Karl XII, Rehnschiöld och de ryska fångarna vid Fraustadt

Innehåll

Den 3 februari 1706 utkämpades slaget vid Fraustadt. En svensk armé under befäl av general Rehnschiöld besegrade i grunden en överlägsen sachsisk styrka under fältmarskalk Schulenburg.

Den sachsisk-ryska armén bestod av 29 bataljoner infanteri, 42 skvadroner kavalleri och 32 kanoner med en sammanlagd styrka av ca 18 000 man. Av dessa var drygt 6 000 ryssar. På svensk sida deltog 10 bataljoner infanteri, 37 skvadroner kavalleri och 2 skvadroner vallacker, totalt ca 10 000 man. Svenskarna saknade helt artilleri. Striden blev ytterst hård och obarmhärtig. De ryska trupperna blev till stor del nedgjorda. Enligt vissa berättelser ska Rehnschiöld ha låtit avrätta en del av ryssarna efter att de kapitulerat. (1)

Sverker Oredssons påstående

På senare tid har behandlingen av de ryska fångarna uppmärksammats bland annat i tidskriften Populär historia (1998, nr 5 samt 1999, nr 3 och 5). Lundahistorikern Sverker Oredsson har hävdat att Rehnschiöld lät avrätta ett större antal ryska fångar och att denna aktion i efterhand godkändes av Karl XII. Som stöd för det sistnämnda påståendet har Oredsson anfört en passus i ett av kungens brev till Rehnschiöld. Avsnittet lyder som följer: " Kårteligen till P. S. så tyckes migh dhet mycket väl vara, dhet som H. generalen beslutit så väl angående Posen som och om fångarna". (2)

Enligt min uppfattning har Oredsson här gjort sig skyldig till en kraftig feltolkning av kungens brev. En feltolkning som tyder på en anmärkningsvärt nonchalant behandling av källmaterialet. Skulle det inte vara rimligt att Oredsson ett ögonblick funderat över vad Rehnschiölds brev till Karl XII innehållit? Särskilt som kungens brev uppenbarligen är ett svar på en ställd förfrågan? Då de bevarade delarna av Rehnschiölds korrespondens för den aktuella perioden faktiskt trycktes redan 1916 skulle dessutom en sådan undersökning varit skäligen okomplicerad. Jag finner det egentligen rätt upprörande att en erfaren historiker torgför en så allvarlig anklagelse, som vid minsta granskning visar sig vara fullständigt grundlös. Det jag finner mest upprörande är inte själva anklagelsens innehåll - stormaktstidens krig innehöll otaliga grymheter och Karl XII var förvisso inget helgon. Nej, det som stör mig mest är att otaliga forskare, såväl amatörer som professionella, lägger ner mängder av tid och pengar på att söka i arkiv runt om i landet. Samtidigt som vissa tycks anse att det går lika bra att upptäcka nya fakta och producera revolutionerande slutsatser hemma vid skrivbordet.

Rehnschiölds korrespondens med Karl XII

Det ovan nämnda brevet är daterat Pinsk den 2 maj 1706, alltså tre månader efter slaget vid Fraustadt. Det utgör ett svar på de skrivelser Rehnschiöld sänt under månaderna efter slaget och måste analyseras tillsammans med dessa. Vad var det egentligen Karl XII godkände? Vad hade Rehnschiöld meddelat om Posen och fångarna?

Korrespondensen mellan Karl XII och Rehnschiöld uppvisar luckor för den relevanta perioden. Ur de brev som finns bevarade kan man emellertid få en god uppfattning om vad som avhandlades. Det är alldeles uppenbart att kungen med ovan citerade passus inte hänsyftade på någon avrättning av ryska fångar. I slaget vid Fraustadt togs över 7000 fångar, varav den allra övervägande delen tillhörde den sachsiska armén. I sina brev till kungen återkommer Rehnschiöld många gånger till de problem han hade med att ta hand om fångarna. En del skickades till Elbing, andra till Pommern (däribland för övrigt 260 ryssar). I den sachsiska armén fanns också en hel del franska, schweiziska och tyska, icke-sachsiska legosoldater. Av dessa, berättade Rehnschiöld, hade han för avsikt att ställa upp nya regementen och önskade höra Karl XII:s mening. Detta skedde i brev 28 mars 1706, vari dessutom ett tidigare, numera förlorat brev refereras. Den 27 april återkom Rehnschiöld till samma fråga i ett nytt brev till kungen. I brev från 10 och 22 juli omtalas också arbetet med nyuppsättningarna. Ingenstans sägs ett ord om någon avrättning av ryska fångar. Posen nämns i flera av ovan nämnda brev. Rehnschiöld meddelade kungen att han höll på att förstärka Posens fästningsverk.

Det är alltså uppsättningen av nya svenska regementen bestående av krigsfångar och stärkandet av Posens fästningsverk som kungen gillade. I Rehnschiölds grevebrev, daterat 21 juni 1706, lovordas också särskilt uppsättningen av ett regemente och två bataljoner bestående av tagna fångar.

Den moraliska aspekten

Händelserna vid Fraustadt har varit kända mycket länge, men har på nytt uppmärksammats av Sverker Oredsson, Bengt Liljegren och vissa av de recensenter som haft anledning att behandla deras böcker. Man har förfasat sig över behandlingen av de ryska trupperna och kallat den en skamfläck för den svenska armén och dylikt. Enligt min mening gör man sig då skyldig till ett par grova misstag. För det första sätts moderna värderingar, ett resultat av halvtannat århundrades ansträngningar att stadfästa regler för krigföring och folkrätt, på händelser som inträffade för snart 300 år sedan. Detta är skäligen meningslöst och man kan för övrigt notera att 1900-talets krig, såväl utom som inom Europa, verkligen inte varit befriade från brott mot dessa konventioner. En 1600-tals tänkare inom folkrättens område skulle säkerligen förfasat sig över åtskilligt av det som föregick under Andra världskriget.

Ett andra misstag man gör är att underlåta att ställa de ryska soldaternas öde i relation till hur fångar och besegrade trupper behandlades av andra nationer under samma tid eller senare. Är slagets efterspel alltså en unik händelse i svenska arméns historia? Är den rent av unik i europeisk krigshistoria? Det är, enligt min mening, dessa frågor som är avgörande för hur man ska se på efterspelet till Fraustadt. Om det förhåller sig så att man kan hitta ett stort antal exempel från olika arméer och olika tider, kanske förståelse för eller rent av godkännande av sådana åtgärder hos 16- och 1700-talens folkrättsauktoriteter, då kommer saken i ett helt annat läge. Det är ju trots allt dessa normer och exempel som Rehnschiöld kan ha varit bekant med och influerats av.

Vad hände vid Fraustadt?

Först bör man ha i åtanke att det i vart fall inte är alldeles självklart att man ska se det hela som en avrättning av krigsfångar, d.v.s soldater som bett om nåd och fått det. Det kan mycket väl vara så att man vägrat kvarter, d.v.s att ryssarna kastat sina vapen och bett om nåd, men inte fått det. Eller eventuellt att de fått nåd under förespegling att inte vara ryssar, vilket antyds i Lyths dagbok. Det vore alltså angeläget om man kunde utröna exakt vad som utspelade sig, hur det skedde, hur många ryska soldater det handlade om och i synnerhet de bevekelsegrunder som Rehnschiöld kan ha haft i fall det faktiskt var på hans order "avrättningarna" ägde rum. Först då står man på riktigt fast mark och kan börja söka paralleller och förklaringar. Jag hoppas kunna återkomma till dessa frågor efter att ha kontrollerat vissa uppslag. (3)

Andra exempel

Finns det då i svensk historia liknande händelser? Vid stormningen av Frankfurt an der Oder 2 april 1631 vägrade de skotska legoknektarna att ge pardon som hämnd för händelserna vid de kejserligas stormning av Neu Brandenburg en knapp månad tidigare. Under slutfasen av slaget vid Lund 1676 massakrerades en styrka holländska båtsmän av svenska trupper trots att de bad om nåd. Liknande uppgifter finns från sjöslaget i Öresund 1658 och det torde finnas ännu fler exempel. Hur ser det då ut om man ser sig omkring i Europa? Vid Austerlitz 1805 vägrade fransmännen länge att ge kvarter och vid Waterloo dödades sårade och hjälplösa franska soldater av preussarna. Särskilt grymt kunde efterspelet till stormningar vara och det finns gott om exempel på att segrande arméer massakrerat inte bara sina motståndare utan också civilbefolkningen. Under Wellingtons fälttåg i Spanien anställdes i städer som Badajoz, San Sebastian och Ciudad Rodrigo regelrätta blodbad och Wellington skrev senare "I believe that it has always been understood that the defenders of a fortress stormed have no claim to quarter" (4)

Så sent som under nordamerikanska inbördeskriget utfärdades följande instruktioner av nordsidan: "It is against the usage of modern war to resolve, in hatred and revenge, to give no quarter. No body of troops has the right to declare that it will not give, and therefore will not expect, quarter ; but a commander is permitted to direct his troops to give no quarter, in great straits, when his own salvation makes it impossible to cumber himself with prisoners" (General order no 100, paragraf 60). (5)

Betydelsefulla rättsfilosofer

Ett par stora namn på området är Grotius och Vattel. Grotius ger många exempel från antiken på avrättningar av fångar, repressalier och vägran att ge kvarter, men finner sådant avskyvärt. Däremot finner han i princip inget som hindrar att krigsfångar görs till slavar. I mitten av 1700-talet publicerade Emmerich de Vattel "Droit de gens" och i del 3 avhandlas kriget. Enligt Vattel ska en fiende som ber om nåd alltid skonas, med ett par undantag. Om den besegrade gjort sig skyldig till brott mot krigets lagar, men då måste straffet också drabba en skyldig individ. Om man däremot för krig mot en ociviliserad nation som struntar i alla normer, då kan straffet få drabba vem som helst av dess medborgare. Också om fienden vid upprepade tillfällen avrättat fångar, kan det vara tillåtet att göra likadant. Då som ett medel att få denne att upphöra med detta. Intressant nog anför Vattel också Karl XII bland de exempel han räknar upp i samband med fångars behandling. Dock inte för någon grymhet mot fångar, utan tvärtom får kungen utstå ett milt klander för sin generositet i samband med att han efter Narva frigav större delen av de ryska fångarna. Vattel antyder här närmast att eftersom Karl XII hade att göra med en stark, grym och trolös fiende kunde det varit motiverat att avrätta fångarna i stället. (6)

Slutsatser

För den som ger sig tid att studera vad brevväxlingen mellan Karl XII och Rehnschiöld faktiskt innehåller måste det stå alldeles klart att Sverker Oredssons slutsatser är fullständigt grundlösa. Karl XII:s lilla PS syftade inte på de ryska fångarna och innebar därför inte heller något godkännande av vad Rehnschiöld gjort. Det vore väl också särdeles meningslöst om Rehnschiöld först låtit avrätta fångarna och därefter skrivit till kungen för att fråga om lov eller be om dennes godkännande? Att kalla händelsen för en skamfläck ger också intryck av en stark humanitär glöd, men bristande kunskap såväl om den brutalitet som esomoftast kännetecknade krigen för 300 år sedan, som de synpunkter som framfördes av samtidens rättsfilosofer. Med tanke på den osäkerhet som tycks råda om antalet ryssar och de närmare omständigheterna kring deras död kan man endast spekulera om motiven. Förmodligen ska det hela dock uppfattas som en hämndaktion för ryska grymheter mot svenska fångar och som ett försök att få ett stopp på dessa. Alltså något av det som Vattel utpekar såsom varande fall där avrättning av försvarslösa motståndare under vissa förutsättningar kunde vara tillåtna.

Det är otvivelaktigt att svenska trupper under Karl XII:s tid gjorde sig skyldiga till allehanda gärningar som nuförtiden skulle betraktas som rena illdåd. Man brände byar och gårdar, hängde borgare och bönder och var inte alltid beredda att ge besegrade motståndare nåd. Å andra sidan går det också att hitta exempel på motsatsen. Efter Narva fick större delen av den besegrade ryska armén fritt avtåg, efter striden vid Höland 1716 tillät kungen den tillfångatagne överste Kruse att resa hem till sin gård för vård, efter Holovzin vägrade han tillåta avrättning av ryska fångar trots att armén led av brist på livsmedel och under uppehållet i Sachsen tillämpades en mycket strikt disciplin inom armén. Samma blandning av ädelmod och hänsynslöshet, krigstukt och härjningar finner man också vid ett studium av det Spanska tronföljdskriget. (7)

P.S

Sedan den första versionen av denna texten ursprungligen tillkom (oktober 1999) har frågan om Karl XII:s eventuella roll åter aktualiserats. I en insändare, publicerad i Populär historia, nr 2001:2, konstaterar Patrik Stenberg och Lars Otto Berg att en granskning av såväl Rehnschiölds brev till kungen som kungens till Rehnschiöld obönhörligt leder till samma slutsatser som ovan. Kungens godkännande rörde uppsättning av nya regementen bestående av vid Fraustadt tagna fångar, inget annat.

I sitt svar backar Oredsson också från sin ohållbara position och skriver: "Det är möjligt - till och med sannolikt - att Patrik Stenberg och Lars Otto Berg vid tolkningen av det kungliga PS-et har rätt och jag fel." Därefter går han emellertid vidare i sina halsbrytande tolkningar och påstår att Karl XII:s inställning var klar, hänvisande till ett brev från augusti 1703 där kungen anbefallit hårda tag mot polska "partisaner". Detta är naturligtvis fullständigt barockt. Behandling av uniformerad, reguljär trupp i och efter strid är en sak, behandling av civilbefolkning som tagit till vapen en helt annan sak. Kungens brev är en reaktion på uppgifter om en svensk styrka blivit anfallen av "partisaner" och totalt nedgjord. Rehnschiöld anbefalles att bränna upp den ort där händelsen inträffat, hänga de invånare som kan misstänkas ha varit inblandade. Detta som repressalier i avskräckande syfte så att befolkningen i framtiden ska förstå att liknande aktioner kommer att bemötas med största skoningslöshet: "...dhe måste veta, om man begynner med dhem, så skonas intet barnet i vaggan".

Detta låter naturligtvis oerhört grymt i våra öron, inte minst talet om barnamord. Huruvida kungen faktiskt menade sina ord bokstavligt eller bara tog till en drastisk, bibelinspirerad liknelse är en annan fråga. Dock bör man i frågan om behandlingen av så kallade partisaner återvända till tidens rättsfiliosofer. Vad hade de för åsikt om stridande civilbefolkning? Vattel berör denna fråga i vol. 3 av sitt ovan omtalade verk. I kapitel 15, § 223-226 säger han att enskilda får föra krig om de är utrustade med en särskild kommission från suveränen, alltså exempelvis ett kaparbrev, som utgör skillnaden mellan en sjörövare och en kapare. På samma sätt får partisaner som har liknande tillstånd agera mot fientliga trupper. Därefter påpekar Vattel, som skrev ett halvt århundrade efter Karl XII:s krig i Polen, att det förnuftiga i denna ordning insetts av alla europeiska länder. Man lämnar därför kriget till trupperna medan civilbefolkningen håller sig i stillhet. Skulle icke-auktoriserade partisaner dyka upp har de inga rättigheter, utan må behandlas som rövare och hängas. I sin grundliga genomgång av krigets lagar från 1909 går Rikard Kleen också in på frågan om partisaner. (8) Dessa kan bara erkännas som sådana om de står under ansvarigt befäl, bär uniform eller andra igenkänningstecken, som är synliga på långt håll, bär vapnen öppet och iakttager krigets lagar. Väpnade grupper som inte iakttar detta kan straffas med döden. Särskilt svåra är de fall där en fientlig makt besatt ett område, fördrivit all reguljära försvarare och sålunda utövar en slags temporär suveränitet. I denna situation uppdykande partisaner är inte att räkna som annat än upprorsmän och kan bestraffas med döden.

Kontentan av detta är att man med bakgrund av tidens normer näppeligen kan finna Karl XII:s åtgärder särskilt anmärkningsvärda. De var i samklang med tidens värderingar och för den delen också senare tiders värderingar. (9)

(1). De närmare omständigheterna är något oklara. Den mest oförblommerade skildringen finns i Joachim Mathiae Lyths dagbok, där det sägs att 500 ryssar samlades ihop efter slaget, omringades av svenska trupper och stacks eller sköts ihjäl. Tsar Peter ska själv ha uppgivit att det rörde sig om 600 fångar och satt tidpunkten för avrättningen till tre dagar efter slaget. Fryxell, som ingalunda var någon älskare av Karl XII, säger i sina "Berättelser ur svenska historien" att man vägrade ryssarna kvarter och högg ner ca 4 400, medan 1 500 lyckades undkomma. Fryxell säger sig vidare ha granskat ett flertal tryckta och otryckta berättelser som ger denna bild, se: Fryxell, A., Berättelser ur svenska historien, del 21. - 2. uppl. - Stockholm, 1902, s. 296 f. Sådant ska man naturligtvis inte ta för gott, men det kan heller inte utan vidare avfärdas.

(2) Efter att ha konstaterat att svenskarna tog 7 600 fångar påstår Oredsson vidare att alla ryssar bland dem avrättades. Detta förefaller mig vara en märklig konstruktion. Skulle alltså Rehnschiöld först låtit räkna drygt 7 600 fångar, därpå plockat ut alla ryssar, skjutit dem och sedan likväl upptagit dem i den officiella fånglistan? Och varifrån kom de 260 "moscoviter" som han skickade till Pommern?

(3). Oredsson fäster uppenbarligen en mycket stor tilltro till Lyths uppgifter. Rent principiellt förefaller det mig dubiöst att tillmäta en enda notis i en dagbok, om vars tillkomsttid man vet mycket lite, den sortens betydelse. Det saknas förvisso inte andra versioner av händelseförloppet.

(4) Refereras i: The laws of war / edited by Michael Howard... - New Haven, 1994, s. 48. Boken innehåller en rad exempel på segrande arméers framfart. En annan detalj rörande belägringar, av intresse när man diskuterar Karl XII och krigets lagar, är det som hände vid Veprik i början av januari 1709. Kungen lät hälsa kommendanten att om han inte omedelbart kapitulerade skulle staden stormas, garnisonen huggas ner och han själv hängas. Detta låter barbariskt i våra öron. Det fanns dock en gammal föreställning som gick ut på att när ett obetydligt fäste angreps av en större armé, och alldeles särskilt om denna armé anfördes av en furste, borde kommendanten kapitulera utan vidare. Så här skriver Vattel i Law of Nations, bok 3, paragraf 143: How could it be conceived, in an enlightened age, that it is lawful to punish with death a governor who has defended his town to the last extremity, or who, in a weak place, has had the courage to hold out against a royal army? In the last century, this notion still prevailed; it was looked upon as one of the laws of war, and is not, even at present, totally exploded. What an idea! to punish a brave man for having performed his duty!

(5) Se URL: http://www.yale.edu/lawweb/avalon/lieber.htm (2001-02-15)

(6) Vattel, E., de, Droit de gens. - Leyden, 1758. Finns tillgänglig i engelsk översättning, se URL: http://www.constitution.org/vattel/vattel.htm (2001-02-15). Se särskilt bok 3, paragraferna 139-143 och 151.

(7) Vid stormningen av Schellenberg i juli 1704 höggs flyende bayrare och fransmän ner av allierade trupper. Därefter härjades Bayern grundligt av segrarna. Hertigens av Marlborough sentida ättling och biograf, Winston Churchill, uppskattade att ca 400 byar brändes. I slaget vid Blenheim en månad senare tillfångatogs den franske befälhavaren Tallard. Marlborough behandlade såväl honom som hans olycksbröder i fångenskap väl och lät till och med ombesörja överförandet av Tallards egen vagn från de franska linjerna.

(8) Kleen, R., Kodificerad handbok i krigets lagar till lands och till sjös... - Stockholm, 1909, bok 2, kap. III, § 48-49 samt kap. IV, § 97-98.

(9). Först efter Andra världskriget blev motståndsmannens rättsliga ställning föremål för noggrannare granskning, se: Roberts, A., Ockupation, motstånd och folkrätt. - Stockholm, 1981, s. 81ff.

Litteraturtips: Rehnschiölds dagbok och brev finns publicerade i serien Karolinska krigares dagböcker, vol. IX och XI. Karl XII:s brev är publicerade av Ernst Carlsson. Karolinska krigares dagböcker jämte andra samtida skrifter / utg. av Aug. Quennerstedt. - Lund, 1901-1921 ; Konung Karl XII:s egenhändiga brev. - Stockholm, 1893.

(Under arbete)