TORS FISKE



Guden Tor hade en längre tid varit österut och fångat jättar och han tyckte, att han behövde lite omväxling. Inte så att han ville stanna hemma. Hans maka Siv var underbar, vacker att se på, trevlig att prata med, men hon tyckte inte om, att han var slarvig, att han kastade strumpor och skor omkring sig och ibland blev hon vasstungad mot honom. Efter en tid i hemmet hade Tor en känsla att han bara var i vägen och längtade efter frihet och handling. Vid det här tillfället hade han varit i Bilskirner längre än vanligt, eftersom dvärgmakarna fortfarande arbetade med ett av hans hjulnav, och därför bestämde han sig för två saker: han skulle lämna sin vagn och sina bockar hemma och han skulle bege sig till havet och försöka kämpa med Midgårdsormen.
Men innan han lämnade sin borg, tänkte han att han gjorde bäst i att förklä sig en smula. Därför kammade han sitt i vanliga fall rufsiga hår och toviga skägg, klädde sig i rätt snobbiga kläder och låtsades vara en ung sprätt. Han gömde omsorgsfullt sin hammare i en liten pung som han bar vid bältet.
Han lämnade Midgårds stränder och seglade över havet, tills han kom till en sandstrand i Jotunheim, som ägdes av en jätte vid namn Hymer. Tor drog upp sin båt långt ovan flodmärket, gick upp till Hymers hus och bad djärvt, eftersom det var kväll, om husrum. Jätten var något av en enstöring. Han tyckte inte om att bli störd och han tyckte absolut inte om att skänka bort något, fastän han var en mycket välbärgad fiskare och bonde och hade många världsliga ägodelar. Bland dessa var det mest prisvärda en hjord silkeshårig, svart boskap med vita horn.
Att Hymer alltid under de tidiga morgontimmarna, sedan han klarat av mjölkningen, begav sig ut för att fiska, tycktes Tor vara en utmärkt idé. Han skulle föreslå jätten att han fick följa med då denne fiskade, i hopp om att kunna få se Midgårdsormen.
Hymer gick motvilligt med på att ta emot Tor som gäst. Gästfrihetens lagar omöjliggjorde något annat. Fäljande morgon, alldeles före gryningen, hörde Tor att sängen knakade, när jätten steg upp och började leta efter sina kläder. Han var för snål för att tända ljus. Han skulle mjölka korna, innan han begav sig ut på havet för morgonens fiske.
Tor låg kvar i bädden en halvtimme och när han bedömde att morgonens arbete var klart, steg han upp och klädde sig. Han mötte Hymer, när denna bar de två sista smörkärnorna från mjölkkammaren till en porlande bäck, där jätten skulle ställa ner dem för att de skulle svalna.
- Du ska säkert ge dig ut för att fiska, sa Tor. Jag skulle vilja följa med dig och hjälpa dig att fiska.
- Jag vill inte ha några passagerare, grymtade Hymer.
- Inte som passagerare, sa Tor. Jag tänkte ro med dig och hjälpa dig att fiska.
- Du ser inte ut som en som kan sköta en åra, sa Hymer, inte i de där byxorna.
- Du kommer att bli förvånad, sa Tor. Säg, vad ska jag ha för bete?
Hymer nickade bort mot inhägnaden, där hans boskap mumsade på det tidiga morgonmålet med hö.
- Ta för dig själv, sa han ovänligt och menade att där fanns mängder med dynga.
Tor valde att missförstå honom. Han skar av ett oxhuvud och trodde, att till och med Midgårdsormen skulle kunna frestas av detta. Hymer glodde på honom, men sa ingenting.
Det omaka paret gick utmed en stenig stig till den plats, där Hymers roddbåt låg uppdragen på stranden. Tillsammans satte de den i sjön och Hymer grymtade och muttrade hela tiden:
- Jag fattar inte, vad jag ska kunna få för hjälp av den här typen. Om jag ror ut så långt som jag brukar, kommer den här ynkliga snobben att börja frysa.
Tor började förlora tålamodet och funderade även på att ta fram hammaren och göra slut på Hymer, men han behärskade sig, eftersom han ville pröva sin styrka på annat håll.
- Bråka inte så mycket, sa han, jag bryr mig inte om hur långt bort från stranden vi ror och jag ska inte bli den förste som ber att få vända tillbaka.
Tor satte sig bekvämt tillrätta på toften, grep ett par åror och började ro. Hymer rodde med förårorna i stäven och såg surmulen på Tors bakre åror, men hur han än försökte öka takten kunde han inte ro bättre än sin roddkamrat. Till slut måste han erkänna att den unge snobben var bäst och säga, att de kommit tillräckligt långt ut.
- På de här bankarna fiskar jag alltid flundror, morrade han vresigt.
Guden visste att de måste vidare för att hoppas kunna träffa på Ormen och därför ropade han:
- Nej, nej. Lite längre ut! Om du är trött ska jag ro resten ensam. Vila dig du.
Hymer bet sig i läppen och de fortsatte i rask takt ytterligare en halvtimme. Då sa jätten lite mer bestämt:
- Det här är tillräckligt långt bort. Om vi ror längre bort från kusten kommer vi kanske att få något som vi inte vill ha - och det kommer inte att vara en förkylning.
Men Tor vägrade fortfarande att sluta att ro och på nytt måste Hymer hjälpa till. Till slut drog jätten upp sina drypande åror i båten och sa:
- Sluta!
- Varför? frågade Tor.
Jätten var tvungen att säga sanningen.
- För att vi redan är ovanför Midgårdsormen område. Förstår du inte, att det är farligt att stanna här?
- Om det här är gott nog för Midgårdsormen, så är det gott nog för mig! ropade Tor. Det är här som vi kan vänta oss de bästa fångsterna. Släng ut fiskelinorna!
Han tog tag i jättens största spö och en lina, lika tjock som hans handled och en krok stor nog att få fast en val.
- Det här duger för mig! sa han och fäste oxhuvudet stadigt på kroken.
Sedan kastade han huvudet överbord. Det hamnade i vattnet med ett ljudligt plaskande och de stora, runda ögonen tycktes betrakta honom förebrående, när huvud och horn sakta sjönk ner i havsdjupet.
Hymer var själv tvungen att fiska, men han valde en liten krok och endast en sill som agn. Han hade ingen avsikt att trassla in sig med Världsormen, om han kunde undvika det. Som andra fiskare satt paret hopkrupna i båten, en bevakade ena sidan och en den andra. I själva verket bevakade Hymer oroligt båda sidorna, han var rädd att Tor skulle få napp på något utöver det vanliga.
Djupt där nere på havsbotten låg Midgårdsormen med stjärten i ett stadigt grepp mellan käftarna. Det dunkla ljuset från ytan förmörkades och Ormen såg två stora oxögon och ett par vita horn långsamt flyta mot sig. Han lyfte en väldig läpp, vårtig och vass, och sög upp ett hål mellan tänderna stort nog för att oxhuvudet skulle kunna passera igenom. Det var redan halvvägs ner i hans hals när han kände kroken tränga in i strupen. Han hostade och en väldig luftbubbla trängde upp under jättens båt och fick den nästan att kantra. Men kroken lossnade inte.
När Ormen förstod att han svalt en väl agnad krok vältrade han sig så våldsamt, att Tors spö och lina nästan slets ur hans hand och guden skinnflåddes på båda handledernas undersidor mot den ohyvlade relingen. Smärtan gjorde Tor rasande och han samlade all sin gudakraft och tog spjärn med hälarna så hårt mot båtens botten att fötterna gick rakt igenom plankorna och blev stående på sjöbotten. Så halade han upp Ormen till ytan.
Ingen hade någonsin sett en så blodisande syn som Tor, när han blängde ner på Ormen och den väldige besten från djupen stirrade tillbaka och blåste ett giftmoln i luften. Det sägs att jätten Hymer ryggade tillbaka och blev gul av fasa vid åsynen av Ormens gap, de väldiga tänderna, de utstående ögonen, tången kring hans horn, hans vårtiga hals. Och hela tiden svallade havet våldsamt in och ut i båten. Hymer hade bara en tanke - att rädda sig själv. Han fattade tag om den vassa kniv, som han använde för att skära sönder den betesfisk som simmade omkring på båten och med några kraftiga hugg skar han av Tors fisklina och ormen sjönk tillbaka i havet och försvann i en virvel av bubblor.>br> Tor lyfte sin näve i fruktansvärd vrede. I segerns ögonblick hade hans byte gäckat honom. Han skulle ha givit vad som helst för att få Midgårdsormens huvud och horn uppsatta på en av väggarna i sin borg Bilskirner. Så skulle nu inte ske. Och det var kanske lika väl, ty han hade glömt de förfärliga följder som spåtts om Midgårdsormens stjärt vreds ur hans mun.
Tor vände sin vrede mot Hymer. Han gav honom ett så förödande slag med sin näve, att jätten gjorde en kullerbytta ut ur båten och det sista Tor såg av honom var hans fotsulor.
Sedan vadade den ursinnige Tor tillbaka till stranden och återvände till Asgård.




Denna text finns på sidorna 112-114 i boken: Gudar och hjältar i nordisk mytologi.
Av Brian Branston - svensk översättning av Bo G A Ericsson.
Utgiven av Natur och Kultur.
1:a upplagan 10:e tryckningen.
Tryckt i Italien 1995.




Tillbaka till mytlänksidan.
Tillbaka till huvudsidan.