Denne artikel er skrevet i form af et brev til Carlos Quijano,
redaktør på Marcha, et ugetidskrift udgivet i Montevideo, Uruguay. Den blev trykt
første gang i Marcha den 12. marts 1965. Denne oversættelse er baseret på den en
version som findes i bogen Che Guevara and the Cuban Revolution, copyright © 1987
Pathfinder/Pacific and Asia.
Käre kamrat!
Under min Afrikaresa kan jag nu komplettera mina anteckningar om än något försenat,
och hoppas att jag på så sätt kan uppfylla mitt löfte. Jag skulle vilja göra det
genom att behandla rubrikens ämne. Jag tror att det kan intressera läsarna i Uruguay.
Ett argument som man ofta hör från kapitalismens förespråkare i deras ideologiska
kamp mot socialismen, är att socialismen, eller den period när socialismen börjar
byggas och som vi nu har inträtt i, karakteriseras av att individen får ge vika för
staten. Jag ska inte försöka bemöta detta argument endast utifrån teoretiska grunder,
i stället tänker jag framställa fakta så som de existerar på Kuba och därefter göra
några allmänna kommentarer. Jag tänker börja med att snabbt skissera vår
revolutionära kamps historia, före och efter maktövertagandet.
Som alla vet tog den revolutionära kamp som kulminerade i januari 1959 sin början på
en bestämd dag: den 26 juli 1953. På morgonen den dagen angrep en grupp män ledda av
Fidel Castro Moncada-förläggningen i Oriente-provinsen. Anfallet misslyckades;
misslyckandet ledde till katastrof och de överlevande hamnade i fängelse, för att
senare återuppta den revolutionära kampen när de blev fria efter en amnesti.
I den processen, där socialismen existerade endast som ett litet frö var människan
en grundläggande faktor. Vi satte vår lit till människan som särskild individ, en
enskild, namngiven person; och på varje persons förmåga till handling berodde framgång
och misslyckande för det uppdrag han fått.
Sedan följde gerillakampens stadium. Det växte fram i två skilda miljöer: bland
folket, den ännu slumrande massan som måste mobiliseras, och hos dess förtrupp
gerillan, mobiliseringens driv-kraft, det revolutionära medvetandets och kampviljans
generator. Denna förtrupp var den katalysator som skapade de subjektiva betingelser som
var nödvändiga för segern.
Här kan vi också se hur individen var den grundläggande faktorn när vårt tänkande
proletariserades, i den revolution som ägde rum i våra vanor och i våra tankar. Varenda
en av Sierra Maestra-kämparna som fick en hög post inom de revolutionära styrkorna har
en personlig meritlista som består av framstående hjältedåd. De uppnådde sina poster
på grundva1 av det. Det var den första, heroiska tiden, då man tävlade om de tyngsta
ansvarigheterna, de största farorna, utan annan tillfredsställelse än den uppfyllda
plikten. I vårt arbete med revolutionär skolning återvänder vi ofta till detta
lärorika tema. I våra kämpars inställning kunde man ana framtidens människa.
Den fullständiga hängivelsen till revolutionens sak återkom vid andra tillfällen i
vår historia. Under Oktoberkrisen ["Kubakrisen" 1962] och när orkanen Flora
drabbade oss fick vi se ett helt folk som handlade med ovanlig tapperhet och offervilja.
Att hitta ett sätt att göra denna hjältemodiga inställning till en del av det dagliga
livet, det är en av våra grundläggande ideologiska uppgifter.
I januari 1959 upprättades den revolutionära regeringen där f1era medlemmar av den
opålitliga bourgeoisin ingick. Rebellarméns närvaro som den viktigaste kraften innebar
en garanti för makten.
Allvarliga motsättningar dök genast upp. De löstes till att börja med i februari
1959 när Fidel Castro övertog ledningen för regeringen och tillträdde som
premiärminister. Den processen kulminerade i juli samma år när president Urrutia avgick
under tryck från massorna.
I den kubanska revolutionens historia dök nu upp en gestalt med mycket särpräglade
drag som ständigt skulle återkomma: massan.
Denna mångfacetterade varelse utgör inte, som man påstår, summan av ett antal
individer av samma slag (som det härskande systemet dessutom har format just så) som
beter sig som en fårskock. Det är sant att massan följer sina ledare, framför allt
Fidel Castro, utan tvekan. Men han har vunnit massans förtroende i exakt samma grad som
han har lyckats tolka folkets önskan och strävanden till deras fulla innebörd, och för
att han uppriktigt kämpat för att uppfylla sina ]öften.
Massorna deltog i jordreformen och i den svåra uppgiften att sköta de statliga
företagen, de genomlevde den heroiska erfarenhet som Playa Giron (Grisbukten) innebar, de
härdades i kampen mot diverse banditgäng utrustade av CIA, de genomlevde ett av de
viktigaste besluten i modern tid under Oktoberkrisen; och i dag fortsätter de arbetet med
att bygga socialismen.
Ytligt sett kan det verka som om de som talar om individens underordnande under staten
har rätt. Massorna genomför med ojämförlig entusiasm och disciplin de uppgifter som
regeringen sätter upp, antingen det gäller ekonomi, kultur, försvar, sport eller annat.
Initiativet kommer vanligen från Fidel eller från revolutionens högsta ledning och
förklaras för folket som upptar förslaget som sitt eget. I vissa fall tar partiet och
regeringen upp en lokal erfarenhet och sprider den med hjälp av samma metod.
Ibland begår givetvis staten misstag. När sådana misstag inträffar märker man att
den kollektiva entusiasmen sjunker, vilket beror på att entusiasmen sjunker hos var och
en av de delar som utgör massan. Arbetet saktar av tills det nästan står stilla. Då
är det dags för en korrigering. Det var detta som inträffade i mars 1962 till följd av
den sekteristiska politik som Anibal Escalante påtvingade partiet.
Den här mekanismen är uppenbarligen inte tillräcklig som garanti för att
förnuftiga åtgärder hela tiden ska vidtas. Det behövs en mer strukturerad förbindelse
med massorna, och vi måste förbättra den under de närmaste åren. Men vad beträffar
initiativ som kommer från regeringens övre skikt använder vi för närvarande den
nästan intuitiva metoden att pejla fram de allmänna reaktionerna på de stora problem vi
står inför.
Fidel är en mästare i detta. Hans eget, särpräglade sätt att uppgå i folket kan
man bara uppfatta genom att se på. Vid de väldiga, offentliga massmötena kan man
observera något som påminner om samspelet mellan två stämgafflar med samverkande
vibrationer, ett samspel som skapar nya ljud. Fidel och massorna börjar vibrera
tillsammans i en dialog som blir allt intensivare ända tills mötet kulminerar i en
abrupt avslutning som kröns av vårt kamp- och segerrop.
Det som är svårt att förstå för den som inte genomgår en revolutionär upplevelse
är denna nära dialektiska enhet mellan individen och massan där båda är
sammankopplade, och där massan samtidigt, i egenskap av en samling individer, samverkar
med sina ledare.
Vissa fenomen av den här typen kan man observera under kapitalismen, när politiker
framträder som är i stånd att mobilisera en folklig opinion. Men när det inte är
frågan om genuina samhälleliga rörelser – om de var det skulle det inte vara helt
korrekt att kalla dem kapitalistiska – så lever de bara så länge som den individ
som inspirerar dem, eller tills det kapitalistiska samhället sätter stopp för folkets
illusioner.
I det kapitalistiska samhället behärskas människan av en obarmhärtig lag som hon
oftast inte har någon möjlighet att förstå. Det alienerade exemplaret av arten
människa är bundet till samhället som helhet med en osynlig navelsträng: värdelagen.
Denna lag påverkar alla sidor av hennes tillvaro och bestämmer hennes väg och öde.
Kapitalismens lagar som är blinda och osynliga för vanliga människor påverkar
individen utan att hon är medveten om det. Hon ser bara en vid och uppenbarligen oändlig
horisont framför sig. Så utmålas läget av kapitalismens propagandamakare som gärna
drar fram Rockefeller som lärorikt exempel – sant eller ej – om möjligheten
till framgång. Hur mycket fattigdom och lidande som krävs för att frambringa en
Rockefeller, och hur mycket ohederlighet som ackumuleringen av en så väldig
förmögenhet medför, lämnas helt utanför bilden, och det är inte alltid möjligt för
de folkliga krafterna att få klarhet i dessa begrepp.
(En diskussion om hur arbetarna i de imperialistiska länderna gradvis förlorar
arbetarklassens internationalistiska anda därför att de i viss utsträckning är
delaktiga i utsugningen av de beroende länderna, och hur detta samtidigt försvagar
massornas kampanda i de imperialistiska länderna, skulle var lämplig här, men den
frågan ligger utanför syftet med de här anteckningarna.)
Vägen till framgång framställs i varje fall som fylld av faror, faror som den rätta
personen med de rätta egenskaperna kan besegra för att uppnå ett mål, antyds det.
Belöningen skymtar på avstånd; vägen är enslig. Dessutom är det en tävling mellan
vargar. Man kan bara vinna på de andras bekostnad.
Nu ska jag försöka definiera individen, aktören i detta märkliga och gripande drama
som uppbygget av socialismen utgör, i hans dubbla roll som unik varelse och medlem i ett
samhälle.
Jag tror att den rätta utgångspunkten är att inse att individen är ofullständig,
en oavslutad produkt. Genom det individuella medvetandet följer det förflutnas spår med
in i nuet, och det krävs ett ständigt, fortlöpande arbete för att utplåna dem.
Processen har två sidor. Å ena sidan agerar samhället genom direkt och indirekt
uppfostran; å andra sidan underkastar sig individen en medveten process av självfostran.
Det nya, framväxande samhället måste föra en hård kamp mot det förflutna. Detta
förflutna ger sig inte endast tillkänna i det individuella medvetandet – där det
fortfarande finns betydande rester av den uppfostran som systematiskt inriktades på att
isolera individen – utan också i själva karaktären på den övergångsperiod där
marknadsförhållanden fortfarande råder. Varan är det kapitalistiska samhällets minsta
ekonomiska beståndsdel. Så länge den existerar kommer dess effekter att göra sig
påminda i produktionens organisering och följaktligen också i medvetandet.
Marx skisserade övergångsperioden som ett resultat av den explosiva omvandlingen av
det kapitalistiska systemet som krossas av sina egna motsättningar. Men i den historiska
verkligheten har vi sett att vissa länder som var svaga grenar på imperialismens träd
slets av först – ett fenomen som Lenin förutsåg.
I dessa länder hade kapitalismen utvecklats tillräckligt långt för att folket
skulle känna av dess följder på ena eller andra sättet. Men det var inte kapitalismens
inre motsättningar som hade uttömt alla möjligheter och därefter fick systemet att
sprängas. Frigörelsekampen mot en utländsk förtryckare; fattigdom på grund av yttre
händelser som t ex krig, vars följder de privilegierade klasserna skyfflar över på de
utsugna; befrielserörelser som vill störta nykoloniala regimer – det är de vanliga
faktorerna som utlöser denna typ av explosion. Ett medvetet handlande sköter resten.
En fullständig skolning i samhälleligt arbete har ännu inte ägt rum i dessa
länder, och välstånd är något som ännu inte befinner sig inom räckhåll för
massorna genom ett enkelt tillägnande. Underutveckling å ena sidan och den vanliga
kapitalflykten till "civiliserade" länder å den andra innebär att en snabb
övergång utan uppoffringar är omöjlig. Vägen är fortfarande mycket lång när det
gäller att lägga grundvalarna för ekonomin, och frestelsen är mycket stor att använda
sig av den gamla vanliga metoden med materiella belöningar för att skynda på
utvecklingen.
Här är faran att man inte ser skogen för bara trän. Önskedrömmen att socialismen
kan byggas med hjälp av kapitalismens efterlämnade, slöa redskap (varan som minsta
ekonomiska beståndsdel, vinstberäkning, individens materiella intressen som drivkraft
osv) kan leda in i en återvändsgränd. Och där hamnar man efter att ha färdats långa
vägar med många vägkorsningar, och det är svårt att räkna ut exakt var man vek in
på fel väg. Under tiden har de ekonomiska grundvalar som är lagda redan gjort sitt verk
och underminerat med-vetandets utveckling. För att bygga kommunismen måste vi, samtidigt
som vi lägger de nya materiella grundvalarna, också bygga upp den nya människan.
Det är därför det är så viktigt att välja rätt medel för att mobilisera
massorna. Det måste i grunden vara fråga om ett moraliskt medel, utan att man därför
försummar ett riktigt bruk av materiella drivkrafter – speciellt sådana knutna till
samhället.
Jag har redan nämnt att det i ögonblick av stor fara är lätt att framkalla en
mäktig respons på moraliska bevekelsegrunder. Om man ska kunna behålla den effekten
krävs att en ny medvetenhet utvecklas, med nya värderingar. Samhället som helhet måste
omvandlas till en jättelik skola.
Det här fenomenet kan grovt sett jämföras med hur det kapitalistiska medvetandet
bildades under uppbyggnadsperioden, Kapitalismen använder maktspråk, men den skolar
också in människor i systemet. Direkt propaganda förs ut av folk som har till uppgift
att förklara att klassamhället är oundvikligt, antingen genom någon teori om det
gudomliga ursprunget eller genom mågon mekanisk teori om naturlagar. Detta söver
massorna, eftersom de uppfattar att de är förtryckta av en ondskefull makt som de inte
kan kämpa emot.
Sedan kommer hoppet om förbättringar – och där skiljer sig kapitalismen från
tidigare kastsystem som inte erbjöd någon utväg. För vissa människor gäller
fortfarande kastsystemets principer: belöningen för den som är lydig är att efter
döden överföras till någon annan fantastisk värld där goda människor får sin
belöning enligt gamla trosuppfattningar. För andra människor framstår följande som en
nyhet: Klassuppdelningen är ödesbestämd, men enskilda individer kan resa sig från sin
klass genom eget arbete, initiativförmåga m m. Denna process, och myten om "the
self-made man" är produkter av ett djupt hyckleri: det är ett egennyttigt exempel
på hur en lögn framställs som sanning.
I vårt fall får den direkta utbildningen betydligt större vikt. Förklaringarna är
övertygande därför att de är sanna; det behövs inga undanflykter. Den genomförs av
statens utbildningssystem som en verksamhet med allmän, teknisk och ideologisk utbildning
genom sådana kanaler som Utbildningsdepartementet och partiets informationsapparat.
Skolningen får grepp om massorna och den förutsedda nya inställningen börjar bli en
vana. Massorna fortsätter att göra den till sin och att utöva inflytande på dem som
ännu inte har skaffat sig denna inställning. Detta är det indirekta sättet att skola
massorna, lika verkningsfullt som det direkta.
Men processen är medveten, Den enskilda individen känner ständigt av inflytandet
från den nya kraften i samhället och inser att han inte helt och hållet lever upp till
dess nivå. Under trycket från den indirekta skolningen försöker han anpassa sig till
en situation som han känner är riktig och som hans egen bristande utveckling hade
hindrat honom från att uppnå tidigare. Han skolar sig själv.
Under den här perioden av socialismens uppbygge kan vi se den nya människan födas.
Hennes framtoning är ännu inte helt klar – och det kommer den aldrig att bli,
eftersom processen ständigt pågår i takt med utvecklandet av nya ekonomiska former.
Om vi bortser från dem vars bristande skolning för dem in på den ensliga väg där
man kan tillfredsställa sina privata ambitioner, så finns det – också inom den nya
bilden av en enad marsch framåt – människor som har en tendens att gå för sig
själva, avskilda från de massor som går bredvid dem. Men det viktiga är att människor
varje dag blir mer och mer medvetna om det nödvändiga i att införlivas med samhället,
och samtidigt om hur viktiga de är som drivande kraft i just detta samhälle.
De far inte längre helt ensamma på ödsliga vägar mot avlägsna mål. De följer sin
förtrupp som består av partiet, de mer medvetna arbetarna, de mer medvetna människorna
som vandrar i enhet med massorna och i nära förbindelse med dem. Denna förtrupp blickar
mot framtiden och dess belöningar, men det är inte fråga om någon belöning för den
enskilda individen. Segervinsten är det nya samhället där människorna kommer att ha
andra egenskaper: den kommunistiska människans samhälle.
Vägen är lång och full av svårigheter. Ibland tappar vi bort oss och måste gå
tillbaka. Ibland går vi för fort fram och skiljer oss från massorna. Ibland går vi
för långsamt, och de trampar oss på hälarna och flåsar oss i nacken. Eftersom vi är
målmedvetna revolutionärer försöker vi gå framåt så fort som möjligt för att bana
väg. Men vi vet att vi får vår näring från massorna, och att de bara kan gå fortare
fram om vi inspirerar med vårt exempel.
Trots att de moraliska bevekelsegrunderna har fått så stor betydelse så finns det en
uppdelning i två huvudgrupper (förutom givetvis den minoritet som av något skäl inte
deltar i uppbygget av socialismen), och detta faktum visar att den sociala medvetenheten
är relativt dåligt utvecklad. Förtruppen är ideologiskt mer utvecklad än massan;
massan förstår visserligen de nya värderingarna men inte tillräckligt. Inom
förtruppen har en kvalitativ förändring ägt rum som innebär att de är i stånd att
göra uppoffringar i sin egenskap av avantgarde, medan massorna bara ser en del av bilden
och måste utsättas för sporrar och påtryckningar av en viss styrka. Det är
proletariatets diktatur som agerar inte bara mot den besegrade klassen utan också mot
individer inom den segrande klassen.
Innebörden av allt detta är att för den fullständiga framgången behöver man en
rad mekanismer, dvs revolutionara institutioner. Samtidigt med bilden av massorna som
tågar mot framtiden framträder också tanken på institutionalisering som ett harmoniskt
sammanhängande system av kanaler, åtgärder, inskränkningar och väloljade mekanismer
som underlättar frammarschen, som underlättar ett naturligt urval av dem som är
lämpade att tåga i förtruppen, som belönar dem som uppfyller sin plikt och straffar
dem som begår brott mot det samhälle som håller på att byggas.
Denna institutionalisering av revolutionen är ännu inte avslutad. Vi söker efter
något nytt, något som kan leda till en fullständig identifiering mellan regeringen och
befolkningen som helhet, någonting som passar de speciella betingelserna under uppbygget
av socialismen, samtidigt som vi i det längsta undviker att överföra den borgerliga
demokratins utnötta former – exempelvis lagstiftande församling – till det
samhälle som håller på att byggas.
Vissa experiment som syftar till att gradvis institutionalisera revolutionen har redan
genomförts, fast utan onödig brådska. Den viktigaste bromsande faktorn har varit vår
ängslan att förekomsten av formaliteter skulle kunna skilja oss från massorna och från
individerna, skulle kunna leda till att vi förlorar vår viktigaste och mest
revolutionära strävan ur sikte: att se människan befriad från alienationen.
Trots bristen på institutioner, som gradvis bör övervinnas, skapar nu massorna
historia som en medveten samling av individer som kämpar för samma sak. Trots den
skenbara standardiseringen är människan under socialismen mycket mera fullständig.
Trots att de perfekta kanalerna saknas har hon oändligt mycket större möjligheter att
uttrycka sin egenart och spela en roll i den samhälleliga organismen.
Det är fortfarande nödvändigt att fördjupa hennes medvetna delaktighet,
individuellt sett och kollektivt sett, inom alla företagsledningens och produktionens
mekanismer, och att koppla samman detta med tanken på behovet av teknisk och ideologisk
skolning, så att hon ser att båda dessa processer är nära beroende av varann och att
de utvecklas parallellt. På det sättet kommer hon att uppnå fullständig medvetenhet om
sin samhälleliga existens, vilket betyder att hon helt och fullt kan förverkliga sig som
mänsklig varelse, när väl alienationens kedjor är krossade.
Konkret innebär detta att hon återerövrar sin sanna natur genom det befriade
arbetet, och att hon uttrycker sina mänskliga villkor i kulturen och konsten.
Om hon ska kunna utvecklas på detta sätt måste arbetet få en ny ställning.
"Människan som vara" upphör att existera och ett system inrättas som
fastställer hur stor den samhällsplikt är som hon ska uppfylla. Produktionsmedlen
tillhör samhället och maskinen är den skyttegrav där plikten uppfylls.
Människan börjar frigöra sitt tänkande från det besvärande faktum att hon måste
arbeta för att uppfylla sina animala behov. Hon börjar se sig själv återspeglad i
arbetet, hon börjar inse sin fulla kapacitet som mänsklig varelse, genom det skapade
föremålet, det fullbordade verket. Arbete innebär inte längre att hon måste ge upp en
del av sig själv som såld arbetskraft, som inte längre tillhör henne själv; i
stället är det något som utgår från henne, ett bidrag till det gemensamma livet där
hon återspeglas, uppfyllandet av hennes samhällsplikt.
Vi gör allt vad vi förmår för att ge arbetet denna nya ställning av samhällsplikt
och för att förknippa det å ena sidan med den teknologiska utvecklingen som kommer att
skapa betingelser för större frihet, och å andra sidan med frivilligt arbete, där
grunden är den marxistiska uppfattningen att människan verkligen uppnår sitt sant
mänskliga tillstånd när hon producerar utan att av fysisk nödvändighet tvingas sälja
sig som en vara.
Det finns givetvis fortfarande vissa tvingande inslag i arbetet, också när det är
frivilligt. Människan har inte omvandlat allt tvång som omger henne till betingade
reflexer av samhällelig natur, och i många fall producerar hon under tryck från
omgivningen (Fidel kallar det för moraliskt tvång). Hon behöver fortfarande genomgå en
fullständig andlig pånyttfödelse när det gäller inställningen till det egna arbetet,
befriad från det direkta trycket från hennes samhälleliga omgivning, men förknippad
med samhället genom sina nya vanor. Då blir det fråga om kommunism.
Förändringar i medvetenhet sker inte automatiskt lika lite som ekonomiska
förändringar sker automatiskt. Förändringarna är långsamma och orytmiska, vissa
perioder ökas takten, andra perioder dämpas den eller går t o m tillbaka.
Som jag påpekade förut måste vi dessutom räkna med att vi inte talar om en ren
övergångsperiod, så som Marx tänkte sig den i Kritik av Gothaprogrammet, utan snarare
om en ny fas som han inte förutsåg: den första perioden i övergången till
kommunismen, eller i uppbygget av socialismen. Den äger rum mitt under våldsamma
klasstrider, och med element av kapitalismen som finns kvar och fördunklar en korrekt
förståelse av periodens natur.
Om vi dessutom till detta lägger den skolastiska inställning som har hämmat
utvecklingen inom den marxistiska filosofin och förhindrat en systematisk hehandling av
övergångsperioden, vars politiska ekonomiska teori inte har utvecklats, då måste vi
medge att vi fortfarande befinner oss på blöjstadiet och att det är absolut
nödvändigt att vi ägnar stor möda åt att undersöka periodens viktigaste kännetecken
innan vi utarbetar en ekonomisk och politisk teori av större räckvidd.
Den teori som vi kommer fram till kommer säkerligen att lägga stor vikt vid det
socialistiska uppbyggets två stöttepelare: skolningen av den nya människan och den
teknologiska utvecklingen. Det återstår mycket att göra på båda områdena, men
förseningen är minst ursäktlig när det gäller teknologin som ett av de grundläggande
begreppen, eftersom det här inte är fråga om att trava sig fram i blindo utan att
följa en rak väg som redan är banad av de utvecklade länderna. Det är därför Fidel
alltid så envist tjatar om att vårt folk och framför allt dess förtrupp måste få
teknologisk och vetenskaplig utbildning.
På de ideologiska områden som inte leder till en verksamhet i produktionen är det
lättare att se uppdelningen mellan materiell och andlig nödvändighet. Under lång tid
försökte människan frigöra sig från alienationen genom kulturen och konsten. Medan
hon varje dag dör under åtta timmar eller mera då hon fungerar som en vara, kommer hon
till liv efteråt i sina andliga skapelser. Men botemedlet innehåller frön till samma
sjukdom: det är en ensam, isolerad individ som söker harmoni med världen. Hon
försvarar sin individualitet som är förtryckt av omgivningen och reagerar på estetiska
tankegångar som en unik varelse vars strävan är att förbli obefläckad.
Det är ingenting annat än ett flyktförsök. Värdelagen är inte längre enbart en
återspegling av produktionsförhållandena; monopolkapitalisterna har – också när
de använder rent empiriska metoder – byggt upp ett komplicerat system av
byggnadsställningar kring den som omvandlar den till en lydig tjänare. Overbyggnaden
kräver en typ av konst som konstnären måste skolas upp i. Maskinen underkuvar
rebellerna och endast utomordentliga talanger får skapa sitt eget arbete. Resten blir
eländiga legohjon eller krossas.
Man uppfinner en skola för konstnärlig utforskning, vilket påstås vara definitionen
på frihet, men denna "utforskning" har sina gränser som vi inte märker
förrän vi stöter ihop med dem, d v s när de verkliga problemen med människan och
alienationen kommer fram. Meningslös vånda och vulgär underhållning blir alltså
lämpliga säkerhetsventiler för mänsklig ångest. Tanken på konsten som ett protestens
vapen bekämpas.
De som följer spelreglerna överhopas med hederbetygelser – sådana som en apa
kan få för sina konststycken. Villkoret är att de inte försöker fly från sitt
osynliga fängelse.
När revolutionen tog makten gav sig alla de fullständigt kuvade iväg. Resten –
revolutionärer och andra – såg en ny väg öppnas. Den konstnärliga utforskningen
upplevde en ny drivkraft. Men vägarna var redan mer eller mindre givna och flykten dolde
sig bakom ordet "frihet". Den inställningen fann man ofta även bland
revolutionärerna, en återspegling av borgerlig idealism i deras medvetande.
I länder som har gått igenom liknande processer har man försökt bekämpa dessa
tendenser med hjälp av en överdriven dogmatism. Kultur i vidare mening var prakiskt
taget tabu, och höjden av all kulturell strävan var, hävdade man, en formellt exakt
avbildning av naturen. Detta övergick senare till en mekanisk avbildning av den sociala
verklighet de ville visa: det idealsamhälle, praktiskt taget utan konflikter och
motsättningar, som de ville skapa.
Socialismen är ung och har gjort sina misstag. Vi revolutionärer saknar ofta
kunskapen och det intellektuella modet som krävs för att utveckla den nya människan med
metoder som skiljer sig från de konventionella – och de konventionella metoderna
lider av inflytandet från det samhälle som skapade dem. (Frågan om förhållandet
mellan form och innehåll dyker upp igen.) Förvirringen är allmän, och vår
uppmärksamhet tas i anspråk av problem som gäller det materiella uppbygget. Det finns
inga konstnärer med stort inflytande som samtidigt har stort revolutionärt inflytande.
Partiets medlemmar måste ta itu med denna uppgift och försöka upppfylla det stora
målet: att skola befolkningen.
Och då söker man förenkling, något alla kan förstå, något funktionärer kan
förstå. Den sanna konstnärliga utforskningen upphör, och problemet med kultur i vidare
mening reduceras till att man tar en del från det socialistiska nuet och en del från det
döda (och allså ofarliga) förflutna. Så stiger socialrealismen upp från grundvalar
som lades av förra århundradets konst.
Men artonhundratalets realistiska konst har också en klasskaraktär, kanske mera rent
kapitalistisk än den dekadenta konsten under nittonhundratalet som visar upp den
alienerade människans vånda. På kulturens område har kapitalismen redan gett allt den
har att ge, och ingenting finns kvar utom likstanken, den nutida dekadansen i konsten.
Men varför ska man försöka finna det enda rätta receptet i socialrealismens
stelnade former? Vi kan inte sätta upp "friheten " gentemot socialrealismen,
eftersom den förra inte existerar ännu och inte kommer att existera förrän det nya
samhället har utvecklats helt. Men vi bör inte fördöma alla konstformer efter
nittonhundratalets första hälft utifrån en maktfullkomlig inställning som kräver
"realism till varje pris ", eftersom vi då skulle begå Proudhons misstag, att
gå tillbaka till det förflutna, att sätta tvångströja på det kontnärliga uttrycket
hos den människa som håller på att födas och håller på att skapa sig själv.
Vad som skulle behövas är en ideologisk-kulturell mekanism som kan ge utrymme både
åt det fria utforskandet och utrotandet av det ogräs som så lätt förökar sig i jord
som göds med statsbidrag.
I vårt land har inte misstaget med den mekaniska realismen uppträtt, utan snarare dess
motsats. Det beror på att man inte har insett behovet av att skapa en ny människa som
varken representerar artonhundratalsidéer eller idéer från vårt eget dekadenta och
morbida århundrade.
Det vi måste skapa är nästa sekels människa, även om detta ännu bara är en
subjektiv strävan, som ännu inte har systematiserats. Just detta är ett av de
grundläggande syftena med våra studier och vårt arbete. I samma mån som vi uppnår
konkreta framgångar på den teoretiska nivån – eller tvärtom, i samma mån som vi
kan dra teoretiska slutsatser av vittgående natur på grundval av våra konkreta
undersökningar – så kommer vi att ha skapat värdefulla bidrag till
marxismen-leninismen, till mänsklighetens sak.
Genom att reagera mot artonhundratalsmänniskan har vi återfallit i nittonhundratalets
dekadans. Misstaget är inte så allvarligt, men vi måste övervinna det för att inte
öppna dörren för revisionismen.
De stora massorna fortsätter att utvecklas. De nya tankegångarna börjar få god
styrfart inom samhället. De materiella möjligheterna till en helgjuten utveckling för
absolut alla samhällsmedlemmar gör denna uppgift mera fruktbar. Nuet är en tid för
kamp; framtiden är vår.
Sammanfattningsvis ligger våra konstnärers och intellektuellas stora brist i deras
arvsynd: de är inte verkliga revolutionärer. Vi kan försöka ympa almen så att den ger
päron, men samtidigt måste vi plantera päronträd. Nya generationer kommer, fria från
arvsynd. Möjligheten för stora konstnärer att framträda kommer att bli större i samma
mån som kulturens område och dess uttrycksmöjligheter breddas.
Vår uppgift är att förhindra den nuvarande generationen, som är söndersliten av
sina konflikter, från att fördärvas och från att fördärva nya generationer. Vi får
inte skapa lydiga tjänare till det officiella tänkandet, inte heller "stipendiater
" som lever på statens bekostnad – och utövar frihet inom citationstecken.
Revolutionärer kommer att stiga fram och sjunga den nya människans sång med folkets
sanna röst. Den processen kommer att ta tid.
I vårt samhälle spelar ungdomen och partiet en stor roll.
Ungdomen är särskilt viktig eftersom den är den formbara lera som den nya människan
kan formas av, utan rester av det gamla. Ungdomen behandlas utifrån dessa strävanden.
Deras skolning förbättras för var dag, och vi glömmer inte att de från början måste
ta del i arbetet. De studerande som får stipendier deltar i kroppsarbete under loven
eller samtidigt med studierna. I vissa fall är arbetet en belöning, i andra fall ett
pedagogiskt medel, men det är aldrig ett straff. En ny generation föds.
Partiet är en förtruppsorganisation. Det består av de bästa arbetarna som nomineras
till medlemskap av sina arbetskamrater. Det är en minoritet, men det har stort inflytande
på grund av kadrernas utmärkta egenskaper. Vi strävar efter att partiet ska bli ett
massparti, men först när massorna har nått förtruppens nivå, d v s när de är
skolade för kommunismen.
Vårt arbete syftar ständigt till denna skolning. Partiet är det levande exemplet.
Dess kadrer måste lära ut hårt arbete och uppoffringar. Genom sina handlingar måste de
leda massorna att slutföra den revolutionära uppgiften, och det innebär år efter år
av hård kamp mot svårigheter vid uppbygget, mot klassfiender, det onda ur det
förflutna, imperialismen...
Nu skulle jag vilja förklara individens roll, den roll som spelas av människan som
individ inom de massor som skapar historien. Det här är vår erfarenhet; det är inget
recept.
Det var Fidel som gav revolutionen styrfart under de första åren; det var han som
tillförde ledarskapet. Det var alltid han som angav tonen. Men det finns en stor grupp
revolutionärer som utvecklas åt samma håll som den centrala ledaren. Och det finns en
stor massa som följer sina ledare därför att de litar på dem. De litar på dem
därför att ledarna har lyckats tolka folkets strävanden.
Det är inte fråga om hur många kilo kött man får att äta, eller hur många
gånger per år man kan fara till stranden, eller om hur många vackra utländska saker
man kan köpa med dagens löner. Det är fråga om att individen känner sig mera
fullständig, med mycket större inre rikedomar och mycket större ansvar.
Den enskilda individen i vårt land vet att den segerrika tid han råkar leva i också
är en tid för uppoffringar; och uppoffringar är han bekant med. De första fick uppleva
dem i Sierra Maestra och överallt där de kämpade; och senare fick hela Kuba lära
känna dem. Kuba är Latinamerikas avantgarde och måste göra uppoffringar eftersom
landet intar denna framskjutna position, eftersom landet visar massorna i Latinamerika
vägen till fullständig frihet.
Inom landet måste ledarskapet fullgöra sin roll som förtrupp. Och i all uppriktighet
måste det sägas att i en verklig revolution, där man skänker allt och inte väntar sig
någon materiell belöning i gengäld, där är uppgiften som revolutionär förtrupp
både storslagen och plågsam.
Låt mig säga, med risk att verka löjlig, att den sanna revolutionären låter sig
ledas av en stark känsla av kärlek. Det är omöjligt att föreställa sig en verklig
revolutionär som saknar denna egenskap. Kanske det verkliga dramat för en ledare är att
han måste kombinera en lidelsefull anda med kylig intelligens och fatta smärtsamma
beslut utan att rygga tillbaka. Våra revolutionärer inom förtruppen måste sätta upp
kärleken till folket som ett ideal, liksom kärleken till våra höga kampmål, och detta
ideal måste vara ett enda och odelbart. De får inte nöja sig med små doser av daglig
tillgivenhet på samma sätt som andra förverkligar sin kärlek.
Revolutionens ledare har barn som just har börjat tala och som inte lär sig att säga
pappa. De har hustrur som måste bli en del av deras tillvaros alla uppoffringar för att
revolutionen ska nå sitt mål. Deras vänkrets inskränker sig helt till de
revolutionära kamraterna. Det finns inget liv utanför revolutionen.
Under sådana omständigheter måste man ha en rejäl dos av mänsklighet, en rejäl
dos av känslor för rättvisa och sanning, om man inte ska hamna i dogmatiska
ytterligheter, i kall skolastik, i isolering från massorna. Varje dag måste vi sträva
efter att omvandla denna kärlek till den levande mänskligheten till verkliga handlingar,
till handlingar som tjänar som exempel, som drivkraft.
Revolutionären, den ideologiska drivkraften för revolutionen genom partiet,
förbrukas av denna oavbrutna aktivitet som endast upphör med döden, om inte uppbygget
av socialismen blir förverkligat i världsskala. Om hans revolutionära nit förslöas
när de viktigaste uppgifterna har genomförts på lokal nivå och han glömmer bort den
proletära internationalismen, då kommer den revolution han leder att upphöra att vara
en drivkraft och försjunka i en bekväm slöhet, som imperialismen, vår oförsonlige
fiende, kommer att använda sig av för att vinna mark. Proletär internationalism är en
plikt, men den är också en revolutionär nödvändighet. Det är på det här sättet vi
skolar vårt folk.
Visst finns det faror i den nuvarande situationen, och inte bara dogmatismens fara,
inte bara faran att frysa banden med massorna halvvägs i den stora uppgiften. Det finns
också en fara med den svaghet vi kan falla offer för. Om en man anser att när han
skänker hela sitt liv till revolutionen, då ska han i gengäld inte heller behöva
besväras av sådana bekymmer som att hans barn saknar något, att barnens skor är
utslitna, att hans familj lider brist på någon nödvändig vara – då öppnar han
med det resonemanget sitt sinne för korruptionens smitta i framtiden.
I vårt fall har vi alltid hävdat att våra barn får eller saknar det som andra
människors barn får eller måste klara sig utan, och vi vill att våra familjer ska
förstå detta och kämpa för att det ska vara på det sättet. Revolutionen görs av
människor, men människorna måste forma sin revolutionära anda dag för dag.
På detta sätt tågar vi framåt. Först i den väldiga ledet – vi är inte
rädda för att säga det och vi skäms inte för det – går Fidel. Efter honom
kommer partiets bästa kadrer, och strax efter dem, så nära att vi känner dess
fruktansvärda kraft, kommer hela befolkningen, en solid uppbyggnad av individer som rör
sig mot ett gemensamt mål, individer som har blivit medvetna om vad som måste göras,
människor som kämpar för att komma ut ur nödvändighetens rike och träda in i
frihetens rike.
Denna myllrande folkmassa organiserar sig själv; organiseringen är ett resultat av
massans medvetenhet om att organisering är nödvändig. Denna kraft är inte längre
kringspridd, lätt att splittra i tusentals fragment utslungade i luften som splittret
från en handgranat, en massa som på alla sätt försöker ta skydd inför en oviss
framtid och desperat slåss inbördes.
Vi vet att uppoffringar ligger framför oss och att vi måste betala ett pris för det
heroiska faktum att vi som nation är en förtrupp. Vi, som ledning, vet att vi måste
betala ett pris för rätten att säga att vi står i ledningen för ett folk som står i
ledningen för Latinamerika. Varenda en av oss betalar punktligt sin del av av
uppoffringarna, i fullt medvetande om att vår belöning är tillfredsställelsen över
den uppfyllda plikten, och att vi är på väg tillsammans med alla andra fram emot den
nya människan som skymtar vid horisonten.
Låt mig dra några slutsatser:
Vi socialister är friare eftersom vi är mer fullständiga; vi är mer fullständiga
eftersom vi är friare.
Vår fullständiga frihet existerar redan i skelettform. Ännu saknas kött och blod,
och kläderna; det kommer vi att skapa.
Vår frihet och dess dagliga försörjning betalas varje dag i blod och uppoffringar.
Våra uppoffringar är medvetna; en handpenning för friheten vi bygger.
Vägen är lång och delvis okänd. Vi vet våra begränsningar. Vi ska skapa nästa
sekels människa – det ska vi göra, vi själva.
Vi ska skapa oss själva i daglig handling, skapa en ny människa med en ny teknologi.
Individen spelar en roll när det gäller att mobilisera och leda massorna i samma mån
som han förkroppsligar folkets bästa egenskaper och strävanden, och inte avviker från
vägen.
Den som banar väg är förtruppen, de bästa bland de goda, partiet.
Grundmaterialet i vårt arbete är ungdomen. Vi sätter allt vårt hopp till dem och
förbereder dem för uppgiften att överta baneret ur våra händer.
Om det här oklara brevet reder ut några begrepp, då har det uppfyllt sitt ändamål.
Vi sänder vår rituella hälsning – den är som ett handslag eller ett "Ave
Maria Purisima ":
Patria o muerte!
[Fosterlandet eller döden]
Ur "Socialismen och människan på Kuba" av Ernesto Che Guevara,
Pathfinder Press, februari 1989.
Kopieret fra Svensk-Cubanske Venskabsforbund. |
