2. Rådet

I samband med att kung Birger flydde ur landet och den minderårige Magnus Eriksson valdes till kung börjar rådet framstå i en tydligare dager. Under ledning av drotsen sammanträdde det regelbundet under kungens minderårighet för att överlägga om landets styrelse. I Magnus Erikssons landslag finns de första mer utförliga bestämmelserna om rådets ställning. Kungen skulle efter sitt tillträde själv välja rådets medlemmar. Ärkebiskopen var självskriven, därutöver fick kungen själv bestämma hur många kyrkans män han ville ta med. Vidare skulle tolv riddare eller svenner sitta i rådet. Rådet hade alltså en utpräglad aristokratisk sammansättning, vilket naturligtvis bäddade för konflikter. Under Albrekt av Mecklenburgs tid tillskansade sig rådet en enorm makt: det fick självt utse ersättare vid vakanser, kungen lovade att följa rådets uppfattning i alla ärenden och överlämnade till det kontrollen över alla slott och land. Rådet spelade också en avgörande roll vid Albrekts fall, men istället kom Margareta och senare Erik av Pommern vilka helt ställde det åt sidan.

Kristoffer av Bayern lovade vid sitt trontillträde att till rådet endast utse infödda svenska män. Rådet fungerade vidare som domstol i tvister mellan kungen och hans undersåtar och dess makt växte även inom andra områden. Samma mönster gällde för resten av unionstiden och Karl Knutssons regeringsperioder. Under riksföreståndarna var det ofta tvister mellan dem och rådet. Sten Sture d.ä. avsattes en gång av motståndare inom rådet, Svante Nilsson drabbades nästan av samma sak och Sten Sture d.y. val genomdrevs mot rådets vilja.

Efter Gustav I:s maktövertagande återgick rådet till att spela en mer blygsam roll. 1527 försvann de kyrkliga ledamöterna och rådet kom att bestå av representanter för de äldsta och förnämsta ätterna i landet. Bestämmelsen om att det skulle bestå av svenska män fanns kvar, men nonchalerades av kungen. Tendenser fanns till att etablera en ordning där vissa rådsmedlemmar hela tiden var närvarande vid kungens sida, men detta iakttogs inte alltid. Rådet konsulterades särskilt när det gällde utrikes- och försvarsfrågor, allmänna ekonomiska och finansiella ärenden, den högre rättskipningen etc. Däremot var det bortkopplat från förläningsväsendet, en tidigare viktig uppgift. Rådets makt under de första två Vasakungarna var begränsad och det fungerade huvudsakligen som ett rådgivande organ. Under Johan III började det däremot ta egna initiativ, hävdade att inga statsutgifter fick ske utan samtycke av närvarande rådsmedlemmar. Under Sigismunds första regeringsår väcktes tanken att kungen inte skulle få fatta några viktiga beslut utan rådets samtycke. Konflikten mellan hertig Karl och Sigismund krossade rådet som institution. 1602 hade det emellertid visat sig att behovet av en sådan institution var så stort att den återuppväcktes. För att undvika en upprepning av 1590-talets konflikter bestämdes att det nya rådet endast skulle ha rådgivande funktion. Gustav II Adolf gjorde den förändringen att han försökte koppla riksrådsvärdigheten till bestämda ämbeten, ett led i en utveckling mot ett i Stockholm fast etablerat och alltid tillgängligt riksråd.

En fast form fick rådet genom 1634 års regeringsform. Rådet skulle bestå av 25 personer, varav den allra överväldigande delen var bundna till tjänst i huvudstaden. Drottning Kristina kom härigenom att bli den första som hade en fast konstituerad rådkammare omkring sig. Rådet var alltjämt endast rådgivande, en funktion som kvarstod under Karl X Gustav. Antalet medlemmar växte dock kraftigt. Vid Karl X Gustavs död hade rådet 48 medlemmar.

Förmyndarregeringen 1660-72 innebar ett ökat inflytande för rådet, vars medlemsantal sattes till högst 40. Nya riksråd skulle antas med rådets vetskap och samtycke, av de fem riksämbetsmännen fick det inte vara mer än en av samma släkt och i rådet inte mer än tre. Inte heller fick fader sitta tillsammans med mer än en son eller fler än två bröder.

Karl XI:s trontillträde innebar inga formella förändringar, men det stora antalet rådsmedlemmar gjorde att det började visa sig tecken på bildandet av ett kabinett.

Det karolinska enväldet

©Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se
Senast uppdaterad: 2002-07-24 20:14