Frida och Pär
Livet är som ett ljus
Det tänds, brinner sakta ned och slocknar till slut
Era ljus släcktes alldeles för tidigt
Av Johanna Kvist

När någon går bort lämnas alltid ett tomrum
Och när ett liv är så kort
Kan man aldrig avgöra när det lyfts bort
Det är som i ett pussel;
En liten pusselbit går så lätt sönder
Den har så lätt att brista
Precis så är (det med) livet

När någon går bort lämnas alltid ett tomrum
Det är som i ett pussel;
När biten närmast lyfts bort gapar ett hål av saknad
Från de kvarsittande pusselbitarnas ben

När någon går bort lämnas alltid ett tomrum
När bitarna av er rycktes bort blev saknadens tomrum enormt
För de kvarsittande bitarna

Hejsan älskling, jag vet att du inte kan läsa detta men jag tänker ändå skriva det. I fredags var vi hos dina kompisar och firade Valborg och hade en jätterolig kväll. Efter det for vi iväg med min epa hem till dig för jag skulle sova över. Det var ju ett tag sen jag gjorde det så jag såg mycket fram emot det. Vi somnade båda nästan direkt för vi var lite slut efter dagens alla bravader. På morgonen dagen därefter (lördag) så vaknade vi helt som vanligt och gick ner och åt frukost. Vi var med varann hela dagen och hade en sån där "mysar" dag som man brukar ha ibland. Tiden gick och dagen började ta slut. Vi bestämde att vi skulle gå upp till hennes rum för att säga hej då och pussas lite. Jag lämnade ditt hus vid tjugotre tiden med ett leende om att vi skulle ses nästa dag (söndag) före jag skulle på fotbollsmatchen. När jag kom hem så var mina bröder hemma och vi satt uppe och pratade lite, sedan gick jag och la mig. Jag vaknade vid halv tio och skulle ringa till dig vid tio-halv elva tiden men det tutade bara upptaget. Jag försökte många, många gånger att nå dig men till slut så tänkte jag att jag kunde ju ta epan och bara fara till dig och överraska dig. Jag lämnade mitt hem precis kl. 12 och anlände vid ditt hus ca 15 min. senare och möttes av min kompis som kom cyklande emot mig. Jag tittade mot ditt hus och såg att polisen spärrat av hela eran gård. Naturligtvis blev jag lite orolig men jag hoppades i alla fall att det inte hänt dig något. Jag parkerade epan en bit bort och började gå mot ditt hus. Jag blev stoppad vid in farten till Fröbäcken av en polisman som inte fick säga vad som hade hänt. Efter att jag hade väntat där i ca 10 långa minuter fick jag gå mot ditt hus men blev inkallad i en bil där jag fick veta vad som hade hänt. Det ända hon sa var att hela familjen hade gått bort och då förstod jag, du var DÖD.... Neeeej! Det kunde bara inte vara sant, allt verkade precis som på film men nu hade det hänt mig. Jag, Daniel som alltid hade älskat dig mest av allt. Jag grät och grät och det gör jag fortfarande så här en dag efter. Det kan bara inte vara sant. Jag tänker på dig jämt och vi som skulle fira att vi hade varit ihop i ett och ett halvt år på torsdag. Allt är bara fel, men jag ska klara av detta för din skull och även för min egen. Så nu hoppas jag bara att det kommer att gå bra men jag saknar dig jättemycket, det är som ett hål i mig utan dig... JAG ÄLSKAR DIG FRIDA! Idag, måndag, så har vi inte behövt göra så mycket i skolan för allt det här är jobbigt för alla, precis alla. Nu ikväll ska jag göra ett skrin som jag ska måla i din älsklingsfärg blå. Där ska jag förvara alla minnen från dig och sedan stoppa den under sängen och ta fram den när det är som jobbigast.
Av Daniel Wiklund