Carl XII och enväldet

Nåväl, författaren inleder med att redogöra för hur en del utländska krigshistoriska verk behandlar Karl XII och det stora nordiska kriget. Föga överraskande visar det sig att dessa i främsta rummet berömmer tsar Peter. I ett fall tydligen bland annat för att denne vid flera tillfällen erbjöd fred på för "Sverige fördelaktiga villkor". Intressant, innebar det att Sverige skulle få kompensation för att tsaren, under bedyrande av sin vänskaplighet, i största hemlighet förberett ett angrepp på Narva? Knappast, de fördelaktiga villkoren innebar att han skulle få behålla en remsa land runt S:t Petersburg. Något som självklart var helt oacceptabelt för Karl XII, liksom det skulle varit för varje annat statsöverhuvud i liknande läge.

Enligt Berg var det ingen hejd på Karl XII:s oduglighet och grymhet. I sammanhanget dyker förstås också den "Fraustadtska ankan" upp igen. Ett annat nidingsdåd ska den misslyckade överrumplingen av  Fredrikstens fästning 1716 vara. Vad var det då för otäckheter som förövades där? Jo, flera hundra svenskar stupade, sårades eller togs tillfånga! På vilket sätt var detta värre än alla stupade och sårade under tidigare bataljer och belägringar kan man undra?

När väl den unge Karl XII genom ett överdådigt hovliv slösat bort en förfärlig mängd pengar var det så dags att gå ut i krig. Vid Narva besegras ryssen och nu begår kungen sitt stora misstag. Underskattande det ryska hotet vänder han sig mot Polen och August. Tyvärr begrep Karl XII mycket litet av hur man skulle föra krig i Polen och måste därför trampa runt i flera år utan att få tag på sin motståndare. Under samma tid härjade tsarens trupper i Baltikum och gjorde sig faktiskt skyldiga till en rad otäckheter. Fast det var förstås också Karl XII:s fel! Om man för ett ögonblick ser något mer "avslappnat" på situationen kan några frågor möjligen vara värda att ställas. Att tsaren under åren 1703-1704 lyckades erövra Narva, Dorpat, Nyen och Nöteborg var förvisso inte bra. Men vad skulle dessa vinster ha för värde den dagen som kriget i Polen var avslutat och Ryssland stod ensamt? Låt oss för ett ögonblick anta att den svenska armén inte marscherat mot Moskva utan mot S:t Petersburg. Att tsaren ända fram till Poltavadagens slutskede var rätt försiktig med att låta sin armé möta den svenska i öppna fältet är välkänt. Skulle han då ha givit upp sina under stor möda vunna erövringar utan strid eller riskerat ett stort slag? En förlust i ett sådant slag och alla de erövrade platserna hade varit utelämnade åt svenskarna. Utifrån detta kan man undra om tsarens strategi egentligen var så lyckad. Hade det inte varit bättre att med all kraft ingripa i Polen och söka hålla den ende kvarvarande bundsförvanten kvar i kriget? Att tillsammans med August försöka besegra Karl XII istället för att längre fram riskera stå ensam mot honom? För övrigt har författaren förstås fått omfånget av tsarens erövringar om bakfoten när han talar om att stora områden i Finland, Ingermanland, Kexholm och Livland gick förlorade under Karl XII:s tid i Polen.

Efter att utförligt ha redogjort för ett antal otäckheter som begicks i Polen och Ryssland av den svenska armén övergår författaren till att tala om husarer. Att Karl XII inte hade tillgång till sådana eller brydde sig om att skaffa något lätt kavalleri var en av orsakerna till olyckorna. Men hur var det då med de s.k. valackerna, var inte de just ett sådant lätt kavalleri?

Sedan övergår Berg till att i korthet beröra de olika fredsförslag som lades fram för Karl XII under krigsåren. Tyvärr tycks han ha fått för sig att kriget bröt ut som ett resultat av Karl XII:s krigslystnad. Att landstigningen vid Humlebaek var kungens sätt att börja kriget. Med de engelska och holländska eskadrarna som ett slags välvilliga åskådare. Nu var det faktiskt så att det danska angreppet på Holstein förpliktigade sjömakterna att ingripa och Danmark förde redan under Christian V förhandlingar med Polen och Ryssland om en allians riktad mot Sverige. Även den mest inbitne Karl XII-skeptiker får nog vara beredd att acceptera detta.

Mest märkvärdig är nog ändå beskrivningen av turkarnas fälttåg 1711. Som bekant råkade tsaren med hela sin armé ut för malören att bli instängd av en mycket större turkisk armé vid floden Prut. Först klandras Karl XII för att han inte var närvarande från början, sedan för att han vid sin ankomst klagade hos den turkiske storvisiren över de milda villkor tsaren fått. Vidare får vi veta att tsaren hade varit beredd att lämna tillbaka alla de erövrade svenska provinserna utom S:t Petersburg! Med kännedom om hur tsar Peter uppfyllde villkoren gentemot Turkiet kan man vara alldeles övertygad om att han inte hade någon som helst tanke på att ge tillbaka något till Sverige.

Vi får också veta att Karl XII spelade mycket schack i Turkiet, men ständigt förlorade på grund av sin ovana att anfalla med kungen! Precis som han gjorde i verkliga livet under fältslagen! Onekligen en vacker jämförelse, mot vilken möjligen kan invändas att den enda gången Karl XII förlorade ett regelrätt fältslag var när han låg på en bår. Och alltså var helt oförmögen att kasta sig in i vimlet under devisen "Kungen främst".

Bergs fundamentalt negativa inställning till Karl XII genomsyrar boken fullständigt. Emellanåt får man associationer till den numera avlidne Victor Laskys klassiska böcker om bröderna John och Robert Kennedy. Inte heller där är det någon hejd på föremålens oduglighet. Går det i en viss fråga inte att angripa dem från höger så kommer kritiken istället från vänster. Först festar Karl XII sorglöst upp statens slantar i sus och dus, vilket är alldeles förfärligt. Sedan gör han slut på resten genom att ägna sig åt något så ohyggligt som att försöka försvara landets gränser.

(UNDER ARBETE)

©Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se

Senast uppdaterad: februari 11, 2003.