En ny biografi över Karl XII

Bengt Liljegrens bok har i förhandsreklamen ibland utpekats som den första biografin sedan 1930-talet, vilket med tanke på ovanstående förstås är en överdrift. Lever då boken upp till de förväntningar som förlaget skapat? Ger den nya perspektiv på kungens kulturella och vetenskapliga intresse, hans förhållande till kvinnor och hans brutala och hårda sidor?

För den som ger sig i kast med uppgiften att skriva Karl XII:s biografi finns ett grundläggande och svåröverkomligt problem. Kanske ingen svensk regent har varit mer fåordig om sina innersta tankar och planer. Karl XII:s väldokumenterade skygghet, kopplad med de mycket höga krav på sekretess som han ansåg att militära företag krävde, lämnar oss mycket lite att arbeta med. Vid bedömningen av det ryska fälttåget handikappas vi av att så mycket material förstördes i samband med kapitulationen vid Perevolotjna, men också av att fälttågets olyckliga avslutning ledde fram till att andra ledande personer utgav försvarsskrifter ägnade att  framställa sina egna göranden och låtanden i förmånlig dager. Kungens närmast bagatelliserande av Poltava och hans till det yttre optimistiska bedömningar av situationen under tiden fram till skottet vid Fredrikshald har däremot uppfattats som okänsliga och verklighetsfrämmande. Man måste emellertid komma ihåg att han knappast hade något alternativ. Oavsett vad Karl XII i mörka stunder trodde eller fruktade måste skenet hela tiden hållas uppe. Om han inför sina generaler eller soldater, i brev hem till rådet eller systern Ulrika Eleonora gav uttryck för något annat än optimism, hoppfullhet och förtröstan om Guds stöd för den rättfärdiga saken skulle hopplösheten sprida sig som en löpeld. Den enväldige monarken får aldrig förtvivla, han är drivkraften i hela maskineriet.

Man kan naturligtvis som Liljegren gör peka på alternativa tillvägagångssätt. Vad hade hänt om kungen lyssnat mer på sina rådgivare, om han hade spenderat mindre tid i Polen eller tågat mot S:t Petersburg i stället för mot Moskva? Några säkra svar kan förstås aldrig fås, men det må vara tillåtet att något spekulera över detta. Kungens ovilja att lyssna på äldre, mer försiktiga rådgivare bör lämpligen också ses mot bakgrund av att dessa väl inte alltid hade rätt. Efter landstigningen på Själland var Karl XII länge starkt betänkt att fortsätta kriget och åtminstone oskadliggöra den danska flottan, men vek sig inför det samfällda trycket från sjömakterna och sina utrikespolitiska experter. Det lär ha funnits åtskilliga tillfällen efter 1709 som han ångrade detta. Inför anfallet på den ryska belägringshären  vid Narva saknades inte varnande röster, likaså före Kliszów 1702. Att marschera in i Sachsen, därmed förande kriget mot August in i Tysklands hjärta, föreställdes som högst äventyrligt. Kort sagt, om det hos Karl XII alltsedan det första elddopet vid Humlebaek 1700 utbildats en skepsis mot goda råd må det vara högst mänskligt. Vid utmarschen ur Sachsen skulle han med berättigande ha kunnat konstatera att om han än följt sitt eget huvud så hade ju också allt i stort sett gått bra.

Varför ägnade då Karl XII inte mer uppmärksamhet åt situationen i Baltikum? Först måste man komma ihåg att det ingalunda var lätt att föra krig på distans. Att från någon avsides belägen ort i Polen dirigera kriget i Ingermanland torde i början av 1700-talet ha varit en omöjlighet. Kurirer tog veckor att nå fram, och kungen kunde heller inte gärna besitta kunskaperna om aktuella förhållanden därstädes. Man kan erinra om Napoleons föga framgångsrika försök ett århundrade senare att från Paris styra sina marskalker i Spanien eller Tyskland. Att, som Liljegren gör, klandra kungen för att han inte från Bender lyckades samordna svenska överskeppningar av trupp till Pommern med turkiska krigsrörelser är mot den bakgrunden skäligen orättvist. Att Karl XII ansåg sig tvungen att från sin turkiska exil driva på och lägga sig i sådana frågor är väl närmast en dom över det hemmavarande rådets oförmåga eller ovilja. Naturligtvis kunde mer trupper ha skickats till den baltiska krigsskådeplatsen under kungens fälttåg i Polen, men skulle detta skett på bekostnad av huvudarmén eller på bekostnad av försvaret i hemlandet? Att försvaga huvudarmén, Karl XII:s förnämsta redskap i kampen mot August II, måste väl ändå vara betänkligt? Med ett revanschlystet och obesegrat Danmark i bakgrunden fanns det goda grunder för att bibehålla ett starkt försvar i det egentliga Sverige. Vad man kan klandra Karl XII för är att han åtminstone inte tillsatte en överbefälhavare för hela den baltiska krigsskådeplatsen, en man som stått över olika generalguvernörer och kommendanter. På så vis hade det skapats en kraftfullare och enhetligare ledning av försvaret, som faktiskt disponerade aktningsvärda krafter.

Varför gick då tåget mot Moskva och inte mot Baltikum eller S:t Petersburg? Återigen, kungens tystlåtenhet förhindrar dragandet av några definitiva slutsatser härvidlag. Det kan emellertid vara värt att fundera över om fröet till planen månne föddes under åren i Polen. Denna evinnerliga jakt på den bortflyende August, ändlösa marscher fram och tillbaka som först avslutades i och med inmarschen i Sachsen. Är det inte sannolikt att Karl XII framför sig såg ett krig mot Ryssland med ett decenniums marscher genom Baltikum och nordvästra Ryssland? Belägringar av Dorpat, Narva, S:t Petersburg, kanske Pskov och Novgorod? Varför inte göra slag i saken och marschera direkt mot Moskva?

Det kan knappast sägas att Liljegrens bok tillför något nytt. De exempel han ger på kungens intresse för Orientens utforskande, hans kontakter med Tessin rörande slottsbygget och synpunkter på Stockholms försköning är alla välkända sedan tidigare. Karl XII:s intresse för matematik och andra vetenskaper är väl dokumenterade. Liljegren må ha sammanställt vittnesmålen, men något nytt tillför han inte. Detta är heller inte att förvänta, då han klart deklarerar i sin redovisning av källor och litteratur att större delen av de förstnämnda redan är tryckta. Detta är en kraftig överdrift. Visst är kungens brev tryckta och det finns talrika utgåvor av dagböcker och andra skrifter som utgör viktiga källor till händelserna under fälttågen i Polen och Ryssland. Icke desto mindre återstår det åtskilligt otryckt och skäligen outnyttjat material. Allt från Riksarkivets samlingar av handlingar från de svenska beskickningarna i Haag, Paris och andra europeiska metropoler till strödda brev i olika lokala arkiv. I våra landsarkiv finns hyllmeter efter hyllmeter med material från de olika länsstyrelserna och av egen erfarenhet vet jag att man där kan träffa på brev hem från "fronten", ibland högst summariska, ibland mycket detaljerade. Ett exempel på den senare kategorin är Caleb Frumeries berättelse om fälttåget i Kurland och Litauen 1703.

Från Psilanderskt perspektiv är det värt notera att Liljegren tycks mena att Karl XII borde använt flottan mer, men att han under den stormiga överfarten till Pernau 1700 fick en avsmak för sjön och därefter i görligaste mån undvek att lita till flottan. Detta är onekligen ett svårbegripligt resonemang. Efter avslutningen av det danska fälttåget 1700 fanns det ända till det danska återinträdet i kriget hösten 1709 ingen sjömakt att använda flottan mot. En flottangrepp mot de ryska befästningarna kring Nevas utlopp försöktes 1705, men med nedslående resultat. Den enda ryska hamn som ett marint angrepp kunde försökas emot var väl egentligen Arkangelsk, och dit skickades också en expedition readn 1701. Vad mer skulle flottan ha kunnat uträtta under perioden 1701-1709?

Om det således kan riktas invändningar mot påståendet att boken skulle innehålla nyheter, finns det åtskilliga allvarliga anmärkningar att rikta mot sättet på vilket Liljegren har handskats med det tillgängliga och välkända källmaterialet. Det mest flagranta exemplet är den vid det här laget välpublicerade historien om de ryska fångarna vid Fraustadt 1706 och kungens så kallade godkännande av dessas massakrerande. För den som läser de brev som utväxlades mellan Rehnskiöld och Karl XII är det alldeles solklart att kungens godkännande rör Rehnskiölds åtgärd att bland fångarna uppsätta nya regementen, inget annat. Att denna fullständigt grundlösa uppfattning, utan stöd i källorna, kan vinna insteg i ett verk avsett att vara kvalitativt högtstående och auktoritativt är förbluffande.

Karl XII och kvinnorna är förstås ett fascinerande kapitel som Liljegren inte underlåter att beröra. Var kungen bara blyg, eller kanske alldeles ointresserad av kvinnor? Själv sade han bara att han visst skulle gifta sig, men bara när det blivit fred. En fullständigt rimlig förklaring. Vid ett av de tillfällen då Karl XII något öppnade sig talade han om sina starka passioner och fruktan för att bli slav under dem om han gav efter. Krigarlivet gick väl heller inte alldeles lätt att förena med äktenskap. Hans stränga moral, också väl omvittnad, underkastas också granskning av Liljegren. Vid ett tillfälle, relaterat av Jöran Nordberg, ska kungen ha sagt att han visst tänkte gifta sig, men då skulle han söka en hustru som han kunde tycka om och lära sig älska, inte gå efter politiska överväganden och bli tvungen att hålla "en sådan som kallas maitresse på fransyska, och hora på svenska". Detta uttalande betvivlas av Liljegren, uppenbarligen närmast med anledning av att kungen inte skulle brukat ord som älska och hora. Att Karl XII vurmade starkt för att använda svenska ord och att han under sina första år vid ärendens behandling i justitirevisionen åtminstone tagit ordet "hor" i sin mun framgår av Birger Wedbergs "Karl XII på justitietronen". Varför detta yttrande skulle vara så alldeles omöjligt är inte lätt att förstå.

I övrigt finns åtskilliga mindre, men irriterande felaktigheter. Så sägs det att hertigen av Holstein-Gottorp avled två dagar efter slaget vid Kliszów, när han han faktiskt dog redan samma dag. Liljegren påstår också att kungen vid uppbrottet från Stockholm överlämnade huvuddelen av inrikesfrågorna till de äldre rådsherrarna Bengt Oxenstierna, Lars Wallenstedt och Fabian Wrede, medan utrikespolitiken lämnades helt åt kungen. I själva verket gavs vid krigsutbrottet de olika kollegierna rätt vidsträckta befogenheter, medan rådet åsidosattes. De stora utrikespolitiska besluten förbehöll sig kungen, men förhandlingar med utländska diplomater och kontakter med de svenska sändebuden skulle alltjämt skötas av Kanslikollegium.

Bokens intressantaste avsnitt kommer mot slutet. Först diskussionen om det det andra fälttåget mot Norge och kungens död. Om kulan var svensk eller norsk har ivrigt debatterats ända sedan 1718. De som hävdat att det var mord har sökt motiven i den vid tillfället rådande utrikespolitiska situationen. Under det att Karl XII i väster sökte erövra delar av Norge, antingen för att försöka tvinga Danmark ur kriget eller kanske för att ha ett förhandlingsobjekt vid en fredskonferens, pågick förhandlingar på Åland mellan Goertz och tsar Peters representanter. När skottet föll vid Fredrikshald var Goertz på väg till kungen för att redovisa förhandlingsläget. I kretsen kring arvprins Fredrik ska man ha fruktat att någon typ av överenskommelse var nära, vilket skulle stärka hertigen av Holsteins position i tronföljdsfrågan. Enligt mordteorin ska hessarna därför ha beslutat att undanröja Karl XII för att säkra tronföljden åt hans syster Ulrika Eleonora, arvprinsens maka. Rent generellt kan man mot detta möjligen invända att några säkra underrättelser om Goertz budskap inte förelåg, ej heller visste man något definitivt om Karl XII:s inställning i frågan om fred med Ryssland. Ett attentat mot landets enväldige styresman mitt under brinnande krig är en allvarlig sak och ett misslyckande hade mänskligt att döma fått svåra konsekvenser för arvprinsen. Den ofta utpekade mördaren André Sicre var generaladjutant hos Fredrik och därmed intimt förknippad med hans person. Knappast ett idealiskt val. Den position från vilket skottet skulle ha avfyrats låg också bara tiotalet meter från kungens plats och vid ingången till den löpgrav i vilken ett stort antal soldater arbetade med grävningsarbeten. Uppfattade Fredrik verkligen situationen som varande så desperat att det krävdes omedelbar handling?

Alternativet till mord är förstås att kungen träffades av en norsk kula. Mot detta talar storleken på skadan i kungens huvud och avsaknaden av blyrester i skallen. Sålunda ska den tidigare ofta omhuldade teorin om ett norskt druvhagel falla på att man inte använde så små kulor på fästningen och en vanlig projektil ur ett handeldvapen skulle efterlämnat blyrester. Kontentan av detta skulle alltså vara att Karl XII helt enkelt inte kan ha skjutits från fästningen.

Liljegren gör också i bokens avslutande kapitel ett försök att värdera Karl XII. Sådant är naturligtvis oerhört svårt. Man kan se hur det gick, men det är svårare att konstatera vad som skulle hänt om... Liljegren inleder med att påpeka att kungen avvisade ett större antal fredsanbud. Dessa hade dock det gemensamt att de skulle innebära landavträdelser. För Karl XII, inte minst mot bakgrund av det bedrägliga spel som föregått krigsutbrottet 1700, föreföll det därefter som rätt vågat att lita på motståndarnas försäkringar. Man kan kanske också våga anta att han inte var tilltalad av att premiera deras dubbelspel. Det vore, för att ta en djärv jämförelse, som om Roosevelt några månader efter Pearl Harbour hade slutit fred med Japan genom att avstå från en del av de strax efter krigsutbrottet förlorade områdena. Visst föreföll 1718 en vändning osannolik, men mycket kunde ännu hända. Vad skulle ske i Ryssland om tsaren avled, kunde inte någon av de europeiska stormakterna förmås att inskrida mot Rysslands växande makt, var det inte möjligt att splittra den fientliga koalitionen?

Karl XII:s insatser på det inrikespolitiska området blev få. Mycket av det han införde var dikterat av krigets krav och impopulärt. Att självdeklarationen och förmögenhetsbeskattningen försvann säger väl ändå mindre om reformernas relativa värde än om den inrikespolitiska situationen efter hans död. Att landförlusterna blev bestående kan kungen väl lastas för i så måtto att han gick och dog, eller blev mördad, vid alldeles fel tillfälle. Hade Karl XII dött i Altransstädt eller stupat vid Kliszów hade han förmodligen beskrivits som en svensk Alexander den store, död på höjden av sin makt. Om han levt ännu ett decennium och lyckats reda upp situationen hade man sagt att hans viljestyrka och optimism räddade den svenska stormakten.

Hur skulle då Karl XII agerat i stället enligt Liljegren. Jo, genom att lyssna på militärer som Rehnskiöld, Stuart, Stenbock och Lewenhaupt och civila rådgivare som Bengt Oxenstierna, Carl Piper och Olof Hermelin. Av dessa dog Oxenstierna 1702 och Stuart 1705, så deras rådgivande möjligheter var starkt begränsade. Lewenhaupt var ända fram till 1708 verksam i Baltikum, först efterhand i viktigare positioner, och efter 1709 fången i Ryssland. Hans närmare kontakter med kungen var därför ytterst begränsade. Rehnskiöld satt också i rysk fångenskap 1709-1718 och visade sig i övrigt alltid synnerligen lojal mot kungen. Att han skulle ha haft någon avvikande uppfattning i centrala frågor ser man mycket lite av. Tvärtom har Rehnskiöld ofta av motståndare som Piper och Lewenhaupt utpekats som något av kungens onda genius, den som motverkade deras goda råd. Stenbock stod kungen nära under många år och det var egentligen först i samband med undsättningsexpeditionen 1712 som det skar sig dem emellan.

Sammanfattningsvis kan sägas att Liljegrens bok tillför mycket lite nytt, i varje fall för den som är någorlunda förtrogen med Karl XII-litteraturen. Det finns som tidigare nämnts åtskilliga irriterande sakfel, ofta bagateller men ibland av större betydelse. Därigenom kan boken heller inte leva upp till den marknadsföring som föregått dess utgivning. Visst förtjänar den att läsas, men inte okritiskt. Den som har intresse för ämnet rekommenderas att läsa också Hattons bok och varför inte några av de källutgåvor som tas upp i Liljegrens goda bibliografi.