Samhället skulle ta upp en statlig skatt, tributum. De kommunala inkomsterna bestod av indirekta skatter. De viktigaste var tull, licens till köpmän, omsättningsskatt och slavförsäljningsskatt. Kommunen fick dessutom en andel av utdömda böter. Man hade också inkomster genom ränta på kapital och arrendeinkomster från kommunal mark. När man tillträdde vergobret-ämbetet fick man betala en avgift, summa honoraria, till kommunen. Augustal-ämbetet såldes på auktion. Nya skatter måste godkännas av kejsaren personligen.

All skatteuppbörd sköttes av de lokala ämbetsmännen, vilka stod under uppsikt av provinsens ekonomiskt ansvarige, procuratorn.

Bankväsendet var utvecklat. Det gjorde att man kunde ställa ut checkar och penningväxlar, publica permutatio, så att man slapp faran med att resa med en stor summa mynt på sig.

Statliga skatter

Tributum soli var en egendomsskatt på mark (med olika taxeringsvärden för åker, vinodling, olivodling, äng eller skogsbruk), hus, slavar, skepp och djur. Skatten var 10 % av avkastningen eller 1 % av kapitalet, beroende vilket som gav mest skatteinkomst. Vart tolfte år genomfördes en taxering. Utifrån denna bestämdes en fast summa som skulle betalas de följande åren, oavsett hur skörden eller affärerna gick.

Skattesystemet var mycket stelt. Man ändrade inte en skatt, oberoende av yttre förhållanden, såsom krig, pest eller missväxt.

Tributum capitis var en personskatt på alla män i åldern 14-65 år och alla kvinnor i åldern 12-65 år. Folkräkning, census, gjordes vart tolfte år, på alla invånare, även nyfödda. Skatten var en fast summa, oavsett förmögenhet eller inkomst.

Omsättningsskatten, dvs den skatt man betalade när man köpte en vara, var på 1 % av priset, utom för slavar, där skatten var 4 %.

Arvsskatten var 5 % för belopp över 100 000 sestertier.

Någon inkomstskatt fanns inte.

Kommunala skatter

Tullinkomster tillföll alltid kommunen, utom för de varor som fördes in över rikets östgräns. Den kommunala tullen var fastställd till 2 % på både import och export.

Skatten var inte progressiv, det vill säga samma procentsats togs ut av bonden såväl som av senatorn. Procentsatsen räknades dessutom inte från den verkliga inkomsten, utan efter en fast taxering av egendomen. Den tog alltså ingen hänsyn till hur skörden varit eller om affärerna hade gått bra eller dåligt. Många småbönder tvingades därför pantsätta eller sälja sin jord, som därmed koncentrerades till ett fåtal händer.

Antalet krigsfångar avtog efter Augustus tid och därmed antalet slavar. Man blev beroende av att de slavar man redan hade förökade sig. Tillgången kunde dock inte möta efterfrågan, varför priserna gick kraftigt upp. De stora slavjordbruken var inte längre lönsamma och ersattes med arrendatorer.

Länkar

Denna sida har besökts gånger