Det karolinska enväldet: kungamakt och statsförvaltning under Karl XII

1. Kungamakten

Det karolinska enväldet, såsom det ärvdes av Karl XII, var en produkt av den omvälvning som kom till stånd vid riksdagen 1680. Det har i forskningen diskuterats i vad mån denna var sprungen ur en inhemsk teoretisk ram eller om inspirationen stod att söka utom landets gränser. Det danska krigets erfarenheter kan nog i alla fall sägas ha varit en särdeles god grogrund, inte minst hos kungen själv, för tankar på att tillförsäkra majestätet ett större handlingsutrymme. Ett tacksam förutsättning för en reaktion mot högadeln och dess främsta representanter i förmyndarregeringen fanns också i de stora missförhållanden inom försvarsmakten som kommit i dagen under kriget samt de utrikespolitiska äventyrligheter som lett fram till kriget. En av de viktigaste aktörerna på riddarhuset under riksdagen 1680 var också Hans Wachtmeister, flottans främsta namn.

Det karolinska enväldet hade sin lagliga grund i först och främst ständernas förklaring av den 10 december 1680. Kungen hade med anledning av den beslutade räfsten frågat ständerna om regeringsformen från 1634, som tillkommit under Kristinas omyndighet, också gällde för myndig kung. I synnerhet då bestämmelsen att kungen skulle styra med råds råde. Ständerna förklarade att kungen ej var bunden av någon regeringsform, utan endast av Sveriges lag och laga stadgar och ansvarig endast inför Gud. Att styra med råds råde innebar endast att rådet fungerade som ett rådgivande organ i de frågor som kungen önskade dryfta med dem. Vidare bad ständerna att Karl XI måtte författa en disposition om hur riket skulle styras i fall han skulle avlida och lovade att följa denna för all framtid.

En annan viktig grundval finns i rådets och ständernas förklaring av den 16 november 1682 angående lagstiftningen. I denna klargjordes att kungen, utan inblandning av ständerna, ägde rätt att uppsätta "regler för en eller annan betjänte", att han utan ständernas hörande kunde utfärda instruktioner till kollegier eller enskilda personer så länge dessa inte kunde sägas angå hela riket eller samtliga ständer samt inte minst att kungen ägde rätt att förordna lämpliga män till att överse lagstiftningen utan att fördenskull vara förpliktigad att konsultera ständerna om resultaten härav. Några dagar härefter lyckades kungen också få ständernas godkännande av hans rätt att utdela och återtaga förläningar. Ständerna framställde dock en önskan att inga kronogods skulle bortges med full äganderätt.

Slutligen bör också 1693 års riksdagsbeslut nämnas. I detta står bl. a. att Kungl. Maj:t. blivit satt "till en envålds allom bjudande och rådande suverän konung, den ingen på jorden är för dess aktioner responsabel utan har makt och våld efter sitt behag och som en kristelig konung att styra och regera sitt rike". Dessutom åtog sig ständerna att under krig åta sig att erlägga såväl krigskontribution som betalningsskyldighet för av kungen upptagna lån. Denna inskränkning i beskattningsrätten hindrade dock inte Karl XII från att egenmäktigt föreskriva en kontribution redan 1699.

Genom dessa uttalanden av ständerna hade kungamakten tillförsäkrat sig en mycket betydande makt och man sökte också att sammanfatta de nya landvinningarna i nya grundlagar. Av dessa kom dock vare sig kungabalken, kungaförsäkringen eller successionsordningen längre än till förslag. Likväl är de av intresse såsom manifestationer av hur långt den kungliga makten var på väg att utvecklas. Kungabalken stadgade sålunda att att majestätet hade ensamrätt att besluta om krig, fred och förbund. Han ägde också rätt att avfordra undersåtarna manskap och medel under krig. Beskattningsrätten tillföll också kungen, som uppenbarligen utan att inhämta ständernas mening kunde besluta om nya pålagor. Samma sak gällde för lagstiftningen. Såväl världslig som kyrklig rätt kunde förändras av kungen utan att höra ständerna.

Källor: Hildebrand, E., Svenska statsförfattningens historiska utveckling. - Stockholm, 1896 ; Sveriges riksdag. Bd 4, Riksdagen under den karolinska tiden / [av Sven Grauers]. - Stockholm, 1932

(Under arbete)

Nästa sida: 2. Rådet