1987 föddes det en liten kattunge, eller rättare sagt fyra stycken, men nu är det bara en som är intressant, eftersom det är min lilla bebis det handlar om.

1987, till julen, fick jag veta att jag skulle få en kattunge. Jag döpte henne direkt till Kim, för det tyckte jag att min lilla kattunge skulle heta. Jag fick också veta att jag inte skulle få henne förrän den tredje januari, för då skulle han som hade kattmamman komma upp till Umeå.

Kattmammans ägaren bodde nämligen nere i Stockholm, och kattungarna var inte planerade. Det var egentligen inte meningen att jag skulle få en kattunge heller, det var bara det att mamma tyckte synd om mig när hon och pappa skilde sig. Hon lovade därför i ett svagt ögonblick, att jag skulle kanske få en katt istället, för en hundvalp var helt uteslutet. Ingen av oss hade tid.

När jag fick kattungen var hon bara sex och en halv vecka, hon hade klarat av att äta själv och att gå på toa själv, men när jag fick henne blev hon liten igen. Hon regredierade (nu skulle min psykologilärare bli nöjd) ner till ett bebissta­dium, kunde därför inte något själv. Jag fick bli hennes mamma. Kattungens mamma hade smitit ut när hon var på löpen och kom hem med kattungar i magen.

Kattungen, som jag upprepade gånger kallade Kim, fick till slut heta Stephie, för hon liknade några kattungar som var vilda och som jag hade lyckats tämja under sommaren. De hade jag döpt till Stephanie och Stephan. På grund av att det kändes fel att döpa min kattunge till något annat än vad hon såg ut att heta, fick hon heta Stephanie Kim Ekvall, men kallades för Stephie.

När jag fick Stephie hade jag faktiskt två andra djur, men det var inte detsamma som att ha en katt. Jag hade två möss, de hette Tina och Loella, de var vita med svarta tecken.

Jag lärde Stephie att hon inte fick röra dessa, annat än vänligt. Med andra ord, jag förstörde min katts normala rovdjursinstinkt, men i gengäld så fick jag en katt som jag har kunnat visa vilket djur som helst, stort som litet, och Stephie har alltid varit snäll. Det har känts väldigt bra.

Tina och Loella dog ganska snart, som möss tyvärr gör, men det blev inte en så stor förlust för jag hade mycket att göra med min lilla kattunge, som behövde tillsyn nästan jämt och matas med nappflaska, för att sedan masseras under ma­gen med en trasa med varmt vatten, för att hennes mage skulle komma igång.

Mitt under allt detta så blev min mormor sjuk, hon fick cancer. Tyvärr hann jag aldrig visa min lilla kattunge för henne, för hon dog efter bara ett halvår av sin sjukdom.

Det var säkert det bästa för henne men man är ju så självisk, att man vill gärna ha kvar de människor man tycker bäst om omkring sig jämnt och ständigt, men världen är grym och det fanns säkert något skäl.

Vi blev tvungen att fara ner på begravning i mars. Det var bara att ta med lilla Stephie, eftersom jag var tvungen att mata henne med nappflaska fortfarande. Hon fick ligga inlindad i en handduk när jag matade henne, men vi hade börjat öva att äta med sked också.

Men min morfar, som är livrädd för katter, han vågade till och med klappa Stephie, för han tyckte att det såg för härligt ut när jag matade henne. Vi flög förresten ner till Uppsala när vi skulle ner på begravningen. Det gick jättebra, Stephie var jättesnäll. Hon satt i sin kattbur och var tyst hela flygresan ner och sedan upp också.

Men för att återgå till ordningen, så efter begravningen så for vi hem en stund för att vila oss och då var Stephie jättegullig mot mig. Hon gosade mycket, det var som hon kände att jag behövde det.

Ett av de största skälen till att jag fick Stephie var nog för att Elisabet har en katt, som vi fick ta hand om när hon skulle träffa Janne på helgerna. Eftersom hon inte kunde ta med sig Mia så fick jag ta hand om henne. Mia var förresten ett halvår äldre än Stephie, så de var ganska bra vänner.

När jag skulle flytta tänkte vi systrar som så att mamma skulle bli utan djur när jag flyttade, så vi skaffade henne en kattunge som hon fick på Morsdag. Vi skrev att hon fick inte säga nej till presenten. Åh nej, här kommer det något trubbel. Det var det första hon sa, men i dag är hon jätteglad för att hon fick Trubbel, som hon döpte sin kattunge till.

Stephie har gått jättebra tillsammans med henne

Jag flyttade till Karinas lägenhet på Ersboda, på Ostvägen. Där skaffade jag mig också en guldhamster som jag döpte till Gismo, för han var lik en gismo. Tyvärr var det några kompisar som skulle skoja och kolla om hamstern skulle dricka ur sitt vatten om det fanns sprit i. Jag upptäckte att hamstern vinglade lite, men tänkte inte mer på det. Några dagar senare var han död.

Jag skulle fara och jobba  och tänkte att vad konstigt, Gismo brukar ju alltid visa sig på morgonen för jag hade ändrat hans dygnsrytm. Han brukade också jaga Stephie runt på golvet, det var faktiskt ganska kul, en katt som är rädd för en hamster.

Stephie har hjälpt mig flera gånger med att inte låta mig ta livet av mig, fast jag har försökt så har hon bara kommit fram till mig och jamat, som för att säga: tänker du överge mig. Det kunde jag ju inte göra, när jag visste att hon behövde mig. Det var i den här vevan jag började fundera på att skaffa en kattunge, men det fick inte vara vilken kattunge som helst, utan det skulle vara en kattunge efter Stephie.

Sagt och gjort, jag skaffade fram en hane som jag var nöjd med. De fick träffas och resultatet efter bara tre dagars samvaro blev fem kattungar. Pappa som är röd, heter Eknaton men kallas för Ecke. Han blev utställd dagen efter och han vann.

Stephie är brunsvart med två vita fläckar, en under magen och en under hakan. Hon har en ovanligt fin färg på sina ögon, de är gulgröna. Många har påpekat att det är ovanligt på katter. Kattungarna som Stephie fick, blev alla samma färg, men de fick inte samma kroppsproportioner. En kattunge blev siames, det var en av de två hanarna. En kattunge blev burma, de båda har det efter mamma. Den jag har kvar, blev  i kroppen lik sin pappa, nämligen en abessinier.

1991 när dessa fem kattungar blev födda, på midsommarafton, så satt jag och grinade, för Stephie hade det jobbigt, det var tur att Charlotte och Marie-Louise var där och hjälpte mig. Charlotte pratade med mig och Marie-Louise hjälpte Stephie.

Jag upptäckte ganska fort att det var något fel på Stephie, för det kan inte vara normalt att spy och ha diarré i en vecka. Så jag tog kontakt med veterinären på Djursjukhuset och de sa att jag inte skulle oroa mig, det är normalt, men om hon skulle fortsätta i en vecka till skulle jag komma ner med henne.

Nu var det så att jag bestämde mig för att fara ner med henne dagen efter, så det var bara att packa ner kattungarna i en banankartong och sedan ta min lilla Fiat ner till Djursjukhuset. När jag kom in satte jag upp Stephie på disken och för­klarade att det var jag som hade ringt dagen före. Hon som satt i mottagningen kände på Stephie och sedan sprang hon och hämtade en veterinär.

Det kom en fort och Stephie fick komma in på en gång. Hon fick sex sprutor, två var jättestora. Det var vätska, och sedan fick hon cortison och något annat. Jag fick sedan höra att Stephie skulle inte ha klarat natten, för hon var uttorkad. Ibland är det bra att man har lite sunt bondförnuft, annars skulle jag inte ha haft en så gullig och ullig kisse, som min egen lilla bebis.

Nu följde det en rad av djur. Det var fåglar, en kanin vid namn Grieco, som Karina fick ta över, den blev tyvärr uppäten av en katt. Jag var också fodervärd till två whippets, de hette Icon och Speedy.

Jag hade hunnit få kattungarna innan alla dessa djur. Stephies ungar döpte jag till Lillen Cobby Ekvall, han vägde 100 g när han kom ut. Han gick konstigt för han var hjulbent, det visade sig senare att han var siames i kroppen. Bamse Mau Ekvall, han vägde 101 g när han föddes, han var en liten charmknutte. Valona Maxine Ana Ekvall, vägde 100 g när hon föddes. Lite sen på att äta riktig mat, det var tänkt att jag skulle behålla henne, men det blev inte så. Marike Nadja Lillivy Ekvall, vägde  99 g vid födelsen, hon hade temperament. Visade vem hon var, denna kattunge tog min mamma hand om, för Trubbel blev tokig varje gång jag var förbi med kattungarna. Det visade sig senare att hon hade för mycket humör för Trubbel, och de blev ovänner och började slåss. Per-åke fick ta hand om Marike istället. Marike blev döpt till Busan, Busan blev i kroppen en Burma, Sharon Natasha Anjelick Ekvall, vägde 99 g när hon föddes, hon blev den kattunge som jag behöll. Varför vet jag inte, det kan ha att göra med att man fick vara så försiktig med henne när hon skulle äta, för annars spydde hon.

När hon var ett år vägde hon 2 kg. Sharon kallades ganska fort för Skorven, för hon är som en skorv. Därför fick hon heta som sitt smeknamn. Skorven är lik sin far, med andra ord en abessinier.

Jag lämnade tillbaka Icon och Speedy ganska fort, för när deras matte hade dem över jul och nyår så förstörde hon allt som vi hade byggt upp. Hundarna blev hopplösa. Lotta blev sur, men det brydde jag mig inte om.

Jag träffade Lollos bror Mats, och vi flyttade ihop. Man kan ju inte direkt påstå att Stephie blev glad över att få en husse. Skorven tyckte inte att det gjorde något, men så tycker hon om alla. Det kom först in en schäfer i Stephies liv och den schäfern hette Bazzie (Bazina). Åtta månader senare åkte vi och hämtade en syster till Bazzie och hon fick heta Nette (Binette). Stephie och Skorven tyckte väl först att dessa var inkräktare, men vande sig, och hundarna vande sig med att det var katterna som bestämde. Vi flyttade från Ersboda till Sävar och ham­nade därmed på landet. Jag skaffade mig höns och så fick jag en kastrerad han­katt, men jag var tvungen att ge bort honom till pappa. För mina trollungar började att bråka med varandra. Grannen hade en jämthund, en vorsther, tre katter, en chinchilla samt två hästar, islandshästar.

Jag skaffade även en kanin och den hette Pricken. Men efter sommarens slut sålde jag den till någon i Sävar, för jag tyckte att det var synd om kaninen som skulle bli tvungen att bo i garaget på vintern. Stephie fick vara lös ute ibland i Sävar, men bara om jag var ute med henne, för jag ville ju inte att något skulle hända. Skorven smet ut ibland, men hon hade inte lov att vara ute utan koppel. Man kan inte riktigt lita på den odågan. En gång när vi hade varit borta och kom hem, så såg vi rävögon lysa ute på åkern. På bron såg vi sedan kattögon och när vi kom närmare såg jag att Skorven hade tagit sig ut genom badrums­fönstret och nu satt på bron och väntade på att bli insläppt.

Det tog min gullunge fyra år att acceptera Mats, vilket var hans förlust, för han gjorde slut året efter. Så jag, katterna och Bazzie flyttade till Bullmark.

Men eftersom jag beslutade mig för att studera på Kunskapslyftet så bodde jag några dagar i veckan hos Elisabet. Detta var jobbigt för alla parter, men det gick ju inte att ta med Skorven till Elisabet, för Skorven och Mia kom ju inte överens. Så där höll vi på i några månader, till slut ledsnade jag och sa upp min lägenhet i Bullmark. Elisabet, Mia och jag, Stephie, Skorven och Bazzie flyttade tillsammans på Hinkgränd på Ersboda. Vi köpte nu ett akvarium med en sköld­padda och några fiskar. De fick stå på Elisabets våning.

Oj vilka bråk det var mellan Skorven och Mia. Vi skaffade oss en grind till trap­pan. Det hjälpte inte, katterna hoppade över. Vi prövade bygga för flera gånger, men Stephie hittade alltid en väg över. Gick det inte som hon ville så rev hon det vi hade byggt upp.

När vi hade bott på Hinkgränd ett tag så upptäckte jag en knöl under Stephies mage, jag blev orolig över hennes hälsotillstånd. Så när jag skulle med Bazzie till veterinären så tog jag med Stephie så att Göransson fick kolla henne. Han talade då om för mig att det var en livmoderscysta. Men om den inte växte så var den inte farlig för henne. När sedan vår moster Ann-Marie var upp på besök så skulle jag visa Stephies mage för henne och då såg jag att knölen hade vuxit.

Dagen efter ringde jag Göransson och beställde en tid för operation. Han frå­gade mig när jag kom dit om jag skulle ta bort henne eller operera, för det kunde ha spritt sig till lungorna och då fanns det inget att göra. Men jag hade beslutat mig för att försöka rädda hennes liv. Operationen gick bra, Stephie var trött, med all rätt. Hon fick gå med tratt för att inte slicka sig under magen. Två veckor senare skulle hon tillbaka och ta stygnen. Allt såg ut att gå så bra. Stephie var frisk som en nötkärna, eller såg iallafall ut att vara det.

Nu var det inte så, men det såg inte veterinären eller jag. Stephie fick problem att andas efter några dagar, hon hostade och det syntes att det var jobbigt. Jag ringde till veterinären och han skrev ut antibiotika till henne, han tyckte att jag skulle pröva och se om det blev bättre. Efter ytterligare några dagar när jag kom hem från jobbet så mötte Stephie mig ute i hallen där hon bara föll ihop. Hon hade problem med att andas, det syntes tydligt. Jag personligen började bara gråta för nu visste jag att det var slut. Det skulle inte gå att göra något mera för Stephie, då skulle jag bara plåga henne. Och det ville jag inte. Elisabet fick ringa till veterinären för jag satt och pratade med mamma och klappade om Stephie som låg i mitt knä. Tårarna rann ner och gjorde min lilla älskling blöt, mitt hjärta.

Det var med tunga steg som vi for till Göransson, den sista resan. Göransson frågade mig om jag ville att han skulle operera henne igen, fast då skulle han vara tvungen att göra om det ungefär varannan vecka. Hon hade fått vätska i lungorna (en vanlig komplikation, tyvärr, på äldre katter som sövts). Det tyckte inte jag var rätt mot Stephie som nu led, det gjorde mig ont i hjärtat. Nu visste jag att det fanns inget annat att göra än det mest humana, jag var tvungen att låta henne somna in för alltid. Det var det beslutet jag tog. Jag vet att det var rätt beslut men det hjälper inte mig nu när jag saknar min bebis, så att hjärtat värker. Jag talade om för Stephie att det var okej för henne att dö, att jag skulle sakna henne, men att det var okej. Skälet till att jag talade om det för henne är för att jag hade sagt åt Stephie att hon fick aldrig dö ifrån mig. Men sjukdom kan man inte rå för.

Stephie fick sedan ligga i frysen ett tag för jag hade inte råd att kremera henne på en gång, men till slut tyckte mamma synd om mig så hon hjälpte mig att be­tala en kremering av Stephie. Sedan har hon blivit placerad i bokhyllan och fått en liten skylt på urnan. Det står: Stephie f.19871120 d. 20000309. Hon hann bli 12,5 år. Om jag inte hittar någonstans att begrava henne innan jag själv går bort så ska hon brännas med mig.

Nu är det så att jag känner att Stephie finns i min närhet, hon ligger på min axel, och en bit hennes själ finns i min nya hund Ellen. Det finns en del stora likheter mellan dem, så därför är jag säker på att Stephie har hittat en väg tillbaka till mig, som jag bad henne att göra.