott icke i alltför gammalmodig anda, herr baron!


Pechlin:

Lugna sig, min greve. Jag står för nära graven att hålla hela banken på ett enda kort; men vid 27 års ålder tager den där uppbrusningen sig likväl ingalunda illa ut.


Ribbing:


Jag vet ej, om jag bör tacka för eller finna mig stött av sådana artigheter. Med generalen är det ej gott att känna, på vad fot man står.

Pechlin:


(småleende)

Men det känna vi ju bägge, att just nu behöva vi varandra. Gemensam sak därför, att börja med, åtminstone. Framdeles blir tids nog att avgöra skiljaktigheterna. När allting här är undangjort, som snart måste göras, har greven både livet och världen öppna för sig, och kan verkliggöra sin älsklingsplan att resa ut, om det icke synes rätt trevligt här hemma.


Ribbing:


Ja, det är avgjort, jag reser till Frankrike.
(lämnar scenen)

Pechlin:


(ensam)

Lycksam resa! ... av brushuvuden hava vi mer än nog i alla fall här hemma ... Till chock, å ja! ävensom till förladdning; men sedan ... ju längre borta, desto bättre! ....


Fjärde uppträdet

Greve Klas Fredrik Horn, General Pechlin


Horn:


Att föra bort honom är omöjligt. Vakten skulle göra larm. Anckarström och jag följdes åt till Haga, för att utfundera någon lämplig punkt, där överraskningen kunde ske; men sådant är icke att tänka på.

Pechlin:


Således gick den planen upp i rök ... och vi få låta sakerna hava sin gång ... tills vidare.

Horn:


(häftigt)

Därifrån bevare oss Gud! Generalen skall veta, att Anckarström är en riktig baddare, som ej släpper en sak, den han en gång satt sig i sinnet. Två gånger har han redan varit i begrepp att expediera tyrannen: ena gången med en pistol genom fönstren i det stora samtalsrummet på Haga; men då var var hans utseende så blekt och förstört, att vi hoppades han ej skulle ha många timmar igen, innan han fore hädan, utan någons påskyndande biträde. Andra gången ärnade Anckarström passa på honom, då han vid ett skådespel ginge ur sin lilla loge; men kungen uteblev den aftonen. Anckarström är beredd att för ett stort ändamål våga liv mot liv.


Pechlin:


(med låtsad förvåning)

Verkligen?


Horn:


På det generalen själv må kunna övertyga sig, skall jag föra honom med mig hit.

Pechlin:


(kärvt)

Gör sig därmed ej omak, min greve ... Jag känner honom redan något. (Förbindligt) Dessutom är grevens ord och omdöme tillräckliga för mitt eget. Till undvikande av uppseende vore bäst, att han endast rådgjorde med greven själv och Ribbingen, efter herrarne äro med honom mera bekanta. Oss bägge emellan kunna ingås förtroenden om vad som bör göras ... även av kapten Anckarström.


Horn:


Nå, som herr generalen befaller! - Men nu till något annat, likväl angående samma sak. Hertigen, som i början synts tvehågsen, har nu samtyckt att taga förbundet under sin högsta ledning och beskydd; gillar fullkomligt våra - eller rättare; herr generalens planer; och önskar av herr generalen få en skriftlig uppsats på de trupper, man har att lita på, ävensom personer, som äro invigda i hemligheten.

Pechlin:


(efter något besinnande)

Vid alla tillfällen igenkänner man den ädle furstens visa omhugsan. Fördömda ålderdomsbräckligheter! Mitt hjärta åtrår att lyda; men den darrande handen är gensträvig. Sitt därför vackert ned, herr greve, och skriv: jag skall förstava.

(Kammarjunkaren greve Horn efterkom Pechlins önskan, tog pennan och upptecknade vad generalen förestavade:


Pechlin:


Med tillhjälp av gamla gardet, artilleriet, änkedrottningens regemente samt flera talrika flockar av borgerskapet kan, så snart konungen är undanröjd, hertigen när han vill göra en statsvälvning. Detta veta nogsamt: grevarne Brahe, Horn och Ribbing, bröderna von Engeström, överstelöjtnant Lilljehorn, major von Hartmansdorff, kapten Anckarström, löjtnanten baron Ehrensvärd samt före detta generalmajoren Pechlin, friherre von Löwenbach.

(Horn fortfor att hålla pennan färdig till skrivning och betraktade Pechlin frågande.)


Pechlin:


Har greven satt punkt?

Horn:


Ja visst; och väntar på fortsättningen.

Pechlin:


(kallt)

Punkt, det vill ju säga: slut.


Horn:


(förvånad och med misstroende)

Har herr generalen ej lämnat några flera del av förehavandet?


Pechlin:


(likgiltigt)

Nej; inga åtminstone som jag med visshet kan erinra mig; och att i ett så beskaffat ämne löpa med gissningar vore både äventyrligt och mot hertigen vanvördigt.

(Horn lägger pennan från sig, sandar på papperet, hopvecklar det vårdslöst och stoppar det i fickan samt ställer sig hastigt upp och misslynt från skrivbordet)


Horn:


Jag fruktar att hans kungl. höghet finner ringa nöje av denna uppsats.

Pechlin:


Det skulle gräma mig in i själen.

(Greve Horn lämnar scenen)


Pechlin:


(ensam)

Det är vad jag åsyftat. Den nådiga herren blir aldrig att lita på. Han sålde svenska krigslyckan åt Katarina 1788 och svenska friheten åt Gustav 1789. Han skulle sälja allas våra liv åt den mestbjudande. Således fick han nu av mig veta just nätt och jämnt - vad han visste förut ... Förtro sig åt den! ... och åt Horn sedan ... Hans far var Gustavsvän, ända till galenskap, och är nu hans fiende mera än någon annan ...


Femte uppträdet

Greve Brahe, General Pechlin, Betjänt


Brahe:


(skyggt blickande omkring sig)

Är generalen ensam, och äro vi fullkomligt trygga för överraskning?

(Pechlin ringer. En betjänt inträder)


Pechlin:


Ingen, eho det vara må, slipper i förmiddag in hos mig. Alla främmande svaras, att jag är sjuk: mina anhöriga, att jag vill vara ensam. - Gå! - (betjänten lämnar scenen) Se så, hans excellens, nu bliva vi ostörda.

Brahe:


Omständigheterna börja antaga ett så hotande utseende, att det vore väl om det avgörande steget kunde påskyndas.

Pechlin:


Sapperment! det hade just varit adelns element, om icke den här kungen förverkligat allt vad krigare heter. Vi bägge äro ur tjänst, så att hans excellens ej kan taga anmärkningen illa.

Brahe:


Den här borgmästaren Håkansson och den där prästen Wallqvist och slutligen våra färska kamrater av Låstbom, av Ugglas och av Nordin. färdiga till de lagstridigaste och ursinnigaste handlingar, för att göra kungen till viljes och innästla sig i hans bevågenhet: vart skall detta slutligen taga vägen? Sverige är förlorat, sedan han kastat sig i armarne på dessa människor, utan heder, smvete och ... (tystnar).

Pechlin:


Och utan namn, sedan, vill hans excellens säga ... ja. --

Brahe:


Jag begriper icke, huru en kung, som varit så ridderlig sinnad, som Gustav III, kunnat sjunka till sådana förtrogna.

Pechlin:


Rådkammarens sprängning, varpå började arbetas på anno 56, skulle nödvändigt föra oss till den punkt, där vi nu befinna oss. 1720 års regeringsform höll tockna smilaxar på mattan och ifrån statsvärven ... Men ursäkta, hans excellens! Icke var det för detta samtal, vi behövde så mycken varsamhet, för att få bli mellan fyra ögon?

Brahe:


(brydd)

Ni vet väl, min general, att greve Cronstedt i Gävle fått tjänstledighet, och att i hans ställe landshövdingen i Falun herr av Nordin blivit tillika förordnad, både att vara landhövding och ståthållare, det vill säga: polismästare under riksdagen i Gävle?


Pechlin:


Samma historia således på nytt igen, som den vi hade 89 i Stockholm, då riksrådet Karl Sparre gjordes sjuk och greve Munck blev överståthållare.

Brahe:


Ja, och så mycket värre, som Munck endast är fräck och tilltagsen; men Nordin tillika bakslug.

Pechlin:


Det blir väl då fråga för fosterlandsvännerna att krypa i kurran igen, som det skedde 89.

Brahe:


(hastigt)

Skulle det verkligen vara generalens mening, att man en gång till bör underkasta sig en sådan behandling?


Pechlin:


I den händelse, att ingenting bättre kan göras, ja.

Brahe:


Men det är ju därpå våra överläggningar gå ut?

Pechlin:


Tillåt mig vara uppriktig (spefullt och spejande) Hans excellens, som står kungen nära och även har honom att tacka för stora utmärkelser, kan endast av ögonblickligt missförstånd eller missnöje befinna sig på vår linje, och skulle tvivelsutan rygga vid tanken på något genomgripande förfogannde.

Brahe:


(okonstlat)

För ingen del, herr general! Ställ mig blott på prov.


Pechlin:


Nå, se det förändrar saken. Om således en person måste sättas ur tillfälle att skada, och det till vad pris som hälst? (tvärtystnande).

Brahe:


Det är just min tanke också.

Pechlin:


Så bleve säkerhetsakten i och med detsamma tillintetgjoprd.

Brahe:


Naturligtvis.

Pechlin:


Det kinkigaste blir att upprätthålla tronföljden.

Brahe:


Om det lapprit behöver man ej mycket bekymra sig.

Pechlin:


Verkligen? ... För fjorton år sedan, anno 78, bodde jag på landet, nere i Småland. Man berättade mig, att adeln då bestämt och i rörande ordalag skall förklarat sig vilja i alla skiften dela ljuvt och lett med den nyfödde tronföljaren.

Brahe:


(förlägen)

Det var jag, som då talade å adelns vägnar ... Vad ville ni väl jag skulle göra ... De där etikettsgrannlåterna vid högtidliga tillfällen förbinda ju i alla fall aldrig till någonting.


Pechlin:


Så snart vi äro kvitt den fördomen och således hava fria händer, bliva olägenheterna av 43 års valakt lätt avhulpna.

Brahe:


(häftigt)

Er mening kan väl icke vara, att glömma hertig Karls rättmätiga anspråk?


Pechlin:


Bevars, ingalunda. Så stora tjänster mot riket och landsmän kunna visst aldrig förgätas. Det var endast min tanke, att åter bringa själva regentmakten inom skrankorna.

Brahe:


Blott dessa icke göras så trånga, som ...(hejdar sig)

Pechlin:


Som de befunnos anno 56, vill hans excellens säga. (Listigt) Den som ändå riktigt visste, till vilka utfästelser hans kungl. höghet vore beredvillig?

Brahe:


Kors! vet ni icke det redan? Då kan ju jag upplysa herr generalen, att hertigen först och främst vill kungligt belöna de fosterlandsvänner, som förhjälpa honom till högsta makten.

Pechlin:

Och det med rätta, ja

Brahe:


Generalen själv, t. ex., som allt hittills blivit orättvist förbigången med gula bandet, kan räkna på att få det av hertigen, vid första utnämning.

Pechlin:


(spefullt småleende)

Det blå vore lämpligare för hans excellens. Det bör bli den första akt av rättvisa å hertigens sida, om endast dessförinnan den sista å konungens åtminstone bleve en av de erforderliga föregående kraschanerna ... Vem skulle nu emellertid icke med nöje offra sista blodsdroppen, för att tjäna en så ädelmodig och erkännsam furste? ... (Forskande) Kanhända att några egentliga inskränkningar av makten i hans hand ej vore av nöden?


Brahe:


(upprymd)

Just så tänker jag också; men jag fruktade, att finna generalen envis i den punkten. Det fägnar mig av själ och hjärta, att vi nu bättre förstå och lärt känna varandra.
(lämnar scenen)


Pechlin:


(ensam)

Aha! Hertig Karl vill röja säkerhetsaktens upphovsman ur vägen, för att själv sedermera styra med samma envälde ... Ne-ej! Det måste i främsta rummet förbommas ... Jag förbliver vid min övertygelse, att Fredrik passar oss bättre än Karl; men varsamt måste den strängen vidröras; ty den äldre nådige herrens anhängare äro både ivrigast och manstarkast ... Nu kröp det ur det här enfaldiga våpet, att man tänker stryka mig om munnen med ett brett ordensband ... Tack vackert! ... Sådan strunt sätter jag mig över. Tocket kan anstå en Brahe; där stode i sådant fall insatsen och vinsten i lika förhållande ... När har man någonsin hört talas om någon Brahe, som lett en statsvälvning ... utom anno 56 ... nå, nå, den blev också därefter.


Sjätte uppträdet

General Pechlin, Kanslirådet von Engeström, Sekreteraren von Engeström


Pechlin:


(sträcker händerna åt bröderna: kanslirådet samt sekreteraren von Engeström, vilka på en gång inträder)

Nå, Gud ske lov! två trofasta vänner, två kloka och begripliga vänner, ja. Det är i sanning hög tid. Utbrottet nalkas med stora steg, och ännu är planen till det väsentligaste, till själva statsförändringen, oavgjord.


Kanslirådet:


Jag trodde alla vara ense: att änkedrottningen skall sättas i spetsen för förmyndareregeringen och till sitt biträde kalla hertig Karl och riksdrotset samt ...

Sekreteraren:


(faller in)

Omöjligt! Hertigen går aldrig in på, att bli endast underordnad och medregent åt änkedrottningen. Så mycket har jag hört ur hans egen mun. Kronprinsens anspråk på tronen måste försvinna tillika med fadern, och Karl genast vid den andres död utropas till efterträdare; eljest tager han sin hand från oss och samtycker icke att låta röja brodern ur vägen.


Pechlin:


Nej, nej ... jo, jo men ... ja

Kanslirådet:


I detta, liksom i allt övrigt, som angår denna sak, göra vi bäst, min kära bror, att inhämta herr generalens omdöme, innan vi fatta beslut.

Sekreteraren:


Det är just min tanke. (Kort uppehåll. Pechlin syntes vara tankspridd och tiger) Skulle herr generalen täckas låta oss höra sin mening.

Pechlin:


Således: en väl kringskansad lagbunden konungamakt, en förbättrad upplaga av 1720 års regeringsform. Det mest gynnsamma för dess betryggande vore utan gensägelse en förmyndarestyrelse; men huruvida den skall uppdragas åt änkedrottningen, eller någondera av hertigarne, beror på vilkendera finnes mest benägen att avsvärja enväldet.

Sekreteraren:


Det är ganska säkert hertig Karl. Han går in på vilka begivanden som hälst, blott han blir kung.

Pechlin:


Nå, allt för gärna ... Huvudsaken blir i alla fall rådkammaren.

Kanslirådet:


Och främsta platsen där tillhör naturligtvis herr generalen själv.

Pechlin:


Stor tack för hågkomsten och förtroendet; men jag sitter hellre hemma i mitt hus. Vilka äro eljest mina vänners kandidater?

Kanslirådet:


Riksrådet Rosen, generalerna Duwall och Horn.

Pechlin:


Å ja, Rosen är ingenting att invände emot: Duwall är pålitlig i alla skiften; det visade han som lantmarskalk anno 86, och även som riksdagsman 89: Horn skall väl ha upprättelse för sin oskyldiga arrest anno 89; dessutom är hans herr son en bland våra ivrigaste medhjälpare.

Kanslirådet:


Det gläder oss, att herr generalen gillar vår åsikt.

Sekreteraren:


Och det kommer att göra hertigen ett utomordentligt nöje.

Pechlin:


Den vise, ädle och ädelmodige fursten, ja ... Emellertid hänger hans, Sveriges och vårt eget öde, mina herrar, vid detta tillfälle på en enda liten omständighet, eller rättare sagt: på ögonblicket.

Bröderna von Engeström:


(på en gång)

Huru så?


Pechlin:


De nya regeringslagarna och den nya regeringspersonalen måste förkunnas i samma stund som Gustav III:s hädanfärd; ... i nästa vore det kanske redan för sent. Om hans nuvarande anhängare få tid på sig, så bli det de som skörda vad vi utså.

Bröderna von Engeström:


(på en gång)

Ganska sant.


Pechlin:


Således, mina värdaste vänner: 'Le roi est mort, vive le roi!' (småskrattande) Det är ju fullkomligt i kung Gustavs egen styl ... Konungst ... fransyskt ... bourbonskt ... Vi fästa därvid blott ett enda litet nota bene: 'leve konungen enligt 1720 års regeringsform!'

Ridå


Andra akten


Första uppträdet

General Pechlin, Betjänten

General Pechlins sängkammare. Natten till den 17 mars 1792.

På nattduksbordet flämtar en lampa. Pechlin ligger avklädd i sin säng. Vägguret slår halv tolv.


Pechlin:


Snart midnatt, och ingenting hörs ännu utav! ... kanske har hjärtat börjat bulta, när fingret skulle klämma till trycket? ... Det är till och med allt för möjligt, ja; sådana mjölkfingrar är det, som den här veklingens regeringssätt uppammat ... Eller kanske räven själv känt väder av saxen? ... Också det är ganska troligt. Så många snushanar, som fått del av förehavandet, är det mer än lyckligt om hemligheten kan bevaras ...; det skulle sannfärdeligen mera förtryta än överraska mig, om någon av dem. som varit kyndigast vid våra rådplägningar sadlade om, när det nu äntligen skall gälla, och sökte göra sig grön hos Caesar Don Quixote med att fötälja honom alltsammans och giva an oss allihop ... En klok och förfaren man är således alltid på sin vakt, och jag har tagit mina mått och steg ... bland annat: aldrig talat med fler än en i sänder, mellan fyra ögon. Går allt åt fanders, så skola de åtminstone mot mig sakna laga bevis ...

(ett starkt bultande på porten hördes)

Nå äntligen.

(låtsas sova)


Betjänten:


Sover herr generalen?

(Pechlin slår upp ögonen, gnuggar dem, gäspar och ser förvånad på betjänten)


Pechlin:


Vad är på färde? Varför stör ni min sömn?

Betjänten:


Det bultar häftigt på porten: skall jag öppna?

Pechlin:


Vem är det; och vad vill man så här dags?

Betjänten:


De vilja varken säga sina namn eller sitt ärende.

Pechlin:


Bed dem då gå sin väg och icke störa folks nattro, och gå ni sedan och lägg er igen.

(Betjänten lämnar scenen)


Pechlin:


(ensam)

Således har hela planen efter all sannolikhet gått upp i rök, ja! Om det slagit in efter uträkning, skulle det hörts ett helt annat väsende i staden. Våra vänner hade då icke kommit så här smygande hit hem till mig och varit rädda att namngiva sig för husfolket och yppa vad de ville ... så vida icke den här var den förste, blott skickad som förbud åt partiet ... Nå nå, det kommer snart att visa sig; de andra äro då ej långt efter.

(Nytt och häftigt bultande hördes på porten. Efter en stund inträder betjänten ånyo)


Betjänten:


Nu begära ett par till att slippa in hos herr generalen i ett angeläget ärende: men varom detta handlar vilja de lika litet göra någon annan reda för, som för vad de heta.

(Pechlin sätter sig upp i sängen och låtsas bli ond)


Pechlin:


Det oförskämda packet, som ej unnar en gammal man sin nattro! Visa genast av dem och det rätt allvarligt, en gång för alla. Skulle sedermera några fridstörare inställa sig under loppet av natten, så kör dem i ögonblicket på porten och hota med polisen, utan att oroa mig med någon anmälan därom förr, än ni bär in mitt kaffe i morgon bittida.

(Betjänten lämnar scenen)


Pechlin:


(ensam)

Nu tar jag för avgjort, att alltsammans misslyckats. Blir det något skall efteråt, så vill jag åtminstone ej det må se ut, som de sammansvurna haft sitt tillhåll hos mig ... Skulle, mot min förmodan, saken slagit väl ut och endast de utskickade burit sig tafatt åt; så kommer nog herregårdsbud från slottet och ger sig tillkänna på sådant sätt att portvakten öppnar, mig oåtspord ...

(vänder sig mot väggen för att sova)


Ridå ner.

(sängen bärs ut.)

Ridå upp.


Andra uppträdet

Pechlins arbetsrum

General Pechlin, Baron Bjelke

(General Pechlin står och värmer sig med händerna i kors på ryggen och denna vänd åt brasan i kakelugnen.
Baron Bjelke inträder)


Bjelke:


Allt är förlorat!

Pechlin:


Och ohjälpligt, ja.

Bjelke:


Anckarström sköt illa, gömde sig ännu sämre; men har åtminstone sedermera uppfört sig som en karl, och då han bekänt på sig, likväl enständigt vägrat att draga någon annan med sig i sitt fall; men Lilljehorn, Horn, Ribbing! ...

Pechlin:


De uslingarne, ja! Ivrigast att påskynda utbrottet, och fegast, sedan det omsider kommit därhän; så plägar det ock gemenligen vara.

Bjelke:


Hertigen är nu vår enda räddningsplanka; men att få företräde hos honom under närvarande omständigheter lärer för någon bland oss vara nära nog omöjligt.

Pechlin:


Och vore i alla fall för vissa, t. ex. baron och mig, helt och hållet utan ändamål.

Bjelke:


Huru så?

Pechlin:


Att den nådige Herren i främsta rummet söker sopa igen spåren vid sin egen dörr, är icke att undra på. Därnäst lägger han sig vinn om att hjälpa sina egna kreatur: Brahe, Horn, far och son, med ett ord dem, som varit honom behjälpliga att röja brodern ur vägen, för att spela spiran i hans egna händer, avlägsna kronprinsen, men bibehålla säkerhetsakten. Slutligen kunna sådana bland de redan häktade räkna på hans skydd, vilka bekänna som han vill och beljuga vem han vill. De andra, som icke helt och hållet slagit prins Fredrik ur hågen, eller åtminstone ej velat tjäna hertig Karl vidare än det varit förenligt med rikets bästa: som endast avsett regeringssättets förändrande, utan räddning, förlorade, och främst av alla ni, min baron, och jag.

Bjelke:


(livligt)

Och det säger generalen med så mycken köld!


Pechlin:


Min plägsed likmätigt, att aldrig förivra mig; ja. Dessutom, med förutseendet av en sådan utgångs möjlighet och föresatsen att i slikt fall gäcka högsta maktens alla beräkningar, blir man varken överraskad eller försagd, när det avgörande steget måste tagas.

Bjelke:


(uppmärksamt och oroligt forskande)

Jag fattar, törhända, ej riktigt herr generalens mening.


Pechlin:


(skarpt och listigt fixerande Bjelke)

Erinrar ni er icke, min baron, huruledes vi givit varandra vårt riddersmannaord, vi bägge, att, om planen misslyckades, taga hemligheten med oss i graven och hasta att där sätta den i säkerhet?


Bjelke:


(med allvar)

Jo, jag har icke glömt det.


Pechlin:


Stunden är inne, att följa Kleopatras föredöme, då hon räddade sig undan nesan att släpas i Augusti triumftåg.

(Går till pulpeten; öppnar klaffen; drar ut en låda och tar där ur en hopknuten bunt skrivna papper, vilka han kastar i den brinnande kakelugnen.


Pechlin:


(fortsätter)

Det här är första delen av vår överenskommelse.


Bjelke:


(dystert)

Jag tror det.


Pechlin:


Är det också min väns fasta föresats, att välja döden, för att undgå nesan?

Bjelke:


(med stadig röst)

Ja.


Pechlin:


(går ånyo till pulpeten, tar ur en låda fram ett vitt pulver och välver det i ett glas vatten, som han dricker i botten)

Då är det här vår överenskommelses sista del.


Bjelke:


Välan! ...

(sträcker handen åt Pechlin)

Jag hastar hem ... inom en halv timme har jag följt generalens exempel.


Pechlin:


(skakande Bjelkes hand)

Förhasta sig nu icke ... Jag menar: glöm icke att bränna upp papperen innan ....
(ser efter baron Bjelke, vilken i häftig sinnesrörelse skyndat bort)


Pechlin:


(ensam)

Redan sin kos! Alltid så brådstörtat! ... Nå nå, den här gången kommer det mig rätt väl pass. Det där tål icke att besinna sig på. Ju förr hans mun oåterkalleligen förseglas, desto bättre ... Skada, ialla fall, på den människan! ... Men vid misslyckade statsvälvningsplaner är man sig alltid själv närmast
(grinande),
och mig hoppas jag, att det pulver cremor tartari, som jag nyss slök, för att uppmuntra Bjelke att taga in litet annat vitt, av kraftigare verkan, ej skall bekomma illa.


Ridå ner.

(Ett dukat bord framför pulpeten)

Ridå upp.


Tredje uppträdet

Pechlins matrum.

General Pechlin, Betjänten, General Klingspor

General Pechlin har slutat sin middagsmåltid, lägger servetten från sig och skjuter stolen från bordet.
En betjänt kommer inspringande och anmäler...


Betjänten:


Generalen baron Klingspor.

(general Klingspor inträder)


Pechlin:


Vad kan tillskynda mig den äran av herr generalens besök, och detta till och med vid en så ovanlig tid?

(General Pechlin vinkar ut betjänten som går ut. Viker hop matbordet. Pulpeten är fullt synlig)


Klingspor:


Ett obehagligt uppdrag; jag har befallning att föra er, min general, i arrest.

Pechlin:


(lugnt)

Är jag angiven för något brott, eller har någon av de häktade illgärningsmännen nämnt mig i sina berättelser?


Klingspor:


Därom vet jag ingenting; men över sextio personer äro arresterade på misstankar.

Pechlin:


Huru kan då H. K. H. hertigen och kungl. regeringen misstänka en 72 års gammal man? Ingen svensk kan finnas så nedrig, att förtro en så gammal man ett mord. Herr generalen kan knappt föreställa sig en hundturk eller barbar nog grym att göra det.

Klingspor:


Ursäkta, att jag härom ej kan inlåta mig med generalen. Allt vad jag anser mig kunna nämna, är att H. K. H. hertig Karl och kungl. regeringen misstycka och förundra sig över, att herr generalen icke personligen inställt sig på slottet och efterfrågat konungens tillstånd under dessa bedrövliga omständigheter. Denna undersåtliga uppmärksamhet mot en stor och dyrkad monark hava motståndets övriga medlemmar iakttagit: deras excellenser Fersen och Brahe ...

Pechlin:


(avbrytande)

Hans excellens Brahe också, ha! ha! ha! ... Vad mig enskilt anbelangar, så tog jag anno 86 en gång för alla avsked från konungen och hovet. Sedan den tiden har jag icke tjugufyra till trettio gånger varit ur mitt hus, och under den tiden blivit sex till sju gånger så förkylder samt plågad av blinda hemorrhoiders uppstigande, att jag alltid varit nära döden. Detta anhåller jag, att herr generalen täcktes tillika med min undersåtliga vördnads förmälande underdånigst inberätta.


Klingspor:


Det vill jag ingalunda undandraga mig. I alla fall vore det ej underligt, om i så gruvliga tider, än en annan misstänktes. General Horn är även i arrest på misstankar ...

Pechlin:


(föll in)

Gustavs vän, ja!


Klingspor:


(låtsar sig icke ge akt på anmärkningen)

Herr generalen kommer att föras till Svea hovrätt, som fått befallning att sammanträda klockan 4; och då jag fått uppdraget att personligen besörja häktandet, lärer generalen finna, att hans kungl. höghet velat använda all den skonsamhet, som edra år, er värdighet, ert anseende och edra talanger kräva.

(General Klingspor skrider till försegling av Pechlins pulpet och schatull, varefter de bägge generalerna gå ut ur rummet.)

--- SLUT ---

[topp]
[text- diktarkivet] | [tillbaks index]
[Den svenska teatern]

[De adeliga mördade kung Gustaf - skillingtryck]