Vi promenerar varje första maj till minne av de fem anarkister som 1886 blev oskyldigt avrättade av den amerikanska staten. Nu på 90-talet demonstrerar vi för att visa vår solidaritet med alla förtryckta i alla länder. Vi vill visa att vi sörjer de liv som har tagits av förtryckare och makthavare jorden runt. Vi får aldrig glömma att kampen för ett värdigt, jämlikt samhälle förs konstant överallt, även om media inte skulle rapportera om den. Det finns ingen kapitalism utan rasism. Härskare har i alla tider använt sig av det ovanliga och "onormala" som medel för att hålla folket där de inte kan se vem det är som orsakar deras situation. Makthavarna försöker alltid hålla folket lydiga, ickeifrågasättande och splittrade. Marginaliserade. Ovetande. Skiljda från varandra. Sålänge folket sitter hemma och tittar på Bingolotto och inte inser sammanhang är makthavarna nöjda. Tror ni att Riksdagen är våra makthavare? Tror ni att de egentligen har något att säga till om? De egentliga makthavarna i vårt land är en liten klick överklassmän utan någon aning om hur människors situation är på jobben, i hemmen eller i skolorna. De män som styr vår vardag kommer från samma rika förhållanden och känner varandra sedan länge. Nu uppbär de olika positioner, allt från direktörer till ministrar eller byråchefer, men vem tror du har lättast att få dem att lyssna, Pehr G från skolan eller Fru Svensson som har blivit misshandlad av sin man?
VAD ÄR ANARKISMEN?
Det måste påpekas att anarkismen är en gammal idétradition med kända ideologer som Emma Goldman, Peter Krapotkin, Mikael Bakunin m.fl. Anarkismen är inte en subkultur startad av punkarna utan en uttänkt, odogmatisk, praktisk rörelse. Anarkismen är en strävan efter ett humanare och friare samhälle.
Ordet "Anarki" kommer från grekiskans "Anarchia" vilket betyder "utan härskare". Detta är grundidén inom anarkismen. Ingen skall härska över någon annan. Detta gäller inte bara överklassens makt över underklassen eller statens makt över individen, utan alla dominansförhållanden (t.ex. rik-fattig, man-kvinna, förälder-barn, människa-djur, människa-natur).
Anarkister är motståndare till all sorts auktoritetsutövande och anser detta vara skadligt, både för den/de som utövar makten och för den/de som underkastar sig den. Detta gäller oavsett vad den härskande hävdar sig vara.
Anarkismen strävar efter ett samhälle baserat på inbördes hjälp, ett samhälle där fria överenskommelser mellan enskilda, självständiga individer lika väl som mellan grupper av individer, utgör den organisatoriska och mellanmänskliga grunden för samhällets strukturer på alla dess nivåer. Övertygade om att ingen människa kan vara en annan varelses härskare inser vi nödvändigheten (och möjligheten) av ett samhälle fritt från dominans (herravälde), exploatering och utsugning.
Anarkismen menar att det nuvarande samhället är kaotiskt. Ekonomiska, ekologiska och andra kriser avlöser varandra som symptom på ett i grunden sjukt samhälle.
Horisontell solidaritet istället för vertikal lojalitet
Anarkismen brukar beskrivas som en ideologi mot makten. Helt riktigt motsätter den sig att makten koncentreras till ett fåtal händer eller institutioner (multinationella företag, sociala och politiska institutioner, skolor m.m.). Men vi måste också förstå att makten inte finns på en plats utan överallt.
Samtidigt som 1% av Sveriges befolkning äger 75% av aktierna i landet så genomsyras vi av maktstrukturer även på en djupare nivå, i våra relationer till andra, t.ex. inom familjen, i våra sexuella relationer osv.
Präglade av den kultur vi växer upp i ockuperas också våra sinnen eller vårt medvetande av maktens strukturer. Därför skiljer inte anarkisten mellan nödvändigheten av en social revolution och att vi ständigt ifrågasätter oss själva och våra roller som enskilda individer. Vi kan därför inte säga "börja med dig själv" eller "endast en revolution leder till förändring", utan menar att det personliga och det samhälleliga måste gå hand i hand.
Anarkismen menar att uppfostran som den sker genom statens institutioner idag eller med auktoritära metoder i den enskilda familjen är ett slags grundläggande våld. Uppfostrans syfte är att anpassa oss till ett samhälle som egentligen motarbetar våra egna intressen.
Meningen är att vi skall bli underdåniga, lydiga, ickeifrågasättande, istället för starka, handlingskraftiga och kreativa individer. Detta är något som inte minst märks i den könsrollsuppfostran som finns i dagens samhälle, där flickor "uppfostras" till att bli "kvinnor" och pojkar till att bli "män". Flickor skall leka med dockor och pojkar med pistoler.
Medvetna om att en icke-auktoritär "uppfostran" är problematiskt i ett alltigenom auktoritärt samhälle strävar anarkismen efter alternativa former för undevisning och relationer mellan barn och vuxna. Dagens skola bär på strukturer som skapar utslagning; konkurrens premieras till förmån för en världsbild som uppmuntrar till allas krig mot alla.
I motsats till detta vill anarkismen förmedla samarbete, samhörighet och individualitet.
I en revolutionär situation hjälper det inte att avrätta alla nuvarande makthavare och ersätta dem med "politiskt korrekta". Makt korrumperar och nya maktstrukturer kan aldrig leda till jämlikhet och frigörelse för alla. Maktstrukturerna måste bort och ersättas av frihetliga, maktfria, gemenskaper.
Där makt finns kan ingen frihet finnas! Frihet står i motsats till makt, och kräver jämlikhet. Därför måste alla förtryckarstrukturer bort.
Anarkismen strävar efter att upplösa alla statsstrukturer. Man kan inte välja var man föds, inte heller kan man välja vilka föräldrar man skall få. Statssystemet bygger på ett "vi-mot-dem"-tänkande som vi anser är fullständigt förlegat och som förhindrar varje långsiktig lösning av jordens alla av människan skapade problem. Dessa artificiella gränser har inget värde idag, med miljö- och sociala problem som måste lösas. Om inte detta system upplöses kommer vi aldrig att klara av att lösa de enorma problem som jorden står inför.
DIREKT DEMOKRATI
Anarkismen bygger på en fördjupad demokratisering av samhället, genom ett avskaffande av all centralistisk överhet, må det vara regeringar, religioner eller annat, och ett införande av beslutsfattande hos de berörda. Detta gäller i alla samhällsskikt; i skolan, på jobbet, i hemmet. Den "demokrati" vi lever i nu är på många sätt en förvriden form av medbestämmande som endast gynnar de starka (rika) som kan göra sina röster hörda.
För att demokratiseringen skall kunna genomföras krävs bland annat att de som idag sitter vid makten; politiker, fackpampar, industriledare m.fl. måste fråntagas makten över sina nuvarande undersåtar och de privilegier som de gett sig själva. Makthavarna kommer inte att hoppa ner från maktens höga hästar frivilligt, men vi, folket, måste visa dem att deras positioner och deras system inte betyder någonting när vi måste försöka rädda jorden och allt liv på den undan en kommande katastrof.
De gamla organisationsformerna, parti och centralistiska fackföreningar, och de nya frihetliga, bl a rådsorganisering, hör till olika faser av den sociala utvecklingen och har olika funktioner. De förra hade till uppgift att stärka arbetarklassens position inom det kapitalistiska systemet och är knutet till dess expansionsperiod. Den senare har som målsättning att skapa folkmakt, att avskaffa kapitalismen och klassamhället (utan att ersätta det med ett nytt naturligtvis).
Partisystemet och parlamentarismen är onyttiga för en majoritet av folket (den som inte sitter i parlamentet eller på andra sätt direkt tjänar på dess stöd av överklassen) och meningslöst för skapandet av folkmakt. Att lita till det kan endast bromsa utvecklingen mot en självständig masskamp.
En revolutionär genomgripande förändring sker inte enbart genom t ex arbetarråd. Det räcker inte med ett övertagande av produktionsmedlen, utan det behövs ett totalt ifrågasättande av vad och hur vi producerar. Ett arbetarstyrt och arbetarkontrollerat Bofors som fortsätter producera för en (global) marknadsekonomi är knappast en tilltagande tanke.
FÖR ETT SAMHÄLLE MED NATUREN, INTE MOT
Vi får inte luras av de företag som lägger sig till med en konstlad "miljömedvetenhet" endast därför att det har blivit mode. "Grönt" och "Miljö" har blivit försäljningsslogans. Inte förrän företagen är i rätt händer, de anställdas, och de uppträder korrekt i alla led kan de anses som jämlika och miljöinriktade.
De företag som använder miljöfarlig energi i en miljöfarlig produktion måste få hjälp med en satsning på ny miljövänlig teknik. Alla företag borde, i någon transnationell organisations regi, satsa bl a pengar på forskning om miljövänlig energi och energianvändning, t.ex. miljövänliga bostäder och miljövänlig produktion.
Varje individ måste ta på sitt ansvar att inte handla varor från miljöskadande producenter. Detta är det enda vapen vi har som konsumenter för att kunna påverka producenterna. Han vill producera för att få profit, en profit som vi konsumenter skall betala. För att få denna profit visar uppfinningsrikedomen inga gränser. Allt fler fantastiska produkter säljs i ännu mer fantastiska emballage. Som konsumenter har vi makt att påverka hela processen från produktion till avfall.
NATIONALISM
Nationalism, Fascism och Nazism är grenar på samma träd. För att kunna stoppa dessa framtidsfientliga konservativa avarter i historiens soptunna krävs det att vi kan se de bakomliggande faktorer som leder till högerextremismen.
Kapitalet och fundamentalistiska religiösa rörelser har alltid använt högerextremister för sina egna syften; att hålla folket lydiga, splittrade och ickeifrågasättande.
Den kris som vi nu alla tvingas att betala har lett till ett uppsving för diverse högerextremister som tror att man kan lösa de problem vi har genom att kasta ut invandrare och "rena den egna rasen". Detta hjälper självfallet inte.
ETIK
En anarkistisk etik bör utgå från en individuell etik och självkänsla. Var och en måste se ett värde i sig själv. Det är inte förrän då som man kan ta ansvar för andra. En anarkist måste lära sig ta ansvar och bry sig om de andra i gemenskapen. Detta betyder inte att man skall lägga sig i andras liv eller tvinga på andra sin egen etik. Vi måste respektera andras sätt att leva. Så länge man respekterar andra levande varelser har man rätt att göra vad som helst. Den individuella friheten tillåter allt, så länge man inte inkräktar på andras frihet. Frihet är en relation mellan människor.
Man lär sig ta ansvar för sig själv och andra i gemenskapen. Det är poängen med den anarkistiska etiken. Om det är något man inte är nöjd med tar man själv itu med det för att försöka få förhållandet ändrat. Så är det inte nu. Från den dagen du föds till den dagen du dör så har du någon som leder dig, någon som indoktrinerar dig och någon som söver dig. Makthavare, lärare och politiker säger hela tiden till oss att vi skall ta ansvar. Att vi skall vara konsekventa. Men varje individuellt, ansvarigt, val du gör är ett hot mot den bestående ordningen.
Varje varelse som kan känna och lida har en okränkbar rätt att få slippa förtryck och lidande. Vi har ingen "rätt" att döda eller utsätta någon för lidande, vare sig denne någon tillhör den mänskliga arten eller någon annan levande art. Tror man på jämlikhet för en grupp tror man på jämlikhet för alla. Så länge inte alla är jämlika finns det ingen jämlikhet.
MEDEL
Exemplets makt är det viktigaste medlet vi har i kampen för ett bättre samhälle. Det krävs att vi visar hur vi vill ha det i praktiken. Att vi utvecklar de idéer vi har, redan i det samhälle vi lever i, utan att återanvända de förtryckande normer som existerar i samhället.
Genom att starta frihetlig produktion, frihetligt boende, frihetliga medier, undervisning osv får vi folk intresserade av det samhälle som vi vill skapa. Detta lyckas vi inte med genom fönsterkrossning och slag med polisen. Denna aktionsform är endast destruktiv. Hur mycket vi än ogillar staten och det nuvarande tillståndet, och vill riva ner det, måste vi ändå koncentrera oss på ett positivt uppbyggande av ickehierarkiska jämlika strukturer.
Om man bara kämpar mot olika saker hela tiden kommer folk att klassificera en som bråkstake och evig nej-sägare. Detta är ett av problemen för oss anarkister. Det samhälle som vi lever i nu är så långt från våra mål att vi måste spjärna emot allt vansinnigare förslag och företeelser; t.ex. den miljöförstörande Öresundsbron och den Europeiska Unionen som är till för rika storföretagare.
Anarkismen är trots allt en konstruktiv ideologi. En ideologi som visar på ett samhälle fritt från förtryck och maktutövning. Det gäller att visa detta för alla de som tror att anarkismen är en destruktiv ideologi.
Vi får inte hålla på och krossa hela tiden, utan vi måste prioritera uppbyggandet av ett parallellt samhälle, här och nu. Vi måste ju ändå tro och hoppas på att folk blir intresserade av vad vi står för.
Om tillräckligt många startar autonoma bostads-, producentkollektiv och liknande (kanske till och med anarkistiska frizoner, byar, bostadsområden) kommer vi att få en inblick i hur ett bättre samhälle skulle kunna se ut. Dessa olika autonoma kollektiv skulle vara till stor del självförsörjande, eller via kollektivet av frihetliga producenter och distributörer fria från oetiska produkter.
Detta innebär inte att alla skall flytta ut på landet. Man kan naturligtvis med fördel bo kvar i staden och arbeta med den kampen som behövs där. Men man måste då minnas att så långt som möjligt inte skall stödja kapitalet utan handla från alternativa, frihetliga om möjligt, källor. Detta borde inte vara något problem om vi förutsätter att det inom området finns flera frihetliga producenter, i staden och på landet.
ICKEVÅLD
Det finns ett konservativt ickevåld som godkänner passivitet inför orättvisor och som propagerar för laglydnad. En åskådning som enbart handlar om att hålla sina egna händer rena. Att själv inte bruka våld, av feghet oftast.
Men det finns ett revolutionärt ickevåld. Ett ickevåld som bekämpar varje form av förtryck genom ickesamarbete med alla former av förtryckande strukturer. En åskådning där det handlar om att bekämpa våld, makt och dess ursprung med dess motsatta medel, värderingar och beteenden. Med ickevåld.
Gandhi som var den mest övertygade om att det alltid fanns ickevåldslösningar sa ändå att det var bättre att bekämpa en orättvisa med våld än att förfalla till passivitet och lydnad på grund av feghet.
Vi anser att man kan ta makten med våld, men man kan inte göra sig av med maktstrukturerna med annat än dess motsats; ickevåld. Vi måste lära oss att bryta lydnaden och de destruktiva traditionerna med en egen gemenskap. Genom en horisontell solidaritet istället för den vertikala lojaliteten som utövas blint i vårt samhälle idag.
Vår samhällsförändring kan endast ske med ickevåldsmedel, ickesamarbete. Vi måste lära oss att inte vara mjäkiga mot makthavarna. Att buga med keps i hand för patron är ett beteende som måste få ett slut. Vi kan inte stå och le när de spottar oss i ansiktet gång efter annan. Om tillräckligt många människor börjar leva ett frihetligt liv, autonomt från all överhet i så stor utsträckning som möjligt, sker samhällsförändringen automatiskt och utan blodsspilla.
Som anarkister kan vi inte bilda armé-fronter hit och molotov-fraktioner dit. En anledning, men inte den enda, är att vi inte har en chans att slå staten i våldsanvändning (De flesta dödsfall på vår jord, direkta eller indirekta, orsakas av staten och deras väpnade grenar, militär, polis och dödsskvadroner.).
När man försöker slå staten i våldsanvändning sker detta med nödvändighet i paranoida, hemliga, marxist-leninistiska grupper där man själv producerar de auktoritära maktstrukturer som varje anarkist måste ta avstånd i från.
Anarkismen menar att ett fåtal inte kan göra revolution som representanter för några andra, antingen dessa kallas arbetarklassen eller något annat. Följaktligen har anarkismen på denna punkten inget gemensamt med marxism-leninismen eller någon annan ideologi där eliter griper makten genom väpnad kamp eller går till väpnad kamp i "folkets" namn. Den typen av kamp är med nödvändighet elitistisk och leder, vilket historien visar, till minoritetsdiktaturer med kadaverdisciplin. Kamp av detta slag verkar inte frigörande utan upprepar de hierarkiska strukturer som man från början sade sig vilja få bort. Om vårt mål är ett samhälle genomsyrat av yttrande-, tryck-, organisationsfrihet, ickediskriminering och ett i övrigt humanistiskt beteende så framträder de strategiska riktlinjerna ännu tydligare för kampen som måste föras, den frihetliga socialistiska revolutionen.
Målets utseende har en direkt inverkan på valet av medel. Precis som valet av medel har en direkt inverkan på målet man eftersträvar. Det är lydnaden vi skall bryta inte motståndarnas nackar.
Om vårt mål är ett samhälle genomsyrat av yttrande-, tryck-, organisationsfrihet, icke-diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, sexuell läggning, och ett i övrigt humanistiskt beteende framträder de strategiska riktlinjerna ännu tydligare för kampen, den frihetliga socialistiska revolutionen. Målets utseende har en direkt inverkan på valet av medel.
ANARKISMEN SOM FRAMTID
Den borgerliga, liksom den kommunistiska pressen använder ordet anarkism enbart som skällsord, som liktydigt med kaos och våldshandlingar.
Det är sanningens motsats. Vad man vill dölja med ordet kaos är det faktum att anarkismen är det hittills enda konsekventa försöket att förena socialism med frihet, att skapa en frihetlig socialism.
Om vi skall klara av att lösa de enorma problem (ekologiska, sociala m.fl.) som existerar, även långsiktigt, måste samhället och livet ordnas så att det respekterar den enskilda individen och det naturliga livet i så stor utsträckning som möjligt.
Den frihetliga organisering som vi anarkister föreslår är, anser vi, det bästa sättet att lösa de problem som det moderna teknokratiska statssystemet har orsakat.
//Helsingborgs anarkister