Varje provins hade en huvudstad. Provinsen styrdes av en av kejsaren utsedd guvernör, som residerade i huvudstaden. Provinsen var delad i distrikt, conventus, med varsin lokal huvudstad. Varje huvudstad var centrum för områdets administration, rättsväsende och religion. Representanter från provinsens kommuner samlades varje år i huvudstaden. Där genomförde man religiösa ceremonier och betygade kejsaren sin trohet. Man gjorde även upp tvister mellan kommunerna och beslutade om man skulle uppvakta kejsaren i någon speciell fråga.

Varje galliskt samhälle hade en vergobret, som motsvarade ungefär våra dagars borgmästare. När man innehaft ämbetet fick man inte ställa upp till omval de följande tre åren. De tidigare vergobreterna kallades decurioner. De kom att utgöra samhällets överklass och hade speciella rättigheter som honestiores (se samhällsklasser), även om de inte var equites.

Vergobreten valdes av den lokala folkförsamlingen, comitian, på ett år. I comitian ingick alla fria män och kvinnor som bodde på orten. Senatorer var de enda medborgare, som inte fick rösta i lokalvalen. Till vergobretens uppgifter hörde att uppbära kommunala och statliga skatter, att skriva ut rekryter, underhålla postväsendet och reparera broar och vägar.

I kristider kunde vergobreten införa allmän värnplikt och samla befolkningen till milistjänst, militia. Denna ledda han med rang av tribun. Normalt stod dock den reguljära armén för upprätthållandet av ordningen. För brandskyddet stod en frivillig brandkår, collegium fabrorum.

Vergobreten hade ingen juridisk myndighet. Alla rättsmål hänsköts istället till en av provinsguvernören utsedd domare, som hade hand om flera små samhällen eller en stad. Domarens domslut kunde överklagas till provinsguvernören, och i exceptionella fall även till pretorianprefekten i Rom.

Vergobreten var ytterst ansvarig för kejsarkulten, även om denna uppgift alltid delegerades till en speciell präst, den så kallade augustalen. Denne hade hand om kulten av den kejserliga familjen och med denna förknippade gudar. Augustalen utsågs genom auktion: den som bjöd högst fick inneha ämbetet under ett år. Fördelarna var att innehavarens sociala status höjdes och att man hade rätt att ta del av de offer som gavs till gudarna. Augustalen var underställd provinsens överstepräst. Översteprästen i sin tur lydde under kejsaren, som i egenskap av pontifex maximus var rikets högste präst. De övriga kommunala kulterna sköttes av en vald dicator.

Litteratur

A.H.M. Jones, The Roman economy. Studies in ancient economic and adminstrative history, Oxford 1974.

Willem Jongman, The economy and society of Pompeii, Amsterdam 1988.

Länkar

Denna sida har besökts gånger