Spjutet var det vikigaste vapnet. Det var cirka 150-170 cm långt, varav ca 45 cm utgjordes av spetsen. Även nedanför spetsen var en del av spjutet metallförstärkt. Detta visar att det antagligen använts vid parering i närstrid.

Svärd var mycket ovanliga. Den egna produktionen var mycket liten, vilket berodde på dålig tillgång på järn och undermåliga smidestekniker. Nästan alla svärd man hittat i Germanien är av romerskt fabrikat, trots att det var förbjudet att exportera vapen till germanerna. Modellerna byggde på det romerska ryttarsvärdet, spatha. Svärden var upp till 95 cm långa och bars i gehäng över axeln på vänster sida.

Sköldarna var runda eller ovala, med en metallbuckla i mitten för handtaget. Skölden sattes inte fast med en rem runt armen, utan hölls endast med handen. Diametern på en rund sköld var mellan 60 och 125 cm. Kanterna var metallklädda. Flera kompletta träsköldar har bevarats till modern tid i mossar. Blå och röda färgspår visar att de var bemålade, även om vi inte känner till vilka motiv som kan ha använts.

Pil och båge var mycket vanliga vapen bland germanerna. Bågarna tillverkades vanligtvis av idegran och var manshöga.

Det fanns knappast någon inhemsk tillverkning av rustning bland germanerna. De rustningar som fanns hade man köpt eller tagit som byte från romarna. Oftast användes ringbrynjor. Även öppna, koniska hjälmar av spangentyp användes, men var en utpräglad statussak, vilken normalt endast bars av hövdingar.

Litteratur

K. Raddatz, ’Die Bewaffnung der Germanen vom letzen Jahrhundert vor Christus bis zur Völkerwanderungszeit’, Aufstieg und Niedergang der Römische Welt 2.12.3, Berlin 1985, 281-361.

Länkar

Denna sida har besökts gånger