Tillbaka till menynNamnet Sliparebacken
Av Ingemar Ingers
Säasä 1954
De flesta av denna årsboks läsare torde känna till Sliparebacken, en ättehög på Lunds stads område vid Kävlingevägen. Den har sin historiska betydelse därigenom, att det var här i den danska tiden de nytillträdande konungarna mottog sin hyllning av representanter för de skånska landskapen. Men det var inte detta vi nu skulle dröja vid; det är i stället högens namn.
Liksom flera andra gravhögar har Sliparebacken vid något tillfälle bytt namn. I folktraditionen är den genuina namnformen Slivarebacken liksom verbet "slipa" i södra och västra Skåne heter sliva. Det sammanhänger med en ljudlag, som på 1200-talet verkade i det dåvarande Danmark, då ljuden k, p och t efter vokaler övergick till g, till b eller v och till d: t.ex. kaga, sliva och mad; denna övergång tillhör än i dag det genuina folkmålet i Skåne och Halland. I nordöstra delen av Skåne - bortom Eslöv, Gårdstånga och Sjöbo - har utvecklingen stannat vid b, och sliva motsvaras där av sliba.
Första gången denna gravhög nämnes i hävderna - år 1296 heter den Leerbecks höj. Den är då uppkallad efter den förbiflytande bäcken, som märkligt nog ännu i våra dagar är känd såsom Lerbäck ett stycke väster om Lund, nämligen på gränsen mellan Nöbbelöv och Värpinge.
Nära 100 år senare eller 1389 nämnes högen såsom Læbers högh, som kan förklaras såsom en utveckling av föregående form under förutsättning att sista leden, d.v.s. hög, haft tonvikten. Där har e i ler- öppnats till ä, ks har blivit s, och genom omkastning av Lärbes- har blivit Läbers-. Även formerna från en något senare tid, Lybershöj och Lubershöj, kan vara fortsatta utvecklingar av Läbershög där ä i ställningen mellan l och b genom s.k. labialisering övergått till ett y-haltigt ljud.
Från tiden närmast före och efter reformationen finns en del belägg på namnet, som äro i hög grad osäkra och vilseledande och som till stor del äro lärda konstruktioner utan motsvarighet i folkligt tal. De ingå i topografiska avhandlingar av Chytræus, Worm, Lagerbring och Stobæus. Bland den rikliga floran av namnformer finnes Trelæjbardzhög (som naturligtvis är ett helt annat namn utan något formellt sammanhang med Leerbecks höj och utvecklingar därav) och Sankt Liberii hög. Av den rikliga floran av namnformer, som förlett till rent Rudbeckianska fantasier, har Sankt Liberii hög - också detta ett rätt apokryfiskt namn - spelat en viss roll för bedömandet av namnet Sliparebacken. Den förste, som ställer "Sankt Liberii hög" i samband med Sliparebacken och anser det senare vara en utveckling därur, är E. G. Berling i hans bok om staden Lund 1859. Berling skriver där å sid. 91:
- - - "Leerbecks höj, som dock befunnits för simpelt vid högens ökade anseende och derföre förändrats med uppkallande efter helgonet S:t Liborius (,Berling läser tidigare författares Liberius såsom Liborius). Detta nya namn skrefs wanligen sammandraget "S. Lybers" eller "S. Libers höj", vilken benämning i gemene mans uttal förvandlades till "Slibershöj", som åter, sedan svenska språket här blef rådande, öfversattes till Sliparehögen eller Sliparebacken, det numera gängse prosaiska namnet på denna märkvärdiga fornlemning".
Samma uttalande återkommer i andra upplagan av Berlings arbete 1879 och är i sammandrag citerat i Falkmans Ortnamnen i Skåne 1877, s. 18, som godtager Berlings uppfattning. Den har blivit något av en tros-sats och återgives okritiskt också i ortsbeskrivningar från senare tid.
Vi skulle nu granska denna Berlings teori om övergången från ett ytterst osäkert "S:t Liberii" eller "S:t Liborii" hög över ett aldrig belagt, av B. konstruerat "Slibershöj" till det "försvenskade" Sliparehögen eller Sliparebacken. Berlings uppfattning, att ett i skrift förekommande "S. Libers höj" av allmänheten blivit utläst såsom "Slibershöj" förutsätter:
1. Att detta namn, S. Libers höj, ofta varit synligt i
skrift, helst i allmänt spridda tryckta skrifter, och
2. Att befolkningen vid den tid, som här är fråga om, varit
allmänt läskunnig.
Men ingen av dessa förutsättningar är för handen. Var skulle folk ha läst sig till "S. Libers höj?" Den frågan är inte tillfredsställande besvarad, och den besvaras bäst med att några skrifter, där denna form stått att läsa, och som varit allmänt tillgängliga, aldrig ha funnits.
Vi ha för övrigt intet enda exempel på att förstavelsen "sankt", ehuru den står i svagton, i folkligt tal blivit reducerad till blott och bart ett s, som sammansmält med följande ord, såsom Berling föreställer sig i den av honom uppställda utvecklingen av "S. Libers höj" till "Slibershöj". Några exempel skall visa, hur förleden "sankt" blir behandlad i skånemål, och vi ta då först några fall från gammalt genuint lundaspråk. Det heter där Sante Måns-gadan, Sante Måns-lyckan, Sant Peders kloster och Sant Petri kjårkegada.
I gammalt Torna- och Bara-mål hette midsommars afton och midsommars dag San Hans-aftan och San Hans-da. Man nämnde Sante Lars, Sante-Pär och Sante Jören såsom namn på prästen i Finn-sägnen.
På Lunds norra fälad, i närheten av Vallkärra Torns gräns, fanns där fordom en källa vid namn San Hans-killan, om vilken berättas att "di vändes möed did missommars aftan."
Längre bort från Lund ligger i Albo härad den bekanta Sankt Olofs kyrka, som av allmogen benämndes Sant Olas.
Vi ha alltså intet enda exempel på att ordet "sankt" i folkspråket blivit reducerat till bara ett s, som Berling vill göra gällande i den av honom konstruerade formen "Slibershöj". Med all respekt för Berlings historiska kunskaper kan vi inte bedöma hans funderingar kring uppkomsten av namnet Sliparebacken som annat än rent dilettantmässiga. I likhet med både samtidiga och senare författare utan insikter i nordisk språkhistoria hade han ett oklart begrepp om det inbördes förhållandet mellan danskt skriftspråk, skånemål och svenskt skriftspråk. - Det är en felaktig föreställning att Skånes allmoge på den karolinska tiden (fr.o.m. 1680-talet) på kort tid övergick från att vara "dansktalande" till "svensktalande". Skånsk dialekt intog redan på 1600-talet en egenartad ställning inom det danska språkområdet och var inte identisk med den tidens danska skriftspråk. Den utgjorde en successiv övergång mellan svenska och danska dialekter men med flera för Skåne egendomliga drag. "Den har sin egen liud, og mange ord endes på -a, som icke beqvemmer vort sprock" skriver biskop Gerner i en översikt över danska dialekter, densamme biskop Gerner som har författat dikten om slaget vid Lund ("Her hviler käkke mänd" etc.) - Den bekantskap med svenska språket, som Skånes allmoge gjorde i slutet av 1600-talet, bestod i åhörandet av svensk gudstjänst samt färdighet i innanläsning och utanläsning av svensk katekes, men någon radikal omläggning av det vardagliga talspråket skedde inte, varför teorien om en "översättning" av (ett f.ö. aldrig belagt) "Slibershöj" till "Sliparehögen" eller "Sliparebacken" är ohållbar. Vi kan på språkhistoriska grunder fastslå, att orden "slipa" och "slipare" redan på 1600-talet i Lundatraktens dialekt (här är det alltså frågan om talspråket, inte om skriftspråket, som var den tidens danska skriftspråk), hetat sliva och slivare, och dessa former äro för västra Skåne lika genuina som "slibe" och "sliber" för danskt skriftspråk. Ändelserna -a och -are äro genuina i skånemål (med undantag för e-målsområd i Oxie och Skytts härader) och är alltså icke införda i svensk tid. Den skånska ändelsen -are i personbeteckningar av typen bagare, murare har i Öst-själland en övergångsform -ere (bagere, murere), och vi ha därför så mycket mindre grund att laborera med något "sliber" i den av Berling påstådda namnformen "Slibers höj" - och varifrån skulle s-et i mitten kommit? Vi kunna alltså fastslå att liksom verbformen sliva är Slivarebacken en genuin skånsk form och inte resultatet av någon "försvenskning". (En försvenskning i förhållande till den dialektala formen föreligger däremot, då riksspråkspåverkade i nutiden uttala med -p- Sliparebacken, men detta är en historia för sig).
I detta sammanhang bör nämnas att även antikvarien, fil. dr. Ragnar Blomqvist i Lunds historia, del I s. 267 tar avstånd från teorien att Slipare- uppstått av något S:t Liber eller S:t Lyber, liksom appliceringen av S:t Liberius på den ursprungliga Lerbäcks hög inte tillmätes någon betydelse: "En S:t Liborius fanns visserligen i den katolska helgonfloran, han var t.ex. en av skyddspatronerna för domen i Paderborn i Westfalen, men hans sammankoppling med den gamla Lerbäckshögen beror nog enbart på förvrängning och missuppfattning av äldre namnformer."
Sliparebacken är alltså ett i förhållande till det äldsta kända namnet, Leerbecks höj, helt självständigt namn. Vi ha åtskilliga exempel på hur ättehögar en gång i tiden ha bytt namn, beroende på framträdande egenheter i terrängen eller på ombyte av ägare av marken, där de varit belägna. Vi ha i Borgeby två högar med namnet Ramms höja. Det är mycket möjligt att de bära namnet allt ifrån sin anläggning. Men då en hög i Fjelie heter Ola Annors' kulle, har den inte namnet sedan längre tid tillbaka än då en viss Ola Andersson ägde hemmanet, där den var belägen.
Sliparebacken är belägen inom en stadsjord som heter Sliparelyckan (i genuint folkmål: Slivarelyckan). Det är svårt att avgöra, om Sliparelyckans namn är det primära och högen är uppkallad efter densamma, eller om det förhåller sig tvärt om. I en jordebok över Lunds stads jordar från 1664 nämnes - återgivet på den tidens skriftspråk - Sliberlöcken. På en karta från 1704 finnes - i svensk skrivform - Stora Slijparelyckan och Lilla Slijparelyckan. I Erik Dahlbergs panorama över "Tredje actionen i slaget vid Lund" 1676 finns i vänstra kanten Slibe Hög såsom namn på gravhögen. Där är namnet sammansatt med verbet slipa, icke med subst. slipare. I första leden användes -b- såsom i danskt skriftspråk, i andra leden den svenska formen hög. Orden -hög och -backe kan växla i namn på samma lokaliteter. En en- eller tvåstavig förled kan växla med eller avlösas av en trestavig bildning på -are: jfr växlingen Ljunghusen och Ljungarehusen i Lomma, Tröllabacken och Tröllarebacken i Hecleskoga och Melahusen eller Melarehusen i Löderup, vilket senare namn prof. K. G. Ljunggren behandlar i Sydsvenska Ortnamnssällskapets årsskrift 1952-54.
Redan Kilian Stobæus ger för mer än 200 år sedan en nykter och saklig förklaring till namnet, då han sammanställer det med verbet "slipa" och alltså inte lämnar en så tillkrånglad tolkning som Berling gjort.
Som slutsats kan alltså uttalas, att Sliparebacken är en i förhållande till andra namn fullt självständig bildning. Sammanhanget med subst. slipare och verbet slipa är fullt tydligt, hur man än sedan må tolka det reala underlaget, och här finnes rum för vidare forskningar. Ännu ett terrängnamn har varit sammansatt med slipare-, nämligen Sliparestycket, som på en karta från 1700-talet är namnet på en angränsande mark, tillhörande Vallkärra Torns by.
Det kanske har sina svårigheter att få fram reala sambandet med slipa och slipare, men vi röra oss i alla fall där på fastare mark än Berling och alla de som kopierat hans påstående att Sliparebacken skulle vara en utveckling av "S. Libers höj" över ett aldrig belagt mellanled "Slibershöj". Hur än en eventuell diskussion kring Sliparebacken och dess historiska betydelse kommer att utveckla sig, så lär ingen komma att med någon framgång hävda, att den förmodan, som Berling uttalar 1859, skulle ha något hållbart i sig. Men därmed är inte sagt att Berlings gamla skrift om Lund skulle vara värdelös. Tvärt om ger den en mångfald sakliga upplysningar, och den har utan tvivel i hög grad förmått att hos både lärda och olärda bland stadens medborgare väcka till livs ett hängivet intresse för både dess synliga och osynliga minnesmärken.