Man vet inte mycket om den forngermanska religionen. Vår kunskap baseras på korta notiser av antika författare, runinskrifter och arkeologiska lämningar. I mångt och mycket tycks dock religionen påminna om den senare nordiska asatron.

Ziu var himlens gud och gudarnas konung. Han tycks vara baserad på den indo-europeiske himmelsguden, som av indierna kallades Dyaus, av grekerna Zeus och av romarna Diu. Hans symbol var ett svärd. Vid denna tid har hans popularitet avtagit och hans roll alltmer övertagits av Wotan.

Wotan var vishetens, diktkonstens och krigets gud och hade lärt människan runornas hemlighet. Han red på den åttabenade hästen Sleipnir och hade örnen som symbol. De som stupat i krig hämtades av valkyriorna till Wodhall, Wodans hall.

Donar är blixt- och dunderguden, som svingar sin hammare Miolnir, som även var hans symbol. Han beskyddade hus och skepp. Under 200-talet var det vanligt bland både män och kvinnor att man bar en bild av Donars hammare runt halsen.

Modergudinnan Ertha var fruktbarhetens, hälsans och lyckans gudinna. Hon var särskilt populär bland alemannerna. Det var vanligt att man reste runstenar till hennes ära. Hon kunde även hyllas som segergudinna med tillnamnen Nehallenia eller Hludana.

Det fanns andra gudar, vars funktion man inte känner till. De hette Logathore, Teiwaz, Ingwaz och Ansaz.

En man eller kvinna ur stammens hird valdes till präst på livstid till en viss gudom. Om inte den utvalda fanns tillgänglig när man skulle utföra ett offer, utfördes det av hövdingen. Om man hade valt en kung, var denne överstepräst för alla kulter.

Gudarna dyrkades genom offer. Offerplatserna låg vid stora stenar, på berg eller vid tjärnar. Man offrade smycken, vapen, säd, djur, mynt, tyg, vagnar, pilar, bågar och mat. De finaste offren var människor. Man har funnit upp till 38 människor offrade på samma plats. Människor offrades endast till Wotan, Donar och Ertha. Gudarna representerades av gudabilder i trä, vilka förvarades i speciella hus, kallade vana. Ofta låg vana, offerplatsen, festplatsen och tingsplatsen i närheten av varandra.

För att skydda sin hemtrakt offrade man till Donar. Dessa hängdes upp i ett träd. Offer till Wotan skedde inför ett krigståg. Dessa sänktes i en tjärn. Offer till Ertha förrättades om man ville motverka missväxt, eller som tack för ett framgångsrikt krigståg. Dessa sänktes också i en tjärn. Döda saker hängdes upp eller sänktes direkt. Levande offer dödades med kniv innan. Om man tog krigsfångar var det vanligt att en av dem offrades till Wotan och Ertha, och att hans rustning hängdes i ett träd. Under offret skulle det vara helt tyst, efteråt firade man en stor fest.

Förutom Donarshammare, var figuriner i silver, brons eller ben vanliga som skyddsamuletter. Det var även vanligt att man bar läderpungar fyllda med musselskal, keramikskärvor, bergkristall, ringbrynjebitar, romerska mynt, glaspärlor, fallosar, björnklor, pärlor eller pilspetsar som en sorts amuletter.

För ungefär femtio år sedan gick man över från att bränna sina döda till att begrava dem. Gravarna markerades med träpålar eller gravstenar. Man begravdes i sina bästa kläder och smycken och fick med sig vapen och hushållsföremål i graven. Adeln hade egna begravningsplatser.

Inför en viktig handling måste man inhämta gudarnas vilja. Tacitus skriver om hur man rådfrågade gudarna:

”En gren hugger man sönder i småkvistar. Dessa märker man med vissa tecken och strör ut dem över ett vitt kläde alldeles på måfå. Om rådfrågningen sker för det allmännas räkning, är det stammens präst som därpå under bön till gudarna och blicken riktad himlen tre gånger upplyfter var och en av småkvistarna. Sker rådfrågning för enskild räkning, är det familjefadern själv som utför denna ceremoni. Vederbörande tolkar enligt det förut inristade tecknet de kvistar han lyfter upp. Om lotterna hindra ett företag, sker ingen rådfrågning om samma sak på samma dag, men om man erhåller tillåtelse att börja företaget, kräves dessutom bekräftelse på denna genom förebud. Man kan rådfråga fåglars läten och flykt.”… ”Om man söker få veta utgången av svåra krigsföretag tar man en fånge från det folk som man krigar med och låter honom drabba samman med en man som utvalts ur de egna leden, båda iförda sitt hemlands beväpning. Den enes eller andres seger betraktar man som ett utslagsgivande förebud.”

Länkar

Denna sida har besökts gånger