På 100 -talet e.Kr var det vanligaste vapnet hos germanerna framean, vilket beskrivs av Tacitus som ett kort enhands huggspjut med ett kort, smalt blad. Framean kunde enligt Tacitus snabbt och smidigt anpassas för strid både på långt avstånd (troligtvis menade han över en armslängd ifrån motståndaren) och kort (grötig närstrid). Svärd var mycket eftertraktade men ganska sällsynta. Den dåliga tillgången på järn gjorde att endast rika hövdingar och förkämpar bar sådana dyrgripar.
Vapenexport till Germanien var strängt förbjuden, men illegal handel gjorde att de tidigare så sällan förekommande svärden på 200-talet blivit allt vanligare hos germanska krigare. Enstaka exemplar av spatha ( svärd A: romerskt kavallerisvärd) letade sig till och med upp till Norden.
Germanska svärd hade i början 200-talet (svärd B: germanskt svärd från ca 300 e.Kr.) en ganska liten parerstång bestående av organiskt material (trä, ben eller sammanpressat läder) skyddad av fastnitade metallskivor. Svärdsknappen var även den av organiskt material, varför vapnet troligtvis inte var särskilt välbalanserat.
På 300 -talet gick man över till en svärdstyp som påminner mycket om tidiga vikingasvärd (C: vendelsvärd från 600-talet). Parerstång och svärdsknapp i metall gav svärden en mycket god balans i handen. Enstaka sådana svärd kan ha förekommit redan 260 e.Kr.

Germaner använde även pilbågar och kastspjut.