Rekryteringen skedde vanligtvis på frivillig basis, utom under kristider, då man kunde ta till tvångsinkallningar. Kraven på rekryterna var höga. Ofta behövdes det ett rekommendations-brev från en patronus eller släkting som var soldat eller hade militära kontakter för att man skulle ha någon chans att bli antagen. Man kallade sedan till anställningsintervju, probatio.

I probatio avgjordes först vilken vapengren den sökande lämpade sig för – legionerna, auxilian eller marinkåren. För att ta värvning i legionerna krävdes romerskt medborgarskap, och det var förbjudet för egyptier och frigivna att värvning även i auxilian. Slavar fick naturligtvis aldrig ta värvning. Om man sökte till legionerna behövdes ett utdrag ur folkbokföringsregistret för att bevisa att man var medborgare och född fri. Hade man begått något svårt brott var man inte berättigad att ta värvning. Om man försökte ta värvning till en vapengren som man inte var behörig till var straffet döden. Utdraget användes också för att bevisa sin ålder. Man fick rekryteras endast mellan 14 och 35 års ålder. Tre fjärdedelar tog värvning vid 18 till 23 års ålder.

I probatio ingick även en medicinsk undersökning. Man var tvungen att vara minst 168 cm lång och inte lida av några sjukdomar, dåliga tänder eller dålig syn.

Blev man antagen blev man en rekryt (probatus eller tiro). Man fick man tre aurei som förskott på lönen (viaticum) och skickades med en grupp andra rekryter till sitt förband med soldateskort. Om rekryterna hade oromerska namn fick de nya, latinska namn.

Probatio ägde alltid rum i provinsens huvudstad (I Germania Superior var Mogontiacum huvudstad). I guvernörens arkiv fanns dossierer för alla soldater och rekryter i provinsen med status, karaktär, referenser, medicinsk rapport, hur lång tid man var probatus och vilken guvernör som man blivit godkänd av. Guvernören sände alltid med ett brev till den enhet rekryterna skulle med uppgifter om datum och deras namn, ålder och karakteristiska drag. En kopia förvarades i arkivet. Vid ankomsten till förbandet registerades man. Det upprättades en dossier över varje soldat i legionens eller cohortens kansli.

Väl anländ till förbandet genomgick man minst fyra månaders intensiv utbildning innan man blev antagen som soldat (miles). Det hände att många sållades bort under utbildningen. Träningen leddes av excersistränaren (campidoctor).

Träningen började med marschövingar och fysikträning i minst en månad. Övingarna genomfördes i två pass: på förmiddagen och på kvällen. Man skulle lära sig gå i takt på kolonn och linje och dessutom lära sig ilmarsch, språngmarsch och terrängmarsch. Man fick även gå långa sträckor med ryggsäckar fyllda med 18-24 kg sten. Man övade först utan rustning, sedan med. Fysiken bestod av löpning, längdhopp, höjdhopp, simning, att hugga ned träd och gräva diken. Vid simning lades stor betydelse, eftersom ytterst få behärskade konsten sedan tidigare.

När man behärskade marschen och fysiken övergick man till vapenträning under ledning av en doctor armatura. Man använde stora, tjocka träsköldar som vägde dubbelt så mycket som en riktig sköld. Övningssvärdet (rudis) var av trä och också dubbelt så tungt som ett riktigt svärd. Det hade vaddering överdragen med läder för att mildra slagen. Spetsen var extra vadderad. Man fick öva sig mot en huggpåle, som var 180 cm hög och kunde vara formad som en människa. När man bemästrade trävapnet övergick man till en riktig spatha. Träningen kulminerade i träning man mot man med trävapen (armatura). En populär form av träning var att hälften bildade sköldmur och den andra hälften försökte tränga sig förbi. Under träningen bar man en huvudbonad (pilleus) som var dubbelt så tung som hjälmen.

När man behärskade svärd och sköld övergick man till att träna spjutkastning. Man använde en pilum av trä, som var dubbelt så tung som en riktig. Denna skulle kastas mot en övningspåle. När man behärskade konsten övergick man till en riktig pilum. Träningen avslutades med att man slogs i par mot varandra beväpnade med träpila med vadderad spets (pilum praepilatum). I auxilian ersattes pilum med hasta (stötspjut). Alla soldater övades dessutom i bågskytte och slungkastning. Övingspilarna hade ingen spets.

Straffen för rekryter var mildare, eftersom man ansåg att de ännu inte var bekanta med de militära reglerna. Det normala straffet för desertering var döden, men kom rekryten tillbaka frivilligt blev han benådad, liksom om han sålde sin utrustning. Gjorde man detta en andra gång blev man avrättad.

Efter minst fyra månader kunde man, om man klarat alla proven, bli upptagen som fullvärdig soldat (miles). Man fick då en läderrem med ett blysigill med sitt namn (signaculum). Signaculum var en ID-bricka, som gjorde att man kunde identifiera döda eller sårade soldater. Utdelandet sågs som en hedersbetygelse. Man skrevs in i förbandets rullor, fick sin första lön och avlade soldateden (sacramentum) till kejsaren. Antagningsceremonin kallades signatio.

Länkar

Denna sida har besökts gånger