Få saker är så förödande för förståelsen mellan två personer som en felaktig beskrivning av en riktig lösning på ett problem. 18/2  

Det bästa sättet att komma nära sina egna tankar är inte alltid att koncentrera sig på dem. Infångandet av en tanke är ett förlopp vars dynamik först skapar upplevelse i medvetandet. Utgångsläget bör därför skilja sig från slutläget. Objektivt - subjektivt, kanske. 19/2

Utomjordingarna kom på besök. De var intelligenta och behandlades som jämlikar. Lagar stiftades för att säkra deras rättigheter. Utomjordingarna reagerade negativt på synbarlig stress och smärta varför detta besparades dem. Så visade sig det såsmåningom att utomjordingarna var robotar. Då tog man ifrån dem deras tidigare rättigheter. Vad man inte visste var att själar i robotarna hade funnit en perceptionellt och intellektuellt acceptabel hemvist. Dessa själar kom nu att undergå svåra lidanden. 19/2

Vördnaden för det egna jaget tycks vara något som bäst hålles på distans. Men,nej - varför då? Rätt hållen kan denna vördnad vara till gagn för altruismen och samspelet mellan människor och djur. Det finns de idiotfilosofer som har propagerat för en moralfilosofi vilken sätter allt lidandes mest långt drivna reduktion som mål. Indirekt förespråkas då livets avreglering. Subjektivisten nöter inte under detta ok utan kan bättre hylla ordningen. Först skall dock två begrepp framhållas, vilka jag oavlåtligen måste kvarhålla utom betraktandet av egna företeelser, alldenstund en tankens dragning däråt för deras räkning, i annat fall vill göra sig påmind. Det ena är just ordningen och det andra relativitet. Om jag hyllar ordningen får jag därmed bara förstå det hörsammande av en yttre strikthets kall som likväl ständigt väges mot ett spontant förhållningssätt i övrigt. Strikthet bereder den omfattade storheten varvid gott anfinnes stöd i interaktion och konkretion. Spontaniteten påbjuder sin ordning som sådan, över och under strikthetens inbegripande. Relativitet är ett begrepp för framlyftande av fallmässigt bereoende med avseende på omständighet. Begreppet påtalar beroende med avseende på en apofantiskt hållen, yttre eller inre företeelse i ett sammanhang. Där det pekar på icke interaktiva förhållanden utsäger det blott en och en företeelse. I psykisk bemärkelse föreligger konnexion mellan varje fakultativt företeelsepar, varför aspektskillnaden mellan nytt och gammalt eller före och efter, benäget, ehuru vanligen underförstått, användes för friställande. Interaktivt eller inte är så sett en fråga om aspekt. Om nu den relativa föreställningen om andras jag i subjektiv anda tas för det som är fördenskull upplevelsen därav är given, föreligger relativiteten till sist betraktad i egenskap av fenomen. Det beroende som avses lämnar övertygelse eller aktivt val  som objektiv konsekvens av dispositionens eller den retroaktiva betraktelsens inlösen. Men nu åter till samhällets ideala subjektivism. Varför existerar avundsjukan? Man relaterar en annans situation till sin egen och känner sig förfördelad av ödet. Om den andres situation inte representerar en komplex, subjektslig omständighet - vad finns det då för anledning att vara avundsjuk? Girigheten faller inom samma ramar i det att den snarare än avundsjukans motsats låter sig beskrivas som den rikes variant därav. Även om känslan inte vid första påsyn riktar sig mot ödet åtänkes andra jämte konkrementet av subjektslig poäng. Den girige vill därtill ständigt ha mer och önskar till sist ändock i strid med ödet att han också haft mer. Likafullt som svartsjukan via ěsom omî, gnager på själen med flersubjektstankens tand, gör således jämväl girigheten detsamma. I det ideala samhället torde denna tankes udd vara alldeles förtagen. Respekten för andra skall, väl att märka, inte betraktas som en opportunistiskt antagen eventualitet. Man erhåller i förnimmelser viss information om fattade belägenheter. Om en annan eller sig själv kan man veta mindre eller mer, allt utefter en skala som uppåt sammanfaller med självidentifikationen. Medkännande är i känsla omförställd kunskap och med känslans omedelbara inverkan på sakernas tillstånd, vilken endast sekundärt, genom förnuftets begrundande, relativiseras. Denna senare kunskap utövar i och för sig inflytande, precis som den förra, men så likaledes vad det avser all känsla framåt och bakåt i tiden, där och här o.s.v. Överlopp i förnimmelserna kan naturligtvis undandraga sig förnuftet, men först då situationen redan lämnat verkans sträckning för även medkänsla och åskådning. Ju större andel av luststävan som utställes att peka mot andlighetens tinnar, desto mindre egocentristiskt handlande; helt enkelt därför att ordningens omfattning är lika vid som tanken och dess ombesörjande en andens angelägenhet såsom viljeakt för förnuftsligt ingripande. Andras förevaro förlänas en ens egen, näst intill likvärdig plats i ordningen, allt utifrån likhetens, estetikens och vanans diktat. Vad lider jag väl med den smältande isbiten eller vittrande stenen? Vilken är min känsla då mitt hem brinner upp? Vad känner jag inför en stympad växt? Detta är min mänskliga och djuriska beskaffenhet, som visst låter sig uppbyggas men inte förstöras, av sekundär betraktelse. Överförandet av samtliga delar i förelagda förhållningssätt till andra i samhället skapar ingen paradox. Var sak, även mission och kommunikation har sina motiv som också de kan begrundas. Om drivkraften är vurm för den ordning som framstår i företeelser, även där dessa är av som - om - natur, är såväl mission som indoktrination helt och hållet av godo. I skolschemat borde det ingå meditation över ens eget subjekts unika beskaffenhet. Låt det ske bland objekten. 19/2