av Per Ericson

En människa som kan försörja sig i fyrtio års tid utan att behöva stiga upp före klockan tolv på dagen inger respekt. Murray Newton Rothbard var en sådan människa.

Den 7 januari 1995 avled denne muntre krigare i en hjärtattack under ett besök hos ögonläkaren.

Vid sidan av sin akademiska gärning hann Mr. Libertarian med att författa ett tjugofemtal böcker och bokstavligen hundratals artiklar, vilket förklaras när man hör en kollega avslöja att Rothbard producerade i en takt av åtta tätt maskinskrivna sidor i timman, utan att behöva ägna någon längre tid åt redigering. Ändå blev resultatet nästan alltid stilistiskt tilltalande, djupt originellt och faktaspäckat. En trevolymers historik över den amerikanska revolutionen skrev han närmast som ett hobbyprojekt och aktstycket samlade damm i en skrivbordslåda innan någon kom på idén att det kunde vara värt att publicera.

Den postuma utgivningen lär fortgå i många år än. Ett av Rothbards allra viktigaste verk, en historik över det ekonomiska tänkandet i två fläskiga band, utkom strax efter hans död och jämfördes raskt med Schumpeters klassiker i samma ämne.

Rothbards tycks han ha varit en man med många passioner, inkluderande god mat i rikliga mängder och tidig jazz, men också tyska kyrkor i barockstil. Beteckningen renässansmänniska känns sliten, men de flesta av hans kollegor poängterar att Rothbard tycktes besitta oanade kunskaper i snart sagt vilket ämne som helst; ofta synbarligen bättre kunskaper än de sakkunniga på området, oavsett det gällde kyrkohistoria eller fraktions-striderna inom någon obskyr peruansk gerillarörelse.

Som ekonom var Rothbard den som plockade upp den fallna manteln efter Ludwig von Mises. Monumentalverket Man, Economy, and State är en bländande uppvisning i misesiansk apriorism. Från några grundläggande axiom härleder Rothbard en sammanhängande syn på hela den ekonomiska vetenskapen, och delar i förbifarten med sig av ett närmast encyklopediskt vetande inom allt från sociologi till historia.

Den österrikiska skolan har mycket att tacka Rothbard för; inte bara hans egna akademiska insatser, som bland annat inkluderar en analys av den amerikanska depressionen som senare anammades av Paul Johnson i Moderna Tider. Rothbard var dessutom den store entreprenören på idéernas fält, som var med och startade mängder av tidskrifter och institut. The Review of Austrian Economics är i dag en av de mest lärda och intressanta av alla marknadsinriktade akademiska publikationer. Tidskriften har också givit generöst utrymme åt forskare som inte delar Rothbards syn på den österrikiska skolan, och har etablerat sig som ett välkänt och uppskattat organ.

Många fiender samlade han ändå på sig genom åren, och många anhängare. In i det sista förblev han djupt kontroversiell och betraktades av många forna allierade som en överlöpare när han närmade sig konservativa krafter i sin retorik och i sitt umgänge. På livets höst slog debattlustan nog lite väl ofta över i effektsökeri och hätska utfall, ofta kryddat med kränkande personomdömen — ibland välförtjänta sådana, ibland inte. Inte sällan balanserade han på gränsen mot avgrunden i sina försök att glädja en reaktionär vänkrets med sin ordekvilibristik (utan att i för sig göra avkall på grundläggande liberala principer i sak, även om det var menat att låta så). På samma sätt kläckte han ur sig en del rena fånigheter av annat slag under flirten med vänstern på sjuttiotalet.

I nyhetsbrevet Rothbard-Rockwell Report fick han fritt spelrum för sina böjelser för drastiska formuleringar och åsikter.

"Rothbardian" är ett bekant adjektiv inom vissa kretsar i amerikansk högerpolitik. Allianserna skiftade våldsamt, men den hårda kärnan av idéer förblev märkvärdigt intakt. Rothbard var en av de sista representanterna för vad han själv kallade The Old Right. Det är inom den rörelsen vi återfinner namn som Albert Jay Nock, John T. Flynn och Frank Chodorov, i generationerna före Rothbard. Det var denna gamla höger som gick i spetsen för motståndet mot Franklin D Roosevelts "nya giv", mot planekonomi, skatter och äventyrlig utrikespolitik; en rörelse som förenade ett kompromisslöst vaktslående om individualism, frihandel och marknadsekonomi med ett isolationistiskt avståndstagande från republikens roll som världspolis.

Med den utgångspunkten var det naturligt för Rothbard att knyta band med vänstern i motståndet mot Vietnamkriget. På senare år ingick han en ny allians med de konservativa krafter som efter kalla kriget tröttnat på the welfare-warfare state och som nu motsätter sig amerikanska interventioner i länder som Somalia och Bosnien.

Rothbards betydelse för framväxten av den libertarianska rörelsen i USA kan inte nog betonas. Han utmålade gärna sig själv som en medveten populistisk strateg, i samma anda som den amerikanske revolutionären Patrick Henry som eldade massorna till ett principgrundat motstånd mot förtryckarmakten. Men han var också den judiskättade agnostikern som fascinerades av den katolska kyrkan och av religionens roll i samhället, rättighetsetikern som försvarade rätten till abort och byggde sin moralfilosofi på Thomas av Aquino och Kant, den radikale libertarianen som stod upp för eviga värden och för det goda, borgerliga samhället, marknadsanarkisten som vann gehör hos konservativa traditionalister till höger om Russell Kirk.

Gick han för långt i sina försök att samla frihetliga krafter till gemensam kamp mot statsmakten? Eller var det en framgångsrik strategi? Svaret varierar beroende på vem som tillfrågas. Somliga rader i Rothbard -Rockwell Report kunde nog gärna ha förblivit oskrivna.

De teoretiska bidragen kommer säkerligen att ha bestående värde, alldeles oavsett hur man väljer att betrakta Rothbards praktiska gärning.