| Under den tid jag hållit på med att söka efter
material som på ett eller annat sätt skulle kunna belysa Gustaf von Psilanders liv och
karriär har jag gått igenom en ansenlig mängd domböcker, främst från de län där
han verkade under sina långa och skiftande karriär. Då han sedan sitt inträde i
flottan 1687 och fram till 1716 var stationerad vid flottans huvudstation riktades mina
blickar först mot Karlskrona. Då branden 1790 förstörde största delen av stadens
arkiv är en nutida forskare i stor utsträckning hänvisad till de renoverade domböcker
som bevarats i Göta Hovrätts arkiv, för övrigt ett mycket välbevarat arkiv, som
undsluppit både bränder och större utgallringar. Genom det utmärkta arbete som
utförts av SVAR finns nu också såväl kämnärsrättens som rådhusrättens domböcker
också lätt tillgängliga på mikrokort. I dessa ibland
rätt svårtydda kvarlevor från den tid då Karlskrona växte upp från så gott som
ingenting till en av landets viktigaste städer kan man emellanåt finna långt utdragna
behandlingar av ärenden som för en nutida människa kan uppfattas som rent strunt. Det
sena 1600-talets människa tycks inte ha tålt särskilt mycket skällsord eller
förolämpningar förrän det var dags att gå till domstol. I Arne Jarricks och Johan
Söderbergs bok "Odygd och vanära" (1) ges gott om exempel på okvädningsord
som blev till rättssak. Populära hos både kvinnor och män var olika varianter av
"tjuv" och "bedragare", samt den stora gruppen könsord, mest brukade
mot kvinnor, men av såväl kvinnor som män. Därutöver finns en mindre grupp, ibland
rätt originella skällsord, som ibland inte är så alldeles lätt att begripa. Man kan
exempelvis fråga sig vad som åsyftades när en kvinna kallade en annan för "en
Princessa von Oranien". Den som besitter så goda kunskaper om persongalleriet inom
huset Oranien kring 1681 att han eller hon kan prestera en plausibel förklaring får
gärna skicka mig ett email.
Jarricks och Söderberg kom vid sin undersökning av Norra
Förstadens kämnärrätts dombok för år 1681 fram till att okvädande och förtal var
den klart största gruppen av ärenden, följt av stöld/olaga handel, misshandel och på
fjärde plats lägersmål. De ekonomiska brotten ämnar jag i stor utsträckning lämna
åt sidan, men de båda andra grupperna innehåller emellanåt rätt märkliga fall, eller
fall som kan kan kasta ljus över det dagliga livet under slutet av 1600- och början av
1700-talet.
(1). Jarrick, A. & Söderberg, J., Odygd och vanära :
folk och brott i gamla Stockholm. - Stockholm, 1998 |