Min älskade, det lif du bär
med bäfvan i ditt sköte,
på lyckans träd en knopp det är
som trår till solens möte.
Den sväller, sväller i din famn,
som full och hög sig hvälfver,
den trår till mänskligt lif och namn,
af längtan stark den skälfver.
Min älskade, det lif du bär
under ditt varma hjärta,
en gnista ifrån solen är,
tänd uti salig smärta.
Den tindrar flämtande och matt
igenom moln och dimma,
den längtar att en lyckans natt
bland klara stjärnor glimma.
Min älskade, det lif du bär
ur mörkret fram mot ljuset,
en glimt af evigheten är,
som sprungit fram ur gruset.
Vi slockna snart, vi tappa snart
de böjda vandringsstafvar -
o lys, du stjärna, varmt och klart
på våra tysta grafvar!
|