Vår viktigaste källa om den romerska spåkonsten är Ciceros bok De Divinatione.

Drömmar

Drömmar tolkades av professionella drömtydare, som till sin hjälp hade drömböcker. De viktigaste som bevarats är Synesius De insomniis, Macrobius In somnium Scipionis och Aristoteles De divinatione per somnia.

Nekromanti och demonologi

Genom att arbeta upp sig till extas kunde spåmannen bli besatt av en ande från dödsriket eller en demon. Han blir ett språkrör för detta väsen, som kan förutsäga framtiden.

Bibliomanti och kleromanti

Genom att på måfå slå i böcker (bibliomanti) kan man få fram ett profetiskt budskap. I kleromanti drar man lotter för att uppnå samma effekt.

Portenta

Att kunna utläsa vädrets och naturkrafternas inverkan. Hur de påverkar historien och framtiden.

Astrologi

Om man vet en persons födelseplats och födelsedatum kan man rekonstruera stjärnornas ställning i fördelseöognblicket. Personens levnadshistoria från födelse till död kan sedan sammanställas i ett horoskop.

Augurkonst

Augurerna var officiella romerska spåmän, vilka bildade ett collegium med 16 medlemmar. De förutsade inte framtiden, utan kunde genom tydandet av tecken (auguria) avgöra om gudarna gillade eller motsatte sig en handling. Detta kunde uppnås antingen genom ett slumpmässigt möte (oblativa), eller ett aktivt sökande efter tecken (impetatriva). De vanligaste tecknen fick man från fåglar. Hönor medfördes av arméerna för detta syfte. Om de åt och tappade en del av maten på marken var det ett mycket gott tecken (tripudium solistimum). För att kunna iakttaga vilda fåglar, måste auguren markera ett observations-område (templum) genom en formel. Området delades i sinistra (vänster), dextra (höger), antica (nära) och postica (långt bort). Om en fågel sågs eller lät, var det av stor betydelse inom vilket av områdena det skedde. Ett templum var alltid vänt åt öster eller söder.

Länkar

Denna sida har besökts gånger