Det fanns två germanska stammar som präglade egna mynt (chatterna och markomannerna). Alla germaner ägde eller kände till romerska mynt. Förutom chatterna och markomannerna betraktade dock inte germanerna mynten som mynt, utan snarare som stämplade metallklumpar. Man handlade med dem för deras metallvärde, aldrig för det värde som garanterades av den romerska staten. När metallhalten i de romerska silvermynten försämrades vägrade man följaktligen att handla med de nya mynten. På Gränsen kommer detta att illustreras genom att germanerna accepterar alla guld- och kopparmynt, samt de äldre silvermynten (vilkas värde inte är försämrat), men de tar inte emot de nya silvermynten, som till stor del är uppblandade med andra metaller.